Mannen i förrådet i Norrland

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Förra veckan inledde Ryssland en av de värsta terrorbombningarna hittills av Ukraina. All el slogs i princip ut, även vattenförsörjningen attackerades.

De ryska inkräktarna använde sig av både drönare och missiler för att slå mot flera miljoner oskyldiga civila i Zaporizjzja, Lviv, Charkiv och huvudstaden Kiev. 

Istället för att slåss på slagfältet attackerar Ryssland civila inför vintern.

– När temperaturen sjunker under noll och tiotals miljoner lämnas utan el, värme och vatten som ett resultat av ryska attacker mot energinätet – då är det ett tydligt brott mot mänskligheten, sade Ukrainas president Zelenskyj enligt nyhetsmedia.

När jag skriver de här raderna är fortfarande sex miljoner ukrainare utan el. En satellitbild över landet, tagen mitt i natten, visar att stora delar av Ukraina ligger i mörker. Minusgrader och snö förvärrar just nu krisläget för den civila befolkningen.

Det är nu en man i ett förråd i Norrland och ett gäng företagare kommer in i bilden. 

Låt oss börja i Norrland, där har en förrådstekniker på ett energibolag fått nog av Rysslands terror. Hans engagemang har nu lett till att energibolaget kommer att skänka tre elverk till Ukraina via Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 
– Elverken kommer att kunna förse ett par tre byar med el, förklarar förrådsteknikern i lokalpressen.

Längre söderut, i östgötska Väderstad, har företaget som bär samhällets namn tillverkat trehundra kaminer med kokplattor som ska skänkas till Ukraina. Men, de gör det inte själva, utan tillsammans med företag från Värmland och Skåne.
– Vi har alltid engagerat oss för människors lika värde. Vi samarbetar med de hemlösas tidning och stöttar skolbarn i Sydafrika, förklarar VD:n på det skånska företaget.

Samtidigt sitter Svenska Kraftnät, ett statligt verk i Sundbyberg, och försöker svara upp mot den ukrainska regeringens senaste nödrop. Hundra kilometer högspänningskablar och sextio ton transformatorolja behövs inför vintern.

Häromdagen, på årsdagen av svältkatastrofen i Ukraina, talade president Zelenskyj till sitt folk. Då, för 90 år sedan, dog fyra miljoner ukrainare i en svält signerad Stalin. Varje år i november ställer ukrainarna tända stearinljus i fönstren för att minnas offren för det som numera beskrivs som ett folkmord planerat av Moskva.

– Nu tänder vi återigen stearinljus, eftersom Moskva ännu en gång försöker utplåna oss med mörker och kyla, sade Zelenskyj.

Och.

Det är nu du och jag måste bestämma oss för vilken sida av historien vi vill bli ihågkomna för att vi stod på.

Mannen i förrådet i Norrland och företagarna i Värmland, Östergötland och Skåne har redan bestämt sig.

Minnen från ryska gränsen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det är ett av mina allra starkaste barndomsminnen. Tåget från Helsingfors saktade in och stannade till mitt ute i ingenstans. Därute i det öde vinterlandskapet var det full snöstorm.

Vagnarna låstes och vakter beväpnade med AK-47:or placerades vid dörrarna. Jag var på väg till Leningrad med min familj och vi hade just passerat den finsk-sovjetiska gränsen.  

Männen som bordade tåget såg mer ut som militära gränstrupper, soldater helt enkelt, än tulltjänstemän. De genomsökte noggrant varenda vrå av den vagn vi satt i. Jag minns, med barnets fascination, att de till och med skruvade ner delar av taket.

Det var 1980-tal och Sovjet skulle bara överleva ytterligare ett decennium innan det imploderade. Så blev det 1990-tal och vi började alla drömma om en ny, demokratisk framtid där allt skulle bli så mycket bättre.  

Riktigt så blev det inte.

Efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina känns det som om tiden vridits tillbaka till min barndoms minnen där i snöstormen vid gränsen.

Finland har en 1 343 kilometer lång gräns mot Ryssland, den går genom obebodda skogar och ödemarker och glesbefolkade områden. Det är en gräns som i princip består av ett tio meter brett kalhygge och bara på vissa ställen, ett rostigt taggtrådsstängsel som det enkelt går att hoppa över. Men, nu finns det en politisk enighet i Finland att bygga ett stängsel vid gränsen för ett par miljarder svenska kronor.  

