Ha rätt och få rätt

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

”En gång journalist, alltid journalist” utbrast min vän när hen förstod att min nyfikenhet inte kunde hålla mig borta från den stora klimatdemonstrationen i London häromveckan. Jo, jag har ett förflutet som journalist och jag inser att de ränderna aldrig någonsin kommer att gå ur.

Jag delar just nu min tid mellan Skaraborg och den brittiska huvudstaden. Förklaringen är att livet nyligen bjöd mig på en ofrivillig yrkesmässig saltomortal. Jag gick från en fulltecknad kalender till ett liv utan några åtaganden, för plötsligt stod jag utan arbete.

Den senaste tiden har jag därför funderat på skillnaden mellan att ha rätt och rätt. Och att den som har makten alltid bestämmer, oavsett rätt eller fel. Jag kan konstaterar att det gäller både i mitt liv och här på gatan i London.

Vi vet att de fredliga klimatdemonstranterna har rätt och att de har hela den etablerade forskarvärldens bakom sig. Ändå får de inte rätt, åtminstone inte ännu.

De flesta av ungdomarna jag mötte på Londons gator tittar på dig och mig med besvikelse. Vi är en föräldrageneration som i deras ögon har misslyckats. De är trötta på vuxna maktmänniskor som munhuggs i TV, där allt bara verkar handla om att kora debattens ’vinnare’ och ’förlorare’. De ser på med oro när den som söker skydd från krig och förtryck motas bort och när allvaret i klimatfrågan förlöjligas av griniga, grånande, gubbiga gubbar i sociala medier.

Jag gick runt och pratade med dem på Londons gator och vi åt soppa tillsammans medan de lugnt och fredligt sittstrejkade under den jättelika statyn av amiral Nelson. Alla uttryckte de samma sak, de har fått nog, de vill något annat och de längtar efter ett nytt samhällssamtal.

Jag har upplevt den sortens samtal, när våra yttre olikheter som ålder, kön, hudfärg eller religion förlorar betydelse. När vi istället möts på allvar, som riktiga människor.  När våra olikheter väcker nyfikenhet och ses som en tillgång. Jag vet att det går att mötas på det sättet, att den sortens samtal finns och funkar.

Den känslan bär jag med mig från Londons gator hem till Skaraborg. Att människor som verkligen lyssnar också börjar att respektera, inte bara varandra, utan även sig själva och planeten på ett djupare plan.

Och jag är övertygad om att det är just så enkelt, men ändå så svårt, att skapa en mer hållbar värld.