Orkar vi ens bry oss?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Vandringen uppför Billingen är hyfsat brant och, i alla fall för mig, lite ansträngande. Min kondition är inte vad den en gång var. Men vid Jättadalen fick jag min belöning, där väntade en milsvid utsikt över Vallebygden, över sjöar, betesmarker och skogar. 

Och längst bort i fjärran kunde jag ana mig till Kinnekulle.  

Jag slog mig ned på en stock, vände ansiktet mot solen och lyssnade till bruset från Silverfallet. På något sätt ville jag försöka förklara för min medvandrare vad jag kände i den stunden. Det enda jag lite fumligt fick fram var: 

– Det här känns själfullt.

Fotot beskriver Silverfallet vid Jättadalen.
Silverfallet © Foto: Pascal Tshibanda

Det är inte ett ord som bara sisådär hoppar ur min mun. Men, det var det ord som bäst beskrev hur det kändes där och då. Att få vara i naturen, på den plats på jorden som jag kallar min, med de jag älskar, det fyller min själ med ro.

När vi fortsatte vår vandring nedför berget och vidare mellan Ämten och Rommen kom jag att tänka på besöket i storstaden, när jag togs med till ett nyöppnat köpcenter. Jag minns hur vi köade i evigheter med bilen för att komma in i parkeringshuset. Väl nere bland betongen blev det en kamp om de få lediga platser som fanns kvar. Föraren i bilen framför blev så stressad att hen fastnade med hjulen över ett lågt räcke. Bilarna bakom började tuta, folk började bli aggressiva. Svordomar och idiotförklaringar, till slut kom bilen loss med ett brak.

Uppe i köpcentret trängdes folk och kassar med varandra. Ett av barnen i sällskapet försvann i en affär, men hittades lyckligtvis snart igen. Uppskrämd med tårar i ögonen, men i alla fall återfunnen.

Besöket i köpcentret var själlöst, helt livsfrånvänt. Tomt, bara tomt och jag kände mig mest bortkommen. Jag kunde till och med känna en sorg över alla som gick där och trängdes i ett försök att stilla sitt ha-begär.

Jag har i åratal följt den ekologiska skuldens dag som räknas ut av organisationen Global Footprint Network. Det är den dag på året när vi människor gjort av med naturens hela årsbudget av förnybara resurser. Och den infaller tidigare och tidigare för varje år. Globalt lever vi som om vi faktiskt tror att vi har två planeter, i Sverige som om vi hade fyra.

Slutsatsen är den gamla vanliga, vår livsstil är fullständigt ohållbar och vi förstör vår egen livsmiljö. 

Du vet det. 

Jag vet det. 

Vi känner till problemet, men vi orkar inte riktigt bry oss.

I alla fall inte just nu. 

Men, det senaste året har tvingat mig att stanna upp, att tänka till och omvärdera mig själv och mitt liv. När pandemin krympt min värld så har jag börjat att återupptäcka och uppskatta det nära. Det som mina ögon missat lite grann när jag rusat fram i livet.

Naturen.
Hembygden.
Medmänniskorna.

Allt det som mina pengar inte kan köpa. Men det enda, har jag insett, som faktiskt har ett riktigt, verkligt värde för mig.