Några tusenlappar i öknen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Sabha ligger gömd mitt ute i den mytomspunna Saharaöknen. En gång för länge sedan trampade tålmodiga kameler längs karavanvägen och förde handelsmän genom sandstormarna.

Idag finns det ett bårhus överfyllt med döda kroppar i staden.

Och på gatorna och i gränderna hörs berättelserna om hur hänsynslösa män i skydd av mörkret dumpar tre, fyra, fem döda kroppar åt gången utanför bårhusets anspråkslösa port.

Människohandlare.

Kylanläggningen i bårhuset fungerar inte längre, stanken av död sprids i grannskapet. Efter någon dag begravs de okända, namnlösa människorna i anonyma gravar.

Någons son. Någons dotter.

FN-organisationen IOM berättar om hur hundratals flyktingar hålls fångna bakom murar och taggtråd i Sabha, under vidriga förhållanden. Där blir de misshandlade och rånade på pengar, de som inte kan betala dödas eller lämnas att svälta ihjäl, rapporterar IOM.

Eller så säljs de till kriminella nätverk som är en del av den världsomspännande människohandeln. Kvinnorna säljs till prostitution. För knappt sextusen svenska kronor kan du köpa dig en människa på marknaden i Sabha.

De som har pengar och kan betala för sig transporteras genom Saharaöknen, där temperaturen ofta kan nå outhärdliga 50 grader.

Destination Medelhavet.

Under det här årets första tio dagar dog nästan 20 personer varje dag i samma hav som många av oss simmar i under charterresan till sommarsolen.

20 personer.

Den är som om en svensk skolklass skulle tvingas möta döden varje dag.

Varje dag.

Antalet människor på flykt i världen ligger enligt FN stadigt kvar på ungefär 60 miljoner, hälften av dem är barn. Och antalet människor som dagligen försöker ta sig över Medelhavet är i princip lika många nu som de har varit de senaste åren.

I det tysta har detta blivit något slags människoovärdigt normaltillstånd, som numera utspelar sig långt från TV-kameror och journalisternas pennor.

Häromdagen träffade jag en kvinna som lyckats fly till Sverige. Här har hon fått skydd, här har hon och hennes familj fått en andra chans att bygga sina liv på nytt.

På ett vitt papper ritade hon ett hus och jag frågade vad hon menade. Hon svarade med ett enda ord, hem. Hon längtade hem sade hon, hem till det hus som var hennes plats på jorden.

Det var där hon egentligen ville leva sitt liv.

Inte här.

Men hon kan inte återvända, hennes hus brändes ned under kriget.

Idag lever medmänniskor mitt i bland oss som både har ett här-skap och där-skap. De lever både här i Sverige och där, någon annanstans, på en och samma gång.

Och här lever de med sina minnen och sina upplevelser av flykten, de lever med allt vad de tvingats utstå och bevittna.

Som att en människa går att köpa för bara några tusenlappar på marknaden i staden Sabha.