Han hånskrattade åt mig!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

För ett par år sedan var jag inbjuden att dela med mig av mina erfarenheter av lokal hållbar utveckling. Jag såg verkligen fram emot dagen och när det var dags fylldes stolarna i salen till sista plats.

På första raden satt en man, som jag sedan tidigare visste, såg sig själv som expert på livets alla områden. Denna kväll var han, föga förvånande, expert på just hållbar utveckling.

När min presentation nått halvvägs började jag att prata om en resa till den engelska landsbygden och hur invånarna där jobbar för att stärka den lokala ekonomin genom hållbar utveckling.

Bland annat skapade de en egen ”valuta” för att stötta de lokala företagarna, minska miljöpåverkan och se till att deras egna pengar stannade i bygden.

Just där och då gick topplocket på den självutnämnda experten på första raden. Han tog ton, han tog över och han började läxa upp mig som mindre vetande. Han sågade mig längs fotknölarna bara för att jag hade fört den lokala ”valutan” på tal.

Jag var naiv, ovetande, okunnig och sysslade med trams deklarerade han högt och tydligt inför alla i salen. Han avslutade sitt bullrande med att överdrivet hånskratta mig rakt i ansiktet.

En del år har gått sedan dess.

Och nu, på bara några månader, har coronapandemin slagit undan många av våra inkrökta och dammiga tankebanor. Plötsligt gör vi en massa saker på helt nya sätt.

För att stötta lokala företag i en svår tid har många kommuner skapat egna presentkort. Ja, just det, de har skapat ett slags lokal ”valuta” helt enkelt.

Idag är det ingen som hånskrattar åt det.

Pandemin är en global tragedi och varje liv som vi förlorat är oersättligt. Men i mörkret ser jag också ljus, jag ser människors initiativförmåga, skaparkraft och ta-sig-församhet.

Runt om i Sverige och världen ser jag en massa positiva initiativ för att skapa ett hållbarare lokalsamhälle. Reko-ringar, där lokalproducerade råvaror säljs direkt av producenten, lokala artister och kulturarbetare som uppträder i sociala medier och tidsbanker där människor byter sitt kunnande med varandra utan att blanda in pengar.

Massor av kreativa människor som söker lokala, hållbara lösningar mitt i en kristid.

Så, jag kan ta att den bullrande självutnämnda experten hånskrattade mig rakt i ansiktet. Idag tänker jag, med ett varmt leende på läpparna: Skrattar bäst som skrattar sist!

 

Runt husknuten

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Länge trodde jag att det bodde en rastlös själ i mig, men med stigande ålder har jag förstått att det snarare handlar om nyfikenhet.

Just nyfikenheten har tagit mig över världen, skaffat mig vänner i många länder och lett till utbildning och forskning vid tre utländska universitet. Jag har också haft förmånen att få jobba i internationella utvecklingsprojekt i Europa, Afrika och USA.

Jag älskar att besöka länder och städer där kulturer möts och tankar bryts.

För det är i skillnaderna som jag ser att kraften och energin finns. Jag har aldrig hittat den där alla är likadana och tycker likadant.

Och sedan kom pandemin.

Nu kan jag inte längre dra iväg i jobb eller studier utomlands. Numera är jag inte ens på mitt kontor särskilt ofta och som chef möter jag mest min personal via datorns skärm. Likadant är det med mina studiekompisar på universitetet, när vi sågs senast satt vi i Korea, Mauritius och sex olika europeiska länder.

Det var en annorlunda upplevelse, men det funkade.

Klyschan ”Det finns inget ont som inte för något gott med sig” är, mitt i detta pandemiska elände, sann. För är det något den här omtumlande våren har lärt mig så är det att återupptäcka och på nytt uppskatta det jag har nära mig.

Tacksamheten över att få vandra i vårsolen på Mösseberg och laga mat över en öppen eld vid ett vindskydd. Eller att få vandra med goda vännerna, med minst två meter mellan oss, längs Stråkenleden och få uppleva både istidslämningar och gammelskog. Att få åka ut med kameran till trandansen eller besöka Doppinggömslet vid Naturum för att beskåda skrattmåsarnas vårbestyr från första parkett.

Att vandra ute i naturen är en uppåtgående trend, enligt en undersökning jag läste så vill en fjärdedel av oss vandra på semestern, eller ”hemestern” som det kommer att bli i år. Jag läste nyligen en bok av den ”vandrande terapeuten” Jonathan Hoban i Storbritannien. I den beskriver han hur vandring i naturen räddade honom ur en depression och gav honom livet tillbaka.

Jag kan förstå hans poäng.

Efter en fullmatad dag på jobbet nyligen gick jag ut i naturen och för varje steg jag tog försvann både stress och spänningar i kroppen. I Höjentorps naturreservat, i det vackra, böljande Valleområdet, hittade tankarna en lugnare plats i mitt inre.

Det är fascinerande att få resa runt i världen, men världen är också här, just nu, precis runt husknuten.