I en obetydligt liten stad

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Den lilla obetydliga europeiska staden jag besökte förra veckan var allt annat än charmig, men jag var inte där som turist så det spelade ingen större roll. Jag var där för att jobba från tidig morgon till sen kväll, tillsammans med kollegor från sju olika EU-länder.

Temat för vår dagar var det lite småsvåra ordet stereotyper.

Det är ett ord som kommer från tryckkonstens historia, det var den mall som gjorde det möjligt att trycka samma bild gång på gång. Stereotypen användes för att låsa fast och fixera bilder. Med tiden har det ordet, precis som så många andra ord, förändrats och börjat betyda något annat.

För knappt hundra år sedan plockades det upp av socialpsykologen Walter Lippman, i sin forskning använde han stereotyp som den bild av medmänniskan vi har långt därinne i huvudet. En fast, låst, förenklad, oftast negativ bild, av ’den andre’, av medmänniskan.

Utanför vår möteslokal sken solen och barnen gick till och från skolan, de vuxna till sina jobb eller mataffären tvärs över gatan. Detta i en stad och i ett land som förändrats till att bli en plats där människor från världens alla hörn nu måste försöka att leva tillsammans i vardagligt samförstånd.

Inne i vår varma och dåligt ventilerade lokal berättade vi för varandra om våra upplevelser av rasistiska stereotyper och främlingsfientliga förminskningar av medmänniskan.

Och ju längre dagen led, desto tydligare blev det för mig.

WIRhandWordpress
Foto: © Pascal Tshibanda, 2019

Vi satt där år 2019 och pratade om exakt samma stereotyper som fanns under 1800-talets våldsamma judeförföljelse och 1930-talets akademiska rasbiologi, på dåtidens propagandaaffischer, dagstidningar och populärkultur.

Och våra berättelser var desamma oavsett vem av mina kollegor som pratade. Samma oavsett om det var Melanie från Österrike, Gabriele från Italien, Jolanta från Lettland, Brahim från Spanien eller jag själv från Sverige.

De stereotyper vi bär runt på i våra huvuden ligger bakom mycket av den vardagsdiskriminering många av oss tvingas uppleva på arbetsplatser, i skolor och på fotbollsplanen.

Och där och då, i det där varma och dåligt ventilerade rummet fylldes jag plötsligt av framtidshopp. För runt om i Europa har jag kollegor, en del av dem har blivit mina vänner, som har samma mål som jag själv.

Att varje dag, och då menar jag varje dag, stå upp för alla människors lika värde.