Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning
Jag är på väg att landa inför sommarsemestern, som alltid lägger jag sommarböckerna på hög. Överst i år ligger en bok av Anna-Lena Lodenius, den handlar Värmlands och kanske hela Sveriges Hitler. Birger Furugård var distriktsveterinär om dagarna och nazistledare om kvällarna.
I boken nämns att Furugård var samtida med det statliga institutet för rasbiologi i Uppsala, vars verksamhet drabbade minst hundra tusen svenskar. Skallar mättes, blod tappades upp och näsor inspekterades. Alla som granskades blev också fotograferade, ofta nakna. Bilderna visar tydligt hur människor avhumaniserades och avporträtterades som om de var kriminella. Till sin hjälp hade chefen och läkaren Herman Lundborg studenter, lärare och präster som frivilligt deltog i arbetet.
Ett av Lundbergs mål var att kartlägga orsakerna till ”brottslighet, vanart, alkoholism och sinnessjukdom”. Han ville också varna för alla former av rasblandning, han beskrev till exempel samer som en ”efterbliven utvecklingsform av människan” och finländare som oorganiserade och slappa inför lag och ordning.
Lundborgs statligt rasistiska hittepåforskning blev till och med en lärobok för gymnasiet med titeln ’Svensk raskunskap’. I boken finns en nakenbild av cykelreparatören Gustaf Åberg från Skövde, han hade vunnit en tävling anordnad av en stockholmstidning som ville hitta den perfekta ariern. Rasinstitutets chef Herman Lundborg satt såklart i juryn.
I Tyskland växte nazisterna sig allt starkare och de omfamnade både Lundborg personligen och hans grumliga rasidéer. Tyska rasbiologer besökte institutet i Uppsala och samarbetet med nazisterna är väl dokumenterat. Samtidigt reste nazistledaren Birger Furugård och hans gelikar runt i landet, på Hötorget i Stockholm talade han inför flera tusen åhörare. Rasismen som övertygelse höll han fast vid ända in i döden på 60-talet.
Allt det där pratade jag nyligen om med min mamma under ett av våra dagliga telefonsamtal. Då berättade hon om en händelse, när hon som barn gick i andra klass i Skövde i slutet av andra världskriget. Lärarinnan bad henne under en lektion att ställa sig upp inför hela klassen, sen fick min mamma höra att hon var ett praktexemplar av den ariska rasen.
Lång, blond och med en smal skalle.
Steget från min mammas klassrum till idag kan tyckas långt, men rasismen har många ansikten; antisemitism, islamofobi, främlingsfientlighet, fördomar eller bara ”oskyldiga” skämt.
Rasismen verkar på något kusligt sätt aldrig försvinna och det är därför vi alla måste vara vaksamma, hela tiden, mot de som än idag försöker skapa en gräns mellan ’vi’ och ’dom’.
Oavsett hur de än försöker att göra det.
Pascal Tshibanda • MA & MSc 