När de finska riksdagspartierna i förra veckan debatterade bygget var enigheten total. Om allt går som det ska, och alla beslut klubbas, står stängslet klart om fyra år.  

En visionsbild har tagits fram av den finska myndigheten för gränsbevakning, den visar ett fem meter högt stängsel med massa taggtråd överst. På bilden finns det dessutom övervakningskameror och lampor.

Det säkerhetspolitiska läget har snabbt och dramatiskt försämrats i vårt närområde. Vårt grannland Ryssland har länge befunnit sig på ett kraftigt sluttande plan. Putin bedriver ett anfallskrig i Ukraina, han förtrycker och förföljer oppositionella och oberoende medier. Situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland har kraftigt försämrats och enligt svenska Sida är polisvåld och tortyr ett stort samhällsproblem.

Inget presidentval i Ryssland har varit fritt och demokratiskt de senaste tjugo åren, enligt internationella observatörer. Korruptionen är utbredd, liksom diskrimineringen av minoriteter.

Med en sådan granne är det självklart att både Finland och vi här i Sverige behöver se hur vi kan skydda oss själva och våra demokratiska samhällen.

Men, samtidigt är vårt stöd till demokratiska krafter i Ryssland viktigare än någonsin. Det är vår medmänskliga skyldighet att stödja det ryska civila samhällets demokratikämpar och människorättsförsvarare.

Det är bara så en hållbar utveckling som leder till långsiktig fred kan byggas.


Manlig, manligare, manligast

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag måste erkänna att tanken har slagit mig då och då: Var är männen? Jag jobbar i offentliga sektorn, där är nästan alltid 8 av 10 en kvinna. Männen lyser i stor utsträckning med sin frånvaro. På fritiden verkar jag ha intressen som mest lockar kvinnor, för även när jag är ledig är männen frånvarande i mitt liv.

Så var är männen och vad gör de? Och framför allt, vad gör vi män när vi behöver hantera det som livet kastar emot oss?

Nyligen kom brevbäraren med mitt examensbevis i psykologi, en del av mina studier kretsade kring att som manlig chef hantera känslor på jobbet.

Därför skummade jag nyligen igenom en avhandling från ett universitet, forskaren slog fast det som många av oss redan vet. Vi män har svårt att prata om våra känslor och få av oss har någon i vår närhet att prata på djupet med.

Dessutom, en svensk undersökning visar att var tredje man har svårt att sätta ord på sina egna känslor. Bara 4 av 10 har pratat känslor med en manlig vän den senaste månaden. Den största anledningen till att vi män inte pratar om känslor är att vi upplever det som jobbigt och att vi inte vill framstå som negativa gnällspikar.

Vi undviker alltså att prata känslor trots att forskningen visar att just prat leder till bättre hälsa. Och, som en dödsryckning från historien verkar bilden leva kvar att ’riktiga’ män minsann inte pratar känslor. I stället ska vi bita ihop och hålla fasaden uppe.

Depression är tyvärr nästan lika vanligt hos män som hos kvinnor, skillnaden är att vi män inte söker hjälp i samma utsträckning. Troligen är därför mörkertalet för män med depression stort.

Men ingen verkar riktigt veta.

Enligt SCB saknar 26 procent av männen över 65 år en nära vän, dubbelt så många som andelen kvinnor. Kanske bidrar ensamheten till att samma grupp män är överrepresenterad i självmordsstatistiken?

Frågan är då, hur kan vi hitta en nutida manlighet där det är okej visa och prata känslor vänner emellan, utan att göra avkall vår identitet som män? För jag kan inte komma ifrån känslan av att nyfikna och utforskande samtal om en gammal mossig mansroll som skaver, nu faktiskt behöver föras.

På sistone har jag faktiskt hittat sammanhang där män finns, män som vågar prata och dela med sig av sina liv. Att prata ärligt om hur vi mår djupt därinne är en utmaning för de flesta av oss. Men, precis som med allt annat här i livet går det bättre om vi tränar. Det gäller även för rollen som lyssnare, vi behöver öva för att bli goda lyssnare.

Förtroende människor emellan är något som byggs upp över tid, och min erfarenhet är att det växer och blir som starkast när vi turas om att visa oss sårbara för varandra.

Att få se och lära från andras liv är faktiskt bland det häftigaste jag har fått uppleva som medmänniska.

Så kom igen nu, låt oss prata med varandra!

Svälter ihjäl i tysthet

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

I skuggan av alla personangrepp och vidlyftiga löften i den pågående valspurten här hemma sker något annat.

I tysthet.

Östafrika har drabbats av den värsta torrperioden på decennier, fler än 20 miljoner människor riskerar att drabbas av svält. Antalet som lever i extrem hunger i Etiopien, Kenya och Somalia har mer än fördubblats sedan förra året.

Somalia är allra värst drabbat och den akuta torkan har förvärrats varje dag sedan årsskiftet. Det som händer just nu har av hjälporganisationer kallats för den största globala hungerkatastrofen i modern tid.

Somalias befolkning har länge plågats av konflikter, brist på vatten och svältkatastrofer. Halva landets befolkning, närmare åtta miljoner somalier, svälter just nu. Och, hälften av alla somaliska barn under fem år hotas av svält enligt FN. På grund av extrem torka, där fyra regnperioder uteblivit, har ungefär en tredjedel av djuren dött eller slaktats i förtid. Utan kor, getter eller kameler får inte barnen mjölk, en livsviktig proteinkälla för dem.

Experter säger att Somalia numera drabbas så ofta av torkperioder att människor, lokalsamhällen och natur aldrig hinner återhämta sig.

Trots det akuta läget så har det utländska biståndet minskat, det saknas flera miljarder för att mota bort svälten i Somalia. Organisationen Rädda Barnen varnar för att det svälter ihjäl en människa var 48:e sekund i Östafrika.

FN:s väderexperter konstaterar att den pågående torkan beror på klimatförändringarna. Just nu är 100 miljoner människor på flykt i världen, från både krig och klimat.

Det är en rekordhög siffra.

Det högsta antalet någonsin.

Enligt Världsbanken kommer antalet flyktingar i världen att bara bli fler och fler. Det är klimatförändringarna som i stor skala kommer att driva människor från sina hem och länder. År 2050 räknar Världsbanken med att det kommer att finnas fler än 200 miljoner klimatflyktingar globalt. Plus alla de som flyr från krig och förtryck.

Konkurrensen om naturresurserna ökar och FN-chefen António Guterres varnar för att klimatförändringarna är ett växande hot mot världsfreden.

Det här är alltså vad som pågår ute i världen. Samtidigt har valrörelsen här hemma förvandlats till ett barnsligt och omoget mästerskap i offentlig pajkastning.

Nu måste vi skärpa oss.

Allihop.

Det – just precis det – är vi faktiskt skyldiga våra barn.

Mitt sommarprat

I augusti 2022 var jag inbjuden, för andra gången, som sommarpratare i Radio Falköping. Jag delade med mig av känslan av motgång i livet, hur en motgång kan vara en dold välsignelse och kompassriktningen mot en djupare livsmening.

Lyssna på mitt sommarprat ”Tankar från hängmattan”

Nestorfest

Grammisnominerade Falköpingsbandet Nestor bjöd på folkfest med 80-talstema i Falköpings Folkets Park den 13 augusti 2022. Här är några bilder från bandets egna festival i hemstaden.

Samtliga foton © Pascal Tshibanda enligt Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. All kopiering och vidarespridning är förbjuden utan tillstånd från fotografen.

Tack Skövde!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Den här sommaren kommer jag att minnas för all livemusik jag njutit av, både på festivaler och konserter runt om i landet. Allt från riktigt tung hårdrock, som fick trumhinnorna att dallra i flera dagar efteråt, till eftertänksamma visor.

Den ljumma sommarnatten tillsammans med Lars Winnerbäck på mäktiga Dalhalla var en magisk stund som jag kommer att bära med mig in i höstrusket.

Jag har också varit en trogen besökare på Scensommar på Kulturhustorget i Skövde. Där har rikskända artister stått på scen utanför det som jag menar är Sveriges mest fantastiska kulturhus.

Här samsas bibliotek, teater, konst och bio mitt i stan. Kulturhuset i Skövde är det hus som betytt mest för mig som människa och mina livsval.

Mitt bästa konsertminne från torsdagarna i Skövde är inte någon av de kända artisterna utan ett av de lokala förbanden. I slutet av juli ställde sig makalöse Marcus Wilsson & Kollektivet på scen och knockade totalt alla oss som var där.

Kvalitet rakt igenom.

Med vardagsnära texter från livet i Falköping och småstadens alla drömmar och livssvärta trollband han publiken i kvällssolen på Kulturhustorget. 

Ett arrangemang, signerat Skövde kommun, som var både gratis och tillgängligt för alla.

Jag är övertygad om att ett aktivt lokalt kulturliv är en av de viktigaste demokratiska grundbultarna i samhället. Där finns utgångspunkten för människors rätt till livslång utveckling och lärande.

Det lokala kulturlivet bidrar till att skapa attraktivitet, mötesplatser, sammanhållning och bidrar till mångfalden genom alla människors självklara rätt att uttrycka sig.

Kultur är helt enkelt en ovärderlig del i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Genom sommarsatsningen på Kulturhustorget har Skövde kommun skapat mervärde – inte bara för sina egna invånare – utan även för oss som bor i städerna runtomkring och för de lokala musikerna i Skaraborg.

Torsdagskonserterna i Skövde denna sommar är ett tydligt och väldigt välkommet tecken på att den lokala musikscenen så sakteligen börjar komma ur den töcken som pandemin orsakade.

Så, tack Skövde kommun – och alla andra kommuner, föreningar och kyrkor – som den här sommaren skapat scener för den lokala musiken.

Ni har gjort så mycket mer än bara arrangerat konserter, ni bidrar faktiskt till att den här jorden blir en lite bättre plats att leva på.

Precis så livsviktigt och livsavgörande är det ni åstadkommit i sommar.

Marcus Wilsson & Kollektivet

Live på Kulturhustorget, Skövde 29 juli, 2022

Samtliga foton © Pascal Tshibanda enligt Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. All kopiering och vidarespridning är förbjuden utan tillstånd från fotografen.

Fröken Elvis

Live på Kulturhustorget, Skövde 14 juli, 2022

Samtliga foton © Pascal Tshibanda enligt Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. All kopiering och vidarespridning är förbjuden utan tillstånd från fotografen.

Ordning i högen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag gjorde det på första semesterdagen, lade alla böcker jag längtar efter att läsa i rätt ordning i en hög.

De handlar om samtalskonst, psykologi och favoritämnet historia. Överst i högen ligger en bok om när Sverige befann sig vid avgrunden. 

Jag fascineras av de där stunderna som varit historiskt avgörande men som vi ogärna pratar om. En hel del män(niskor) vurmar för den svenska stormaktstiden, däremot pratar de inte om åren då vi höll på att gå under som nation. 

Jag har läst om Finlands historia i många år, mest för att jag aldrig fick lära mig något om vårt östra grannland i skolan. Överst i min hög av sommarböcker läser jag om då Sverige, i början av 1800-talet, förlorade den östra riksdelen till Ryssland. Och som om det inte vore nog, i söder slogs vi mot Napoleon och i väster mot Danmark.

Sverige var i krig på tre fronter samtidigt och det gick riktigt dåligt för oss. Delar av den svenska armén gjorde uppror, det blev statskupp och kungen avsattes. Frankrike, Ryssland och Danmark hade oss i ett strupgrepp och planerade att en gång för alla göra slut på landet Sverige.

Även om den här tiden var turbulent och vi stod och stirrade ner i den nationella avgrunden så såddes nu fröet till det demokratiska Sverige vi känner idag.

Låt mig spola fram tiden.

Almedalsveckan, proffstyckarnas och tyckomanernas egen sommarfestival, har just avslutats. Landets ledande politiker drar vidare för att redan nu börja kampanja inför höstens val.

Boken jag läser visar att demokratin och vår självständighet som land, sett ur ett historiskt perspektiv, inte är en given självklarhet. Just därför det är så viktigt att vi nu tar ett gemensamt ansvar för att föra ett anständigt och värdigt samhällssamtal. 

Jag läste nyligen en rapport skriven av Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Rapporten handlade om Sverige bortom den politiska kampen om den påstådda ”verklighetsbilden”. 

I debatten framställer allt fler politiker Sverige som ett land på väg att rasa ihop. Professor Strömbäck jämför oss med andra länder i 49 internationella rankingar och index. Då växer en helt annan bild fram, Sverige är fortfarande ett av världens allra främsta och mest jämlika länder.

Så, min innerliga önskan här från hängmattan är en öppen, ärlig, tuff, men schysst, hederlig och – inte minst – värdig politisk debatt under valrörelsen. 

Det är alla ni politiker, som vill ha vårt förtroende på valdagen, skyldiga oss som går och röstar.