Några ord på polska

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Snabbtåget från Warszawa dundrade fram genom det polska landskapet. När jag öppnade dörren till restaurangvagnen möttes jag av ett leende och en välkomnande hälsning på knagglig engelska. Servitören försäkrade mig att här serverades minsann hemlagad och inte mikrovärmd, inplastad mat.

– Jag har något speciellt, bara för dig, log han och lotsade mig till en avskild kupé där han föreslog att jag skulle inta min måltid. Jag insåg att jag just mött Polens bästa turistambassadör. Hans arbetsmetoder var lika enkla som framgångsrika, ett leende, lite omtanke och en hel del charm.

Han byggde relationer.

Men dit jag var på väg, till staden Oświęcim i Małopolska, har historien visat att allt kan vara annorlunda.

Dagen efter gick jag igenom portarna till Nazitysklands största förintelseläger. På tyska stavas nämligen Oświęcim Auschwitz. Bland det första nazisterna gjorde när de ockuperat Polen 1939 var att fängsla akademiker och påbörja ett folkmord på judar.

Här i Auschwitz dog 1,1 miljoner människor, nittio procent av dem var judar.

   

Mina ögon fastnade på ett stort svartvitt foto med en nazistläkare i uniform som pekade på människor i en lång kö. Först skildes män och kvinnor åt, sedan skildes de som ansågs duga till slavarbete från svaga, sjuka, gamla och barn. De fördes istället direkt till gaskamrarna.

Ingen vet exakt, men majoriteten av de som kom till Auschwitz mördades direkt.

Den sista transporten av judar anlände från Berlin den femte januari 1945, knappt två veckor senare övergav nazisterna lägret. Fler än 65 000 fångar tvingades då gå i dödsmarscher mot Tyskland, tusentals sköts längs vägen eller dog av utmattning. I slutet av januari befriades de sista fångarna av den ryska armén.

   

På väg till flygplatsen åkte jag med en taxichaufför som pratade väldig knagglig engelska. Jag hälsade honom med orden ”Dzień dobry”, god dag på polska. Jag försöker att, oavsett vilket land i världen jag reser till, alltid lära mig några artighetsfraser. För att skapa kontakt, för att skapa relation. När han lämnade av mig önskade han mig inte bara en trevlig hemresa utan även gott nytt år med ett leende.
– Dziękuję, som betyder tack svarade jag.

Jag är övertygad om att vi måste bygga relationer med varandra, i det stora och i det lilla, för att världen ska bli hållbar och livet uthärdligt.

Jag tror att det är det enda vi kan göra för att inte fler städer ska bli ihågkomna på samma sätt som Oświęcim i Małopolska.

Samtliga foton © Pascal Tshibanda, 2018

Mauthausen, söndag

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När vallokalerna öppnade i söndags tappade jag orden, känslorna rusade runt i mig och drog ner hela ordförrådet i tystnaden.

För samtidigt som ni här hemma gick till vallokalerna gick jag genom porten till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Där mördade nazisterna 122 766 människor mellan 1938 och krigsslutet. De dödades genom slavarbete, svalt ihjäl eller genom att knuffas ner i det femtio meter höga stenbrottet.

Tusentals andra mördades i lägrets gaskammare.

Foto © Pascal Tshibanda, 2018

Jag har besökt flera andra koncentrationsläger tidigare, men just det här besöket, på den svenska demokratins egen högtidsdag, kändes speciellt.

När jag gick runt i Mauthausen tänkte jag på att det är färre än hundra år sedan svenska kvinnor fick börja rösta. Långt in på 1900-talet var det möjligt att utesluta vissa grupper från demokratin. Till exempel behövde unga män ha klarat av värnplikten innan de fick rösta, det kravet togs bort 1922. Intagna på häkten och fängelser fick rösträtt 1937 och de som hade fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Den sista begräsningen av rösträtten försvann så sent som 1989 när riksdagen tog bort möjligheten att omyndigförklara psykiskt sjuka, dementa och utvecklingsstörda.

Så, allmän rösträtt i ordets fulla bemärkelse har vi alltså bara haft i 29 år.

Jag var på plats i Österrike för att delta i två integrationskonferenser. Bland deltagarna från hela EU fanns en växande oro för att inte bara våra demokratier är hotade utan även tanken att alla människor är lika mycket värda.

Men, i Österrike hörde jag också hoppfulla berättelser och mötte människor som i praktisk handling sprider medmänsklighet varje dag.

Jag tänker på sjuksköterskan som tog sig an mannen från Syrien som fått ett svårt epileptiskt anfall efter att polisen i Ungern först misshandlat honom och sedan beslagtagit hans medicin.

Jag tänker på min nya vän, entreprenören Bernhard, som håller cykelkurser och renoverar cyklar som han skänker till flyktingar. De senaste åren har han skänkt både sin tid och tömt alla sina sparkonton i medmänsklighetens namn.

Jag lämnade Österrike och flög hem mot valresultatet. På planet tänkte jag att vår gemensamma mänskliga värdighet alltid hänger på att vi försöker bete oss anständigt mot varandra.

Och jag tänkte att det är ett val som jag har varje dag, inte bara var fjärde år.

Skylten i skogen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag har knappt nått halvtid i livet, äldre än så är jag inte. Ändå kommer jag ihåg ett annat Europa.

Jag minns tågresan som barn till Sovjetunionen, gränssoldater beväpnade med Kalasjnikovs låste vagnarna, sökte igenom allt, skruvade till och med ner kupétaket.

Jag minns de östtyska schäferhundarna i koppel i Sassnitz, bistra beväpnade män i långa gråa kappor som med misstänksamhet inspekterade våra pass. Jag minns Berlinmuren en dimmig, grå höstdag, den mur som inte skulle hindra människor från att ta sig in, utan ut.

Jag minns hur mamma och jag gick till posten i Skövde för att skicka nödpaket med mat till våra polska vänner i Warszawa som led under undantagstillstånd och utegångsförbud efter general Jaruzelskis militärkupp.

Jag minns ett Europa som fanns för inte så länge sedan.

Foto © Pascal Tshibanda

Den här sommaren har jag vandrat i flera olika länder, meter blev till kilometer, som blev till mil. Vandring gör något med mig, alla pratade ord tar slut, tystnaden infinner sig och alla osorterade tankar landar mjukt på sin rätta plats.

Till slut blir jag ett med naturen.

Plötsligt stod jag vid en anspråkslös skylt där i bergen, med texten Bundesrepublik Deutschland. Mitt ute i ingenstans gick skiljelinjen mellan Österrike och Tyskland. Jag kunde hoppa jämfota över en gräns som både kändes absurd och helt onödig. Det är ingen skillnad på naturen på den ena eller andra sidan, människorna delar samma kultur och pratar till och med samma språk.

För drygt 70 år sedan hade skylten inte ens stått här, utan någon helt annanstans. Gränser är ju oftast bara ett hittepå av maktmänniskor med behov av kontroll.

Jag är tacksam över att leva i en tid där jag kan resa, bo, studera och jobba vart jag vill i Europa. Vi tar tyvärr den här nyvunna friheten för självklar. Men inget är självklart, i synnerhet inte när den osunda nationalismen åter börjar bubbla i sin bruna sörja över stora delar av kontinenten.

De senaste decennierna har vi som värnar om ett öppet, demokratiskt och tolerant Europa visat att gränser faktiskt går att sudda ut, att en annan väg och en annan framtid är möjlig. Att det är bättre att människor möts och lever tillsammans än hålls åtskilda.

Så, där stod jag vid en skylt mitt ute i skogen och kände stolthet över att få leva i en tid där jag, lite småbusigt, kan hoppa jämfota över en osynlig och rätt obetydlig gräns.