Svälter ihjäl i tysthet

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

I skuggan av alla personangrepp och vidlyftiga löften i den pågående valspurten här hemma sker något annat.

I tysthet.

Östafrika har drabbats av den värsta torrperioden på decennier, fler än 20 miljoner människor riskerar att drabbas av svält. Antalet som lever i extrem hunger i Etiopien, Kenya och Somalia har mer än fördubblats sedan förra året.

Somalia är allra värst drabbat och den akuta torkan har förvärrats varje dag sedan årsskiftet. Det som händer just nu har av hjälporganisationer kallats för den största globala hungerkatastrofen i modern tid.

Somalias befolkning har länge plågats av konflikter, brist på vatten och svältkatastrofer. Halva landets befolkning, närmare åtta miljoner somalier, svälter just nu. Och, hälften av alla somaliska barn under fem år hotas av svält enligt FN. På grund av extrem torka, där fyra regnperioder uteblivit, har ungefär en tredjedel av djuren dött eller slaktats i förtid. Utan kor, getter eller kameler får inte barnen mjölk, en livsviktig proteinkälla för dem.

Experter säger att Somalia numera drabbas så ofta av torkperioder att människor, lokalsamhällen och natur aldrig hinner återhämta sig.

Trots det akuta läget så har det utländska biståndet minskat, det saknas flera miljarder för att mota bort svälten i Somalia. Organisationen Rädda Barnen varnar för att det svälter ihjäl en människa var 48:e sekund i Östafrika.

FN:s väderexperter konstaterar att den pågående torkan beror på klimatförändringarna. Just nu är 100 miljoner människor på flykt i världen, från både krig och klimat.

Det är en rekordhög siffra.

Det högsta antalet någonsin.

Enligt Världsbanken kommer antalet flyktingar i världen att bara bli fler och fler. Det är klimatförändringarna som i stor skala kommer att driva människor från sina hem och länder. År 2050 räknar Världsbanken med att det kommer att finnas fler än 200 miljoner klimatflyktingar globalt. Plus alla de som flyr från krig och förtryck.

Konkurrensen om naturresurserna ökar och FN-chefen António Guterres varnar för att klimatförändringarna är ett växande hot mot världsfreden.

Det här är alltså vad som pågår ute i världen. Samtidigt har valrörelsen här hemma förvandlats till ett barnsligt och omoget mästerskap i offentlig pajkastning.

Nu måste vi skärