Den konstiga studenten

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Allt som kan tyckas vara självklart för dig och mig kan för någon annan framstå som helt obegripligt.

Ta den konstiga studenten som exempel. 

Jag har förgäves försökt att förklara det svenska studentfirandet för mina engelska vänner. Alla har lyssnat artigt och försökt förstå utan att lyckas. För dem är det svenska studentfirande lika oförståeligt som det engelska skolsystemet är för mig.

Något som liknar den svenska studenten finns inte i England. Där finns inget utspring, inga plakat med gamla barndomsbilder, blommor och gosedjur som hängs runt halsar, korteger eller flak dragna av traktorer.

Allt det där som är självklart här.

När jag skriver de här raderna har de sista gästerna gått hem, partytältet står tomt i min trädgård och det finns mat och dryck över för flera dagar.

Jag sitter här och både pustar ut och filosoferar. Jag tänker att traditioner är viktiga för att känna tillhörighet, för att vi ska förstå vad det betyder att vara människa ihop med andra människor.

Arkeologin lär oss att vi ägnat oss åt traditioner ända sen vi bodde i grottan. Det är de gemensamma traditionerna som bekräftar oss som människor och som samhälle. Det yttre beviset på att vi hör ihop. Jag tänker att våra traditioner är en möjlighet att hantera olika faser av livet; födelse, död och andra gränspassager.

Det gamla svenska enhetssamhället är borta, även om en del av oss drömmer sig tillbaka en nostalgisk, men falsk, historisk bild av vårt land. Och de verktyg som nostalgikerna använder, missnöje, misstro och misströstan, riskerar faktiskt att fräta sönder oss inifrån som land.

Numera lever vi en mycket utmanande tid, men rik och myllrande, där världen krympt och tid och rum upphävts.

Jag menar att den konstiga studenten, i alla fall sett med engelska ögon, har varit ett fantastiskt tillfälle för oss att samlas som samhälle. Jag kämpade med att hålla tårarna tillbaka i väntan på utspringet, mitt i den mångfald som är mitt Falköping. 

Tillsammans var vi där i ett och samma syfte, att hylla alla våra ungdomar som nu är på väg ut i vuxenlivet.

Och vi firade verkligen alla, oavsett vem de än är. Från världens alla hörn, långa, korta, hbtqi-personer eller funktionsvarierade.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna att alla intryck och upplevelser vi fått den här studentveckan vävs in i våra liv som små, men oändligt betydelsefulla trådar. Väven får nyanser och nya mönster den inte skulle fått utan vår gemensamma studenttradition.

Och jag är övertygad om att det är just den här gemensamma livsväven som håller oss samman som människor och som samhälle.