En bärs med prästen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det finns listor och rankingar på precis allt, från bästa tennisspelaren till den mest näringslivsvänliga kommunen. Häromdagen fladdrade en annorlunda lista förbi mina ögon. Det var en lista över vilka kändisar vi helst av allt vill ta en bärs med. 

Det var en parad av äldre män från första till sista plats. Det kändes dammigt, gubbigt, trist och väldigt förutsägbart. 

Nu gillar jag inte öl och ingen av de där herrarna tror jag heller hade varit särskilt spännande att samtala med. 

Om jag hade fått välja så hade jag hellre tagit en kopp te med Antje Jackelén. Hon är sedan åtta år tillbaka Sveriges första kvinnliga ärkebiskop och ledare för en organisation med drygt 5,7 miljoner medlemmar. 

Jag är nyfiken på ärkebiskopen för att hon är modig och annorlunda, både som person och ledare. Jag har massa frågor jag skulle vilja ställa till henne.

Hur är det att vara den första kvinnliga ledaren i en organisation där det manliga ledarskapet går tusentals år tillbaka i tiden?

Hur är det att leda en organisation som består av flera miljoner medlemmar; anställda, politiker och ideella?

Det finns risk för att mitt te hade kallnat där i koppen, för jag hade varit så nyfiken på alla hennes svar. Ärkebiskop Jackelén har ett tilltal som är öppet, hon deltar gärna i samhällsdebatten och lyfter frågor som inte alltid är inomkyrkliga. Men, för det har hon också fått ta emot näthat. Påhoppen gjorde att hon valde att lämna Twitter i våras. Jag förstår henne, Twitter är i stor utsträckning en åsiktskloak för grälsjuka människor. 

Men, jag skulle vilja fråga ärkebiskopen vad meningsfull kommunikation är för henne och hur vi skulle kunna ha ett respektfullt, utforskande samhällssamtal med varandra?

Och vilken roll anser hon att kyrkan kan ha där? 

Jag sommarläser en bok om prästen Dietrich Bonhoeffer som avrättades i ett koncentrationsläger, troligen på direkt order av Hitler. När den nazistiska ondskan förgiftade hela Tyskland stod Bonhoeffer där och försvarade tydligt alla människors lika värde.

När mitt orörda te hunnit bli helt bortglömt så hade jag velat fråga ärkebiskopen hur hon ser på sin landsman, prästen som dog för sin övertygelse och kamp mot den mest djävulska mänskliga ondska världen skådat? Jag hade velat fråga vad hon tror att vi kan lära oss av Bonhoeffer idag och hur vi på ett demokratiskt sätt kan nå fram till varandra, trots alla våra meningsskiljaktigheter?

Ärkebiskop Antje Jackelén hade nog inte blivit mig svaret skyldig. För en tid sedan svarade hon klokt om sina egna meningsskiljaktigheter med påven, ”Ibland är det bättre att leva i en försonad mångfald än att försöka komma överens.”

Jag kommer aldrig någonsin att få dricka en kopp te med ärkebiskopen, men min nyfikenhet på henne som förebild består. Skälet är att jag ser att vi har ett skriande behov av ledare som vågar vara medmänskligt modiga just nu, mitt i den tid vi lever i.