Eftertanke och frågor

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

”Om man lever i en ankdamm och är fullständigt tillfreds tror man snart att gölen är en ocean. Då blir näckrosen en urskog och man själv en mänsklighet och på varje fråga har man själv ett svar. Och allt bortom horisonten känns skrämmande och fel, som ett onaturligt, obegripligt spel. Då blundar man och jäser av självbelåtenhet och dumheten blir snart ens religion.”

Björn Afzelius text om samhällelig perspektivlöshet känns tyvärr lika aktuell idag som när den skrevs för trettiofem år sedan. Den tanken kom till mig när jag hörde den häromdagen under min semester här på landsbygden i Toscana.

Det är något speciellt med ledighet, jag kan slappna av, själen hinner ikapp mig och jag kan sortera både tankar och känslor. Jag har kommit till flera insikter under semestern, insett saker jag måste förändra och förbättra, vilka prioriteringar jag behöver göra och pusslat ihop olika sammanhang till en fungerande helhet. Jag har fått tid att tänka till och tänka om.

Jag spanar mycket i mitt liv och de senaste åren har jag försökt vara uppmärksam på hur olika organisationer fungerar, hur vi chefer beter oss och vilka slags beteenden som belönas på våra arbetsplatser.

Och jag börjar bli orolig.

Det är ett ständigt rusande framåt, mycket svart och vitt, massa förenklingar, generaliseringar och rejäla ryggdunkningar till den som levererar snabba, enkla och ytliga så kallade lösningar. Och vi mäter allt, vi försöker till och med att mäta sånt som inte går att mäta. Vår iver, stress och rationalitet dödar kreativiteten, medkänslan och skapar likgiltighet och isolering.

Jag tror att vi är ängsligare än någonsin på jobbet, ja, kanske till och med i våra liv.

En liten bit utanför Boston i USA ligger The Right Questions Institute, grundarna har en vision, de vill lära folk att ställa frågor. Och jag tror att de är något på spåren, för i min vardagsspaning ser jag att vi ofta helt glömmer av att ställa frågor. Vi kastar oss direkt över vad vi tror är ”lösningar”, som ofta inte är långsiktigt hållbara. Och våra åsikter presenteras som vore de fakta, påståendena haglar och i sociala medier verkar många av oss att lida av grav åsiktsinkontinens.

Tillbaka i skuggan på piazzan här i Italien.

Mahatma Gandhis ord kommer till mig ”Det finns mer i livet än strävan att öka dess hastighet”. Jag tänker, vad skulle hända om vi istället bestämde oss för att, till exempel på jobbet, börja byta ut våra åsikter och påståenden mot frågor?

Varför är det då så viktigt att stanna upp, tänka efter och ställa frågor istället för att rusa på och vara förment ”effektiv”? Jo, frågor leder framåt eftersom de söker ett svar. Frågor lyfter det egna tänkandet till nya nivåer för att vi måste tänka till på vad det är vi egentligen söker efter och frågorna tränar oss i det som kanske är viktigast av allt, att lyssna.

Jag önskar att vi nyfiket kunde börja söka efter den okända kunskapen som finns i alla frågor som vi aldrig har ställt och se de som utgångspunkten för lärande och utveckling.

Undra just vad som skulle hända då?

Framtiden existerar inte, den skapas av oss människor och bygger på våra beslut. Det är därför det är så viktigt att vi saktar in och tänker efter innan vi skrider till verket.

Polsk midsommar på spanska

Texten är skriven till Internationella Handelshögskolans konferens 250 möjligheter

De bilder vi målar med ord säger mer om oss än vad vi i förstone själva är medvetna om. De senaste åren har jag nogsamt följt de ord som journalister, vissa politiker och filmmakare använder när de målar livet på den svenska landsbygden.

Och det är en bild som jag inte känner igen mig i. En bild av lite lagom småkorkade, lågutbildade lantisar som lever i halvt nedlagda samhällen och mest drömmer om en svunnen tid.

Min bild är en annan.

Kållandsö, Lidköping
Runt en hednisk påle klädd med blommor och blad hoppar vi runt och låtsas att vi är små grodor som om detta vore världens mest naturliga beteende. Spanjoren som inte kallar sig för spanjor utan katalan, håller i min vänstra hand. Hans katalanska fru, som kallar sig för spanjorska, håller i min högra. Vi firar midsommar tillsammans med den forskande italienaren från Rom som nyligen flyttat hit, med min nyvunna vän från Argentina som typ är polack. Eller de andra vännerna från Tjeckien, Panama och Skåne.

Det här är min landsbygd, långt från bilden av småskurenhet och främlingsfientlighet. Det här är min landsbygd, full av tolerans, nyfikenhet för det nya och öppenhet mot omvärlden.

En landsbygd långt ifrån kvällstidningarnas och vissa politiska partiers dystopier om tillvarons existens.

Almedalen, Visby
På en oansenlig innergård i Visby deltog jag nyligen i ett informellt och lågmält samtal med justitieminister Morgan Johansson. Vi satt i skrangliga plastmöbler och pratade om globaliseringen, att 60 miljoner människor nu befinner sig på flykt i världen, om att ta ansvar, om att se medmänniskan. Och om de utmaningar som svenska landsbygdskommuner står inför när de, likt min egen hemkommun, tar ett globalt ansvar för sina medmänniskor.

Jag tillhör inget parti och tänker heller aldrig göra det och det var inte politik på det sättet som samtalet med justitieministern handlade om. Istället pratade vi lågmält om hur en öppenhet mot omvärlden bidrar till att utveckla framtidens Sverige och i synnerhet småstäder likt min egen.

Häromdagen köpte ett indiskt företag som omsätter 20 miljarder dollar varje år en fabrik i min hemkommun. Här blir vi fler tack vare att människor med olika kulturell och etnisk bakgrund bosätter sig här. Det är positivt och bidrar till utveckling, men det skapar också utmaningar som kräver nya lösningar, bredare samarbeten och, kanske viktigast av allt, att vi målar en ny bild av den svenska landsbygden tillsammans.

Det är det jag ägnar mitt liv åt, på jobbet, som forskare, som förälder och som medborgare.

Det är nämligen så att vi människor skapar mening i våra liv och vår tillvaro genom de berättelser vi formulerar om oss själva och andra och att få sätta ord på sitt eget liv i ett sammanhang med andra skapar samhörighet.

Våra ord, våra berättelser är nämligen inte bara informativa, de är formativa och genom språket samskapar vi den sociala verklighet som vi lever i. Det är därför det är dags för en omförfattande dialog på den svenska landsbygden. Ett samtal som leds av oss som bor, lever och verkar här och där vårt mål är att samskapa hur vi ska leva tillsammans i harmoni med våra olikheter.

Det är dags nu att vi målar vår egen bild av våra egna liv på landsbygden.

På en lutande skolgård i Visby

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När de här raderna skrivs så befinner jag mig i det som av många kallas för den svenska maktelitens centrum, i spektaklet Almedalen. Det finns nog inte ett enda tillfälle på året när så många kända ansikten är på en och samma plats. Det här är ett slags åsikternas marknadsplats som helt saknar motstycke i Sverige. Varje politiskt parti med självaktning finns här, varje branschorganisation, myndighet, region, kommun eller företag. Alla försöker fånga allas uppmärksamhet på något av de flera hundra olika seminarier som drar igång här varje dag.

Stämningen innanför ringmuren känns lätt galen och uppskruvad, här trängs retoriskt drillade politiker och debattkonstens elit med varandra. Och allt som sägs är en duell. Jag tänker: Undra om någon egentligen vet att ordet debatt betyder ”att slå ner”?

Men mina fötter för mig bort från allt det där, bort till en skolgård där ett oansenligt tält av modell mindre står uppställt. Här bjuds inga snittar och inget vin. Det ligger bara några äpplen i en korg. Det syns att arrangörerna inte har någon stor budget, kanske existerar den inte ens.

Här samlas vi som vill föra det vi kallar för det goda samtalet i Almedalen, vi som vill utforska nya sätt att kommunicera. Vi som vill se bortom de hårdföra politiska debatterna, bortom självsäkra påståenden, bortom idén om att en expert talar och resten lyssnar och bortom tanken att det finns ett svar som är rätt och ett annat som är fel.

Det är vi som är mer intresserade av nyanserna och frågorna än av svaren som slår oss ner i de enkla platsstolarna.

Vi är inte många och vi är varken kända eller speciellt inflytelserika om man jämför oss med alla de andra som fullkomligt väller ur Visbys alla hotell denna morgon. Alla de som går förbi oss utan ens att lägga märke till vårt lilla tält.

Under våra timmar tillsammans så ställer vi oss frågan: Kan ett gott samtalsklimat förändra samhället?

Tillsammans söker vi efter olika sätt att föra samtal med varandra och övar oss i aktivt och respektfullt lyssnande. Målet är hitta former för att kunna inkludera så många som möjligt i ett ständigt pågående samhällssamtal för ett bättre liv. I all sin enkelhet växer ett sant mänskligt möte fram, mellan gamla och unga, kvinnor och män, svenskar och nysvenskar. Vi som satt där på platsstolarna trevade oss fram, reflekterade, sökte ord, lyssnade, brydde oss.

Och jag tänker: Det ska aldrig underskattas vad en liten grupp människor som samlas i ett tält på en lutande skolgård i Visby kan åstadkomma tillsammans.