När orden inte kommer

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag är trygg med min kreativa process, oavsett om jag ska skriva en krönika eller tala inför hundratals personer. Jag har gjort det i hela mitt liv, skrivit och talat.

Och så här brukar det gå till.

Jag bollar idéer i mitt huvud, oftast två, tre stycken samtidigt. Jag provar formuleringar, byter ett ord här och där, kastar annat direkt i någon slags osynlig papperskorg inne i huvudet.

Ibland har jag en halvfärdig krönika på gång, då en annan plötsligt får överhanden och jag fortsätter på det spåret istället.

Jag antecknar i mobilen, på papperslappar, skickar mejl till mig själv.

Alla sätt duger.

Just nu förbereder jag en presentation om ledarskap för hållbar utveckling som jag ska hålla i höst, inför flera hundra kollegor från hela kommunsverige. Samtidigt försöker jag formulera en krönika till den här veckans tidning.

Och jag har som vanligt lekt med både ord och idéer.

Sedan tänkte jag att jag skulle göra precis som jag alltid gör, sätta mig ner och låta fingrarna dansa över tangentbordet.

Skillnaden den här gången är att jag skrev en krönika som ni aldrig kommer att få läsa. Den blev alldeles för flummig. Ja, rent ut sagt pretentiös.

Den var så dålig att jag kastade den i datorns papperskorg och raderade den direkt.

Sedan hände det, orden fattades mig. Jag började skriva, slängde och började om, slängde igen.

staltrad_low_res
Ett ordlöst samtal med mig själv © Pascal Tshibanda

Jag har varit med om det här ett antal gånger i mitt liv, att orden inte kommer, eller att jag tyckt att allt jag skrivit eller sagt bara faller platt till marken.

Den amerikanske författaren, poeten och miljöaktivisten Wendell Berry har sagt ”Det kan vara så att när vi inte längre vet vad vi ska göra, då har vi kommit till vårt verkliga arbete.”

Han är kväkare och de är kända för sitt tydliga ställningstagande för alla människors lika värde, icke-våld och att de betonar vikten av att leva ett enkelt liv. Kväkarna möter varandra i tystnad, de lyssnar inåt för att nå det språk som saknar ord.

För tystnaden kan faktiskt tala och när den gör det så talar den så starkt att det inte går att ignorera dess röst, även om den är ljudlös.

Och jag tror att det är precis det vi behöver mer av i den tid vi lever i, en tid fylld av så mycket brus.

Så mycket onödigt babbel sköljer över oss varje dag, i en mängd ingen av oss klarar av att värja sig emot.

Vi behöver stunder av tystnad och i den stunden finns det till och med plats för ordlösa krönikörer.