Varför lever de så här?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Varför lever de så här? Hur orkar de? Frågorna snurrade runt i mitt huvud medan jag rattade min amerikanska hyrbil, en stor Dodge, nedför West Randolph Street i Chicago förra fredagen. En gång i minuten kunde jag köra framåt en meter eller två.

Jag hade bilar på bägge sidor i rusningstrafiken, alla blinkade, tutade och bytte körfält hela tiden. Hjälmlösa cyklister med en självpåtagen dödslängtan vinglade fram alldeles för fort mellan oss bilister. Efter vad som kändes som en evighet hade jag lyckats krypköra mig fram till avfart 51C som ledde mig ner till mäktiga Interstate 90.

Nere på motorvägen var det igenkorkat, trots att det var fyrfiligt. Jättelånga lastbilar med bländande krom blandades med ohemult stora monstertruckar med bara en enda liten människa bakom ratten.

För varför skulle någon komma på idén att samåka?

chicago
Foton: © Pascal Tshibanda

Jag skulle ut till O’Hare International Airport, en resa på futtiga tre svenska mil. Det tog mig nästa två och en halv timma. I snigelfart.

Mångmiljonstaden Chicago lider av det som drabbat så många av världens storstäder. Infrastrukturen har kollapsat, vägarna har korkats igen och ingen kommer längre än någon ynka meter i taget. Och så här har Chicagoborna det varje dag. De trängs med varandra på de få trottoarer som finns. De trängs ännu värre på gatorna och på motorvägarna går det så långsamt att en promenad alltid verkar vara det snabbaste alternativet.

I detta myller och trögflytande kaos lever de sina liv. Och de ska precis som alla vi andra hämta barnen på dagis, handla och kort sagt, få ihop vardagspusslet. Hur står de ut? Det var den tanken som jag återkom till varje gång jag flyttade Dodgen en meter framåt.

Kontrasten mot vad jag upplevt bara någon dag tidigare blev så tydlig. Då rattade jag samma Dodge på en liten slingrande grusväg på landsbygden i Boone County. Mitt mål var en ekologisk, ja rent av biodynamisk, grönsaksproducent.

Här fann jag en rogivande och livgivande tystnad. Det var så tyst att jag kunde höra mig själv tänka. Och den omedelbara närheten till det som växer skapade en ömsint närhet till livet självt.

Jag gillar inte att ställa saker mot varandra. Inget är svart eller vitt. Inget är enkelt. Och ja, jag gillar städer. Men alla miljöer gör något med oss och det är något jag försöker vara mycket medveten om.

Och jag har lärt mig av livet att jag allt oftare behöver ställa mig frågan om platsen, eller sammanhanget, där jag finns ger eller tar energi. Och det är först när jag vet svaret på den frågan som jag redo för nästa steg.