Mannen med det vackra leendet

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Coronapandemin har förändrat mitt liv, numera har jag fått ett nytt kontor. Ett hemmakontor. Blicken vandrar ibland bort från alla möten på datorskärmen och landar på gräsmattan utanför huset. Där har jag nu sett det gröna gräset bli brunt, snön både falla och smälta bort. 

Min värld har krympt dramatiskt, från resor i europeiska utvecklingsprojekt och studier i London, till en kontorsstol här hemma. 

Reser gör jag numera bara i fantasin. Häromdagen reste jag iväg 10 591 kilometer rakt söderut från min kontorsstol. Där vid ekvatorn ligger staden Bunia, omgiven av regnskog och en mosaik av jordbruksmark. Inte långt från Bunia ringlar den majestätiska Iturifloden fridsamt genom landskapet.

Här visste alla vem mannen med det vackra leendet var. Jo, det var så han kallades. Han och jag är lika gamla, men förhoppningsvis slutar alla jämförelser av oss båda just där.

För bakom det vackra, inbjudande leendet döljs en av världens mest hänsynslösa krigsherrar. Hans verkliga namn är Bosco Ntaganda, han lystrar också till smeknamnet ”Förgöraren”.

Listan på de brott han är skyldig till är lika lång som avskyvärd.

Den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, dömde honom till 30 års fängelse för flera fall av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Domstolen kunde bevisa att Bosco Ntaganda var skyldig till massakrer där kvinnor våldtagits och för att ha utnyttjat barn som soldater i sina olika rebellrörelser. Han är dessutom den första personen någonsin som dömts av ICC för att ha hållit kvinnor som sexslavar. Häromdagen bestämde domstolen att han ska betala en kvarts miljard svenska kronor i skadestånd till sina offer. 

Dessutom är han dömd för att personligen ha mördat en präst.

Det jättelika landet Kongo vid ekvatorn är sju, åtta gånger större än Sverige. Enorma avstånd, usla, leriga vägar och ogenomträngliga regnskogar. Och sedan i början av 90-talet har landet slitits itu av en lång rad blodiga inbördeskrig.

Enligt FN har massakrer på civila, våldtäkter, tortyr, masskidnappningar av barn till väpnade grupper pågått i stor omfattning de senaste åren. Läget i landet slår hårt mot vanligt folk, ungefär åtta av tio kongoleser lever under gränsen för absolut fattigdom.

Det var i den här miljön som mannen med det vackra leendet kunde bygga sitt mörka, blodiga, dödliga CV.

Och, här sitter jag på min kontorsstol och funderar. Hur kunde detta pågå utan att vi alla brast ut i ett gemensamt ramaskri av förtvivlan? Jag googlar på Bosco Ntaganda. Jag får inte många träffar, svensk media har inte skrivit många rader om honom.

Men det är klart, vi har ju den senaste tiden drabbats av reklamsåpafeber och haft fullt upp med att rasa på Facebook över hur dåliga vi tycker att nya Ica-Stig och Ica-Stina är.

Och vem har då tid att bry sig om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i något avlägset land vid ekvatorn?