Funderingar en lördagsmorgon

Skärmavbild 2017-03-25 kl. 08.33.44
Foto © Pascal Tshibanda

Vi människor tenderar att se våra problem och vår växtvärk i livet som om de bara tillhörde oss själva, men vi är alla inneslutna i betydligt större system. Vi är sammanlänkade i ett omfattande nät av olika relationella system som i sin tur består av mindre system, undersystem.

Upplevelsen av vår existens, våra liv, är beroende av kvalitén i våra relationer med andra.

Den första erfarenheten av att tillhöra ett system är oftast familjen. I den bästa av världar kan familjerelationer vårda och ge oss näring, vägleda och värma oss, ge mening åt våra liv.

Men ibland är det också tvärtom. Eller både och.

En medvetenhet om att vi är sammanlänkade skapar i sin tur medvetenhet om hur vi relaterar till andra i de olika system vi tillhör, vår ursprungsfamilj, vår nuvarande familj, vår arbetsplats eller grupper av människor med vilka vi delar livserfarenheter.

Denna medvetenhet gör det också lättare att uppleva en känsla av delat ansvar för vad som händer i våra liv som individer och som en del av familjen eller arbetsgruppen. En enda människas handling har effekt på alla i systemet, och kan, positivt eller negativt, faktiskt påverka i generationer.

Så, att ha en systemisk syn, eller enklare uttryckt, att se människan som innesluten i ett nät av olika relationella system och undersystem, skapar bredare och mer komplexa bilder av våra medmänniskors liv. Det skapar ett landskap rikt på olika möjliga förklaringar och berättelser om människor, som i sin tur kan skapa mening och förståelse för till i förstone oförklarliga beteenden i nuet.

I detta landskap växer långsamt en djupare förståelse fram, av både oss själva och andra. Och att verklig dialog är ett ständigt pågående flöde, med eller utan ord, mellan oss medmänniskor.

Se Sara Rozenthuler, psykolog och författare till boken ”Life-changing conversations”, prata om ett systemiskt förhållningssätt, till dialog och till livet.

Kråkor och andras ögon 

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det är något med kunskap som fascinerar mig. Jag tror att det har att göra med att kunskap flyttar gränser, utmanar och skapar nytt. Till skillnad från åsikter som bara låser fast och skapar avstånd.

Den senaste tiden har jag lärt mig mycket tack vare att jag umgåtts med kollegor från Norrbotten, Italien och södra Afrika.

Det jag lärde mig var att se min vardag genom deras ögon.

Tillsammans med mina afrikanska kollegor besökte jag ett nyrenoverat äldreboende. De var tysta under nästan hela besöket. Jag började bli smått orolig för att de var uttråkade eller hade drabbats av akut hemlängtan.

Jag hade fel.

Helt fel.

När vi satte oss ned för att äta samma mat som de boende sade en av kollegorna plötsligt: Förlåt vår tystnad, men vi är helt mållösa över hur väl ni behandlar era äldre här i Sverige.

Genom att se min värld genom deras ögon fick jag nya perspektiv på min vardag.

Jag tänker ofta på en gammal journalistkollega som använde ett ord som fastnat hos mig, kråkvinkelperspektiv. Hen använde ordet för att beskriva människor som bara ser det som är mitt framför näsan på dem och som tror att just deras lilla värld är hela världen.

Jag har det senaste decenniet jobbat i EU:s så kallade sammanhållningspolitik. Stora ord, jag vet. Men vad EU vill är att lantbrukare, konstnärer, entreprenörer, skolelever, politiker och byråkrater ska träffas, lyssna till varandra, lära av varandra, lära känna varandra.

Och det betalar EU för. Det skapar fred, demokrati, utveckling och nya jobb.

Bland annat.

Om jag bara umgås med och jobbar med människor som är och ser ut som jag själv, som har samma erfarenheter, som kommer från samma lilla sammanhang så kommer jag aldrig att utmanas. Och om jag inte utmanas så kommer jag inte att utvecklas. Och om jag inte utvecklas kommer jag att till slut vurpa eller stelna, köra fast eller rakt ner i diket.

Om jag inte vill se att världen är större än mina små, små sammanhang, om jag vill fortsätta att gå omkring med mitt kråkvinkelperspektiv och tro att jag är kungen av min lilla yttepyttevärld så kommer min mänskliga fattigdom snabbt bli enorm. Oavsett storleken på min plånbok.

Hjärtat är en muskel som alltid behöver tränas, detsamma gäller för hjärnan. Och bägge tränas alltid bäst i mötet med olikheter, med det som är annorlunda.