Hans hand i min

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning, 2015-09-25

Luton, Storbritannien
Det var lunchtid och jag gick längs affärsgatan, plötsligt stod hon framför mig med en utsträckt hand. Slitna kläder, flackande blick och antagligen lite påtänd. Hon behövde liksom inte säga något, jag förstod att hon ville ha pengar. Och det fick hon.

Hon är en tiggare i folks ögon, också i mina.

Falköping, Sverige
Han sitter alltid utanför affären, ordentligt påbyltad och med sin lilla pappmugg stående framför fötterna. En filt om sig för att hålla kölden borta. Alltid tyst, gör aldrig något väsen av sig.

Han är en tiggare i folks ögon, också i mina.

Jag vet egentligen inte vad det var med honom som fick mig att stanna upp den där första gången. Kanske var det hans leende eller att han utstrålar så mycket inre lugn. Vi började prata på knagglig engelska. När han inte hittar orden försöker han på rumänska och jag förstår tack vare mina dåliga kunskaper i latin och franska.

Vi förstår varandra eftersom vi vill förstå varandra.

Jag sätter mig alltid på huk för att vi ska mötas på samma nivå. Det kommer vi och i för sig aldrig att göra eftersom jag är så oerhört priviligerad, materiellt sett, i jämförelse med honom. Det finns en osund maktbalans mellan oss som jag aldrig kan bortse ifrån, men jag gör vad jag kan för att mota bort den i stunden. Vi pratar om våra barn, om livet och vädret. Hans framtidsdröm är att slippa tvingas sova i ett tält i vinter, han är rädd för att dö i kylan säger han. Jag sväljer orden om min framtidsdröm, den kändes plötsligt helt oviktig. Rent ut sagt banal i jämförelse.

Ulvik, Norge
Utanför mitt fönster här i ett av världens vackraste och rikaste länder står en grupp japanska turister och fotar varandra. Jag tänker på gränser, att jag aldrig har sett dem från flygplansfönstret, aldrig heller från bergets högsta topp. För egentligen finns de inte, de är oftast bara något som vi människor hittar på när vi inte längre orkar eller klarar att se helheter. När vi inte längre orkar se medmänniskan som en oskiljaktig del av oss själva utan istället väljer att göra henne till någon därborta.

För mig är det inte alls långt mellan orden gräns och begränsning. De gränser vi hittar på och sätter upp bara stänger ute, motar bort och är en begränsning i mitt liv. Och våra påhittade begränsande gränserna finns överallt, grindar, staket, murar och långa taggtrådsstängsel genom Europa.

Fast de allra största begränsningarna finns inom oss, de som effektivt hindrar oss från att tänka fritt, känna efter på djupet och handla så som hjärtat säger åt oss att göra. För vad ska vännerna säga? Och grannen? Mina föräldrar? Eller kanske till och med Gud?

Gränser begränsar.

Det är när jag vågar gå över en gräns och utmana en begränsning, som tiggaren slutar vara just tiggare och istället blir en människa. Det är när jag får förmånen att få känna hans hand i min som jag blir lite mer av det jag borde vara, nämligen medmänniska.