Energitjuvarna anfaller

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag har tänkt mycket på varför jag klickar med vissa människor, framför allt varför jag funkar med de som är väldigt olika mig.

Med vissa är det mesta lätt, även när det kör ihop sig. Vi är oense en stund, ger och tar lite och går sedan vidare tillsammans.

Men så dyker de upp, energitjuvarna, jag har mest mött dem i form av fyrkantiga krångelpellar. För dem kan världens enklaste lilla grej bli precis hur krånglig som helst.

När de gör entré försvinner allt syre i rummet. Försöker någon tänka högt och vara lite kreativ fyrar de av en syrlig replik som skapar tystnad. Självförtroenden, glädje och kloka idéer försvinner ut genom fönstret.

Lock ska läggas på och folk boxas in.

De forskare som studerat energitjuvar ser att deras beteende handlar om osäkerhet och kontrollbehov. Energitjuvarna pyser ut sin inre frustration och skapar känslomässig trötthet hos omgivningen. För att bli av med sina inre spänningar ger de sig på folk och får på det sättet makt och kickar. Dessutom tycker de rätt ofta att de är missförstådda offer i en omgivning som missat deras förträfflighet.

För ja, de utger sig ofta för att ha lite fler svar än vi andra.

Att bråka med fyrkantiga energitjuvar funkar inte, de är i ett slags ständig försvarsställning. De lägger hela skulden på dig och erkänner sällan att de kan ha åtminstone ett litet ansvar för att läget är som det är.

Frågan är då vilka ingredienser som behövs för att relationer ska funka riktigt bra? Jag tror det måste till en rejäl dos självreflektion, att jag inser att jag inte bara har en personlighet utan att jag har många olika delpersonligheter. Ju fler av delarna som jag får tillgång till, desto rikare blir jag som människa. Och att jag tänker på att jag alltid är beroende av andra och att vi därför måste jobba på att umgås utan rädsla eller behov av att demonstrera makt.

Dessutom, att jag försöker vara flexibel, att jag vågar ändra mig när förutsättningarna förändras. Livet kan aldrig kontrolleras, så därför är det lika bra att jag lägger ner den tanken på en gång.

Min erfarenhet är att starka och hållbara relationer föds i önskan om att vi får vara viktiga för varandra, det kräver övning i medkänsla och omtänksamhet. En av mina favoritfilosofer, Emmanuel Lévinas, skriver att det är i mötet ansikte mot ansikte som vi blir äkta människor.

Så, mitt nyårslöfte ska bli att försöka bidra till att fler vågar släpa sargen, att vi vågar runda till hörnen på fyrkanterna och sätta människan före resultatet.

För en sak har jag lärt mig i livet, med det sättet att tänka så kommer de bra resultaten per automatik.

Fortfarande omtumlad

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag har haft förmånen att få bli en del av den svenska biståndspolitiken och representera Sverige i Namibia.

Det var därför Air Namibias stora Airbus nyligen satte ned mig med en duns på Hosea Kutako International Airport.

Och helt ärligt, jag fortfarande lite omtumlad.

Namibia är ett märkligt land, en fyrfilig motorväg tog mig igenom och förbi huvudstaden Windhoek. En stad som är som vilken annan storstad som helst i världen. Detta är en bild av Afrika som vi nästan aldrig får se i svensk media.

Här hemma i Sverige ligger vi i världstoppen när det gäller att fatta viktiga politiska beslut så nära medborgarna som möjligt. Att kommunerna, alltså lokalsamhället, har så mycket att säga till om som i de nordiska länderna är unikt i världen. Och därför har Sveriges riksdag beslutat att lokal demokrati ska gå på export till spirande demokratier i både Asien och Afrika.

oonteNär jag betade av mil efter mil på min väg norrut betraktade jag ett land som fick sin frihet så sent som 1990. Det var när den öppet rasistiska apartheidregimen i Sydafrika föll ihop som även grannlandet Namibia kunde bli en självständig nation.

Och de öppna såren från en rasistisk dåtid lever kvar, den lilla vita minoriteten äger fortfarande mer än hälften av all jordbruksmark. Det gör att Namibia är ett av de länder i världen som har störst inkomstskillnader mellan fattiga och rika.

Mellan södra och norra Namibia går en veterinärgräns för att förhindra spridningen av mul- och klövsjuka, här får inget boskap passera. Men det är också en fattigdomsgräns, en gräns mellan de som har och de som har betydligt mindre.

När jag nådde fram till min slutdestination, Ondangwa, var fattigdomen påtagligt synlig. I utkanten av staden låg en kåkstad, full med plåtskjul, där de allra fattigaste av de fattiga bodde. Men under mina dagar i Ondangwa mötte jag också en helt otrolig livskraft, främst hos de socialt mest utsatta barnen jag besökte på olika barnhem.

Det var som om livet självt glödde i barnens ögon.

oonte2

Det är organisationen Internationellt Centrum för Lokal Demokrati som är navet när vi svenska kommuner samarbetar med och stöttar kollegor i Asien och Afrika.

Och på min väg tillbaka mot Windhoek kände jag plötsligt en enorm stolthet över mitt hemland Sverige. Ett land som tar ett globalt ansvar för att stötta lokal demokratisk utveckling i andra länder, långt borta på andra sidan jorden.

Och jag känner stor tacksamhet över att jag får vara en liten, liten del i arbetet med att göra världen till en bättre plats för fler.

Samtliga foton © Pascal Tshibanda, 2016