Inte många vet vem hon är

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag tror inte att det är så många i Sverige som vet vem Rebecca Solnit är. Hon är en amerikansk författare, historiker och konstkritiker. Solnits essä­samling ”Det avlägset nära” är ett slags protestbok mot det tvärsäkra och fantasilösa offentliga samtalet, det som tyvärr är fullt med män(niskor) som ständigt är beredda att slå ned den som råkar tänka högt.

Men för dem som ändå känner till Solnit så är nog ”Män förklarar saker för mig” hennes mest kända text. Det var ur den som uttrycket ’mansplaining’ föddes.

solnitt
Rebecca Solnit

Uttrycket bygger på en verklig händelse från början av 2000-talet. Rebecca Solnit skulle just lämna en privat fest hemma i USA när en rik, äldre man bad henne att stanna kvar en stund. Han började sedan samtalet genom att säga att han hade hört att Solnit skrivit en bok eller två. ”Ganska många faktiskt”, svarade hon och började sedan berätta om sin allra senaste.

Solnit blev direkt avbruten av mannen som sedan, mycket mästrande och lite nedlåtande, började ‘förklara’ innehållet i hennes egen bok för henne. Själv föll hon direkt in i rollen som den lyssnande kvinnan, medan mannen tilläts mala på i till synes all oändlighet.

När Rebecca Solnit några år senare släppte sin bok ”Män förklarar saker för mig”, som är baserad på denna händelse, föddes så uttrycket ’mansplaining’. Alltså män som ‘förklarar’ för sin omgivning.

Och när jag ser tillbaka på mitt eget liv så ser jag det här mönstret väldigt tydligt, även hos mig själv. Jag möter ‘mansplaining’ överallt, på jobbet, fritiden, i massmedia och i synnerhet på Facebook och Twitter. Alla dessa män(niskor) som har ett omättligt behov av att ta till orda och som dessutom alltid ‘vet’ allting.

De utger sig ofta för att vara ‘experter’ på nästan alla livets områden och tycker dessutom att deras åsikter är fakta, trots att de bara är just åsikter. Och de har en outtömlig energi för att diskutera och debattera samtidigt som de är helt tondöva för att vi i omgivningen helst bara skulle vilja att de höll klaffen.

Jag är som sagt säkert skyldig till min beskärda del av ’mansplaining’, men de senaste åren har jag försökt söka nya vägar. Jag tror att de ord vi använder skapar den värld vi lever i och därför har jag försökt bli mycket mer medveten om hur och om vad jag pratar. Och akta mig för att oreflekterat bara påstå saker rakt ut i luften.

Jag har också börjat uppskatta tystnaden, inte bara när jag är själv, utan även tillsammans med andra. Tystnaden kan faktiskt tala och jag tror att vi i den ofta kan få helt andra, nya och nödvändiga svar för vår väg framåt.

Oavsett, tystnaden är ju i alla fall bättre än att lyssna till en orerande självutnämnd ”expert”.