Våga vara rädd

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Ovanpå en gammal träkista hemma i vardagsrummet ligger en bok som jag ofta bläddrar i. På framsidan ser jag två människor som kramas. Kanske en man och en kvinna, kanske två män. Jag vet inte, ser inte. Det spelar ingen roll.

I boken finns hundratals fantastiska svartvita bilder tagna av svensken Anders Petersen, en av världens bästa fotografer om du frågar mig.

Som forskare funderar jag och skriver mycket om vad det innebär att ha en röst. På vilket sätt har jag en röst? Vems röst räknas, och varför?

Och vad har de att säga som vi väljer att inte lyssna till? För ja, det är ett val vi gör. Vi väljer att inte lyssna.

Anders Petersen hjälper mig i mina funderingar, hans bilder är konst snarare än fotografi eller kanske till och med litterära verk utan ord. Han är en socialt engagerad fotograf som fick sitt erkännande i slutet av 70-talet för de starka bilderna från Café Lehmitz i Hamburg. En sylta som ibland kunde vara öppen dygnet runt, helt beroende på vilket humör Klaus i baren råkade vara på. Svartvita, dokumentära bilder tagna bland människor som står utanför samhället, många gånger utan en röst.

– Jag fotograferar inte så mycket det jag ser, utan det jag känner. Det handlar inte om att registrera, utan om att möta den känsla som uppstår, säger han i en intervju i slutet av boken.

Anders Petersen pratar om våga utan att veta svaret på förhand, om att lägga undan intellektet och lita på vad vi känner. Om lust, nyfikenhet och att förvirring kan vara bra, till och med ett önskvärt tillstånd.

Jag tänker att det är nog precis det vi behöver, vi som lever i en tid där de folkvalda slutat vara politiker och istället beter sig som ängsliga sifferrabblande revisorer. Där drivkraften är att undvika att göra ”fel”, det verkar vara viktigare än moral och ideologiska principer. Där de vi har valt förlorat sina berättelser och slarvat bort sina drömmar och framtidsbilder bland alla förenklingar, all rationalitet, all så kallad realpolitik.

De senaste månader har de medmänskliga samhällsutmaningarna krupit oss riktigt nära. Jag tänkte på det när jag nyligen stod på tågstationen i Hyllie utanför Malmö och tittade på stängslet som ska hindra flyende medmänniskor utan id-handlingar att komma in i Sverige. Jag har turen, för det är just tur det handlar om, att få stå på rätt sida stängslet.

Världen förändras och vi måste förändras med den. Därför måste vi också göra plats för fler röster i samhället, det är det min forskning går ut på. Och byta ut rädslan för förändring mot en välkomnande nyfikenhet inför det nya, det ovissa. Eller som fotografen Anders Petersen säger:

– Man behöver inte vara rädd för att vara rädd. Man behöver faktiskt inte det.