Två koppar kaffe, tack!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Vi möttes i fiket på jobbet en förmiddag och insåg direkt att det fanns saker vi hade gemensamt.
– Två koppar kaffe, tack, sade jag när vi kom fram till kassan.

Precis som jag tog hon mycket mjölk i kaffet, vi var båda överens om att svart kaffe inte är någon höjdare precis.

Vi kryssade genom kafeterian och fann vår plats vid ett av de runda borden. Det som på ytan såg ut som en förutsättningslös fika hade egentligen en mycket djupare innebörd.

Vi var där och då deltagare i en lika enkel som genial projektidé med namnet Double Cup. Tanken är att vi som har jobb på den svenska arbetsmarknaden förvandlas till ”framtidsguider” för en timme och möter asylsökande eller nyanlända.

Jag gav henne en bild av hur det är att jobba i Sverige och svarade på alla hennes nyfikna och kloka frågor. Målet var att skapa integration och nätverkande genom personliga och enkla fikamöten på arbetsplatser.

Men i vårt fall blev det så mycket mer, det blev till ett samtal om livet.

Där satt vi och pratade om våra barn, om våra drömmar och vår längtan och om hur viktigt det är att få känna att man tillhör.

Ett samtal på svenska med hjälp av något engelskt ord här och där.

Hon berättade om flykten från Iraks huvudstad Bagdad för något år sedan. En stad som utrikesdepartementet varnar för på grund av terroristattentat, våldsamma kriminella gäng som drar runt och många kidnappningar.

Hon är universitetsutbildad farmaceut och drömmer om att få jobb på ett svenskt apotek. Under tiden på flyktingförläggningen har hon snabbt lärt sig svenska och börjat jobba som volontär.

OECD, en internationell organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, har hittat tio viktiga områden för att få till en fungerande integration på arbetsmarknaden. På nästan samtliga områden tycker OECD att Sverige ligger i topp i världen.

Något som inte hörs i det svenska samhällssamtalet.

Vi är ju fullt upptagna med att måla våra framtidsutmaningar i dystra, mörka färger och krångla till det mesta lite ondödigt mycket.

Och den där förmiddagen i fiket blev jag övertygad om att en timme och två koppar kaffe är det enda som behövs för att göra världen till en lite anständigare plats.

Ett plötsligt gapskratt

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Han var säkert nervös när han stod där och väntade på sin tur i huset på 42nd Street i staden som aldrig sover. Kanske hade han gjort som jag brukar göra när jag ska prata inför folk, övat hela, hela tiden. I duschen, i bilen, under söndagspromenaden. Prövat meningar, testat formuleringar.

Så klev han fram till podiet, där många av världens största ledare stått före honom, och började tala.

Nu var det bara minuter tills Donald Trump skulle bli utskrattad.

Det var när han påstod att han åstadkommit mer än någon annan amerikansk president som hela FN:s generalförsamling brast ut i ett gemensamt gapskratt.

Och plötsligt tappade Trump sin självsäkra mask, plötsligt blev han lika mänsklig som alla vi andra.

Om än för bara någon sekund.

Jag har tänkt mycket på hans generade reaktion den senaste veckan. För det är något magiskt när vi människor tappar våra masker och lyckas bli lite mer av vårt äkta jag.

Vi lever alla liv där vi har många roller och det är så lätt för oss att gömma oss bakom olika masker.

En mask som vi tar på oss när vi kommer till jobbet, en helt annan när vi frampå kvällskvisten förvandlas till fotbollstränare eller fågelskådare. En mask som partner, en annan som förälder.

För att inte tala om den där masken som åker på under söndagens släktmiddag.

Jag brukar se på de där maskerna som delar av min personlighet. Ibland tjänar de mig rätt väl, får mig att briljera eller stå ut eller överleva.

Och ibland åker masker på som jag inte alls gillar, som inte gör mig gott.

Med åren har jag blivit snällare mot mig själv, jag dömer inte mig själv lika hårt längre. Och så har jag skaffat mig en ny hobby i livet, jag odlar min nyfikenhet. Så jag tittar, väldigt varsamt, på de där maskerna som jag inte gillar, de som jag i vissa fall inte ens vill kännas av. Och när jag tittar på dem så förvandlas de, blir till något nytt. Blir mer en del av den jag är djupt där inne.

För vi är alla original, oersättliga, omöjliga att byta ut. Och det är också en tanke som vi borde vila i lite oftare. Ingen är som just du är.

Vi vill gärna göra varandra endimensionella, vi vill gärna förminskande säga att vi själva eller andra är si eller så.

Men vi är inte en, vi är flera.

När Donald Trump plötsligt tappade sin kaxiga mask där i FN-skrapan på 42nd Street förra veckan så skymtades en människa.

Och det är så jag tänker att vi oftare borde se på oss själva och varandra, som de vi är bakom våra masker.

Se med varsamhet.

Tålmodigt.

Ömsint.

Och med vänliga ögon.