Mer än bara sjukvård

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det fanns inte riktigt tid i min kalender för att hamna i en sjukhussäng. Jag har fullt upp och att ligga horisontellt funkar inte med min planering. Men ibland har man inga val i livet, man får bara finna sig i situationen och anpassa sig efter den.

Så där låg jag och klurade och insåg att jag hade all tid i världen att, i lugn och ro, kolla in hur sjukhuspersonalen bemötte mig och de andra patienterna. Precis det här intressera mig i min roll som forskare, betydelsen av hur vi är, snarare än det vi säger att vi är.

Det klagas rätt ofta på sjukvården, ibland kanske med rätta. Men tack vare min lilla vardagsspaning såg jag två yrkesgrupper som gör en fantastisk insats i det tysta.

Jag pratar om undersköterskorna och sjuksköterskorna.

Jag är väldigt intresserad av och uppmärksam på människors kroppspråk. Det handlar om miner, gester, hållning, tonfall, hur vi väljer att sitta och stå. Ta till exempel när vi ses i vimlet, jag ler med hela ansiktet och blinkar till dig. Där och då vet du, han ser mig som medmänniska och framför allt, han är glad att se mig. Och du vet det utan att vi sagt ett enda ord till varandra.

Det finns en forskningsstudie som säger att mer än 90 procent av all vår kommunikation går till på det sättet. Vi sänder ut budskap hela tiden, med hela kroppen, utan att prata.

Undersköterskorna och sjuksköterskorna som jag mötte var verkligen proffs på omvårdnadsprocessen, och då menar jag att rent ”tekniskt” sköta om mig som patient. Men det som imponerade mest på mig var deras förmåga att visa mig omsorg, inte bara som patient, utan som medmänniska.

Det var leendena.

Det var blickarna.

Det var en hand i min.

Det var förmågan att vara närvarande i samtalet.

Och det var att se behov som ingen pratat om.

Där i sjukhussängen läste jag ännu en gång en av mina favoritböcker, Livet måste ha en mening. Den är skriven av Viktor Frankl, en judisk psykiatriker som satt i nazisternas koncentrationsläger i flera år. Under den tiden lärde han sig konsten att, inte bara överleva mentalt, utan även vad som krävs för att skapa mening. Viljan till mening hittade Viktor Frankl i att gå utanför sig själv och ha som livsuppgift att finnas till för andra människor.

Precis som undersköterskorna och sjuksköterskorna jag mötte.