Mannen i stenkistan

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning och Smålandsbygdens Tidning

Häromdagen körde jag igenom en rätt anspråkslös och tråkig liten stad på den italienska landsbygden. Jag tror inte det är många som har hört talas om Predappio, än färre är de som varit där. Staden saknar det där som gör italienska städer så inbjudande och pittoreska.

Men Predappio är ändå en speciell stad, otäckt speciell.

I utkanten ligger den stora kyrkogården, där parkerade jag min bil och gav mig av på upptäcktsfärd. En äldre kvinna sökte mig med blicken, hon reste sig upp från graven hon vårdade och tilltalade mig på italienska. Ett språk som jag inte kan prata men ändå förstår lite grann.

”Il Duce?” frågade hon, jag nickade. Ja, det var hans grav som jag stannat till för att besöka.

Kom, vinkade damen och så gick vi tillsammans mot en pampig byggnad lite längre bort.

Det var här i Predappio som lille Benito såg dagens ljus för första gången den 29 juli 1883. Det var här han sprang runt på gatorna, kanske här han lärde sig att cykla, läsa och kivas med sina kompisar.

Det var långt innan han valde att marschera mot Rom, innan han blev Il Duce. Italiens oinskränkte Ledare.

Innan han blev Hitlers allierade.

Damen som följde mig där på kyrkogården pekade och sade åt mig på italienska att gå in genom en halvöppen dörr.

Vitkalkade väggar, en brant trappa förde mig nedåt, ett pampigt underjordiskt gravkapell smyckat med vackra blommor i alla färger.

Plötsligt befann jag mig vid den fascistiske diktatorn Benito Mussolinis stenkista.

mussolini

Foto © Pascal Tshibanda

På väggarna fanns historiska hyllningsbilder, prydda med symboler för våld och död.

Framför graven stod en tårögd gammal man som stolt lät sig fotograferas med barn och barnbarn. En ung man stod tålmodigt och väntade på sin tur. Han skrev vördnadsfullt i kondoleansboken, tände ett ljus till fascistledarens minne och tog en selfie.

Det var befriande att komma ut i den friska höstluften igen, att lämna historiens människoföraktande unkenhet bakom mig i kapellet.

Tillbaka vid bilen, någon hade stuckit in en broschyr i handtaget, reklam för en affär som sålde souvenirer i centrala Predappio. Framsidan pryddes av en bild på affärsinnehavaren själv, fast blick, med höger arm provocerande utsträckt. En man som valt att sälja nazistiska hakkorsflaggor som sitt levebröd.

Jag kände hur ett mållöst obehag kom över mig.

Där och då, på parkeringsplatsen i Predappio, insåg jag plötsligt att jag aldrig får ta ett tolerant och demokratiskt samhälle för givet.

Inte så länge det finns de som inte tvekar att sträcka ut högerarmen i öppet förakt mot mina medmänniskor.