Ungefär som Tibro

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Egentligen hade jag tänkt att skriva en putslustig krönika om hur vi pratar med varandra, men just nu kan jag verkligen inte det.

Butja, Zaporizjzja, Mariupol, Borodianka – platser som jag för bara några månader sedan inte visste fanns och än mindre kunde peka ut på en karta. Platser som för alltid kommer att vara en del av det mörka kapitel i Europas historia som nu skrivs i realtid.

Den 24 februari vaknade jag mitt i natten och började läsa nyheterna i mobilen. Kleptokraten Putin hade gjort det jag aldrig trodde att han skulle göra – attackera Ukraina.

Sedan dess har ondskan bokstavligen talat antagit djävulska proportioner. Oavsett vad jag försöker säga, skriva eller göra så känns det futtigt.

På gränsen till meningslöst.

Jag känner mig liten och maktlös som människa.

Tillsammans med kollegorna på jobbet har jag förberett sängplatser till flyende ukrainare och skolgång till drabbade ukrainska barn. Vi har suttit i massor av möten med staten, regionen, näringslivet, kyrkor och föreningar.

Alla hjälper till, alla ställer upp.

Ändå känner jag mig bara liten och maktlös inför den ondska som Kreml släppt lös.

Detta var innan bilderna från Butja drabbade mig som ett knytnävsslag i TV-soffan. När jag inte trodde att det kunde bli värre så blev det mycket värre. Från den lilla grannstaden Borodianka, ungefär lika stor som Tibro, kommer nu nya vittnesmål om en avgrundsdjup, djävulsk ondska. Oskyldiga civila har inte bara bakbundits och mördats med en plastpåse över huvudet, de har också torterats.

Den ryska regimen inledde direkt en massiv informationskampanj där man aggressivt slog ifrån sig alla anklagelser om krigsbrott. Men, Kreml är grundligt överbevisat av journalister och fristående människorättsorganisationer på plats och av satellitbilder.

Bagdad-Bob, eller Komiske Ali, Saddams Husseins blåljugande propagandaminister, framstår plötsligt som en förnuftets röst i jämförelse med Kremls talespersoner. Kreml tror på Hitler-lögnen att om man bara ljuger tillräckligt mycket och stort så kommer man att bli trodd.

Men, vi låter oss inte luras.

Jag kan inte värja mig för det som sker. Det här är en kall, rå och djävulsk ondska som nu är så nära att den nästan kan röra vid mig.

FN:s internationella brottmålsdomstol, som kan åtala individer för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, har startat en utredning.

Det är en riktigt bra början.

Du och jag kan inte blunda för den djävulska ondskan i Kreml, oavsett hur hotfull och farlig den verkar vara.

Vi måste bjuda motstånd på alla tänkbara sätt.

För, det är faktiskt precis som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta:

– Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.