Var det bättre förr?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Snabbtåget på väg mot Stockholm rusar plötsligt förbi en byggnad med en stor skylt där det står ”Nostalgimuseum”.

Det är något med det ordet som jag ogillar, som ger mig en fadd smak.

Jag googlar på synonymer till nostalgi och det som föreslås är längtan tillbaka, tillbakablickande och vemodstrånad.

Jag har svårt för när det offentliga svenska samhällssamtalet börjar ägna sig åt just nostalgi. När folk helt oreflekterat börjar tala om att ”det minsann var bättre förr”, och yra om ett svenskt lyckoland som de påstår har försvunnit.

Jag undrar vilken tid de längtar tillbaka till? Hundra år sedan? Då svenska kvinnor inte hade rösträtt? Eller depressionens 30-tal då man på allvar debatterade att få bort kvinnorna från arbetsmarknaden för att det fanns för få jobb (för männen)? För inte kan det väl vara 40-talets krig, nazism, folkmord, lönestopp och statarsystem de längtar tillbaka till?

Nej, det verkar som om nostalgikerna tror att det var på 1950-talet som Sverige stod på sin absoluta topp. Då var vi tydligen alla goda lutheraner, välsnutna, väluppfostrade samhällsmedborgare som gick runt i hatt och bara ville varandra väl. En svunnen tid då mor ror och far är rar.

Men sanningen är självklart en annan. De svenska kvinnolönerna var 30 procent lägre än männens, det fanns inte ett dagis så långt ögat kunde nå, folk jobbade både långa dagar och på lördagar och att visa kärlek mellan två vuxna av samma kön var förbjudet i lag. 1950-talet, hemmafruns årtionde, var en tid då två oförenliga samhällssystem riktade kärnvapen mot varandra, när muren byggdes i Berlin och raslagar var en självklarhet i USA.

Det verkar vara denna tidsålder som nostalgikerna längtar tillbaka till.

Jag tror att det är dags att vi börjar inse en sak, världen är komplicerad nuförtiden. Människor, varor, kunskap och information flyger kors och tvärs över klotet med en otrolig hastighet.

Samtiden kan verka obegriplig, lika svårfångad som en hal tvål.

Men, forskningen pekar tydligt på att människor, över hela världen, aldrig har haft det så bra som just nu. Färre är fattiga, fler lever i demokratier, fler överlever sjukdomar och vi lever längre.

Det betyder inte att globala orättvisor har försvunnit och att allt är bra. Långt, långt därifrån.

Men, svaret på hur samtiden och framtiden ska hanteras står inte att finna i nostalgiskt självbedrägeri.

Det är ett som är säkert.

Istället borde vi ägna tiden åt att fundera på hur du och jag kan leva tillsammans här och nu, med alla våra olikheter, på ett hållbart sätt.

Mupparna på läktaren

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När jag var liten tittade jag alltid på Mupparna på TV. Kanske minns du, precis som jag, Waldorf och Statler? De där två spydiga, gnälliga, gamla gubbarna som satt på läktaren och häcklade de som framträdde nere på scenen.

Verklighetens Waldorf och Statler sitter idag bakom tangentborden och kallas för nättroll.

Under våren drabbades jag av dem.

Nättroll är alltså de som bosatt sig i kommentarsfälten och ägnar sig åt att provocera och förstöra för alla andra på nätet.

Inom forskningen ser man ett samband mellan nättroll och machiavellism, narcissism och psykopati. Alltså det som inom psykologin brukar kallas för ”den mörka triaden”, manipulation, självförhärligande och en oförmåga att känna med andra.

Forskningen visar att trollen hellre vill göra ner en människa än diskutera själva ämnet. En annan slutsats är att nättrollen dras till varandra, de jagar i grupp för att hitta någon att hoppa på. De lider också av det som brukar kallas för ”The backfire effect”, när de får sin övertygelse motbevisad av fakta byter de inte åsikt utan trollar bara ännu mer.

Sanningen är det allra första som nättrollen offrar. De lever i en värld helt utan nyanser och att tillvaron inte är svart eller vit hindrar dem inte i deras korståg. Deras mål är ju att såra, kränka och förolämpa.

Att polisanmäla dem leder ingenstans, 96 procent av polisanmälningarna läggs ner utan åtgärd enligt Brottsförebyggande Rådet.

Därför kan trollen sitta lugnt bakom sina tangentbord och slåss mot omgivningen. De sprider rykten, förtalar och gör ner sina medmänniskor. Enligt dem själva kan de allt, vet allt och har svar på livets alla frågor, självbelåtenheten är deras religion.

Men när jag tittar närmare på dem som gav sig på mig, jag vet vilka var och en av dem är, så är det precis tvärtom. Det rör sig om personer med rätt tragiska livsöden. Bakom just de här tangenterna finns ensamhet, ekonomiskt klanteri, personliga misslyckanden, svår sjukdom och en som fick gå från jobbet för att hen inte längre höll måttet.

Inga framgångsrika superhjältar precis.

Det som är gemensamt för nättrollen är deras oförmåga att inse vilka skador och konsekvenser deras kränkningar får för oss som drabbas av dem. För det är fler som drabbas än vi som blir utsatta för deras trollande.

Kollegor.

Familj.

Barn.

Och jag tänker på de griniga, gamla gubbarna Waldorf och Statler igen, att det är de som står bredvid och förolämpar andra som är de riktiga mupparna.

Inte vi som står på scenen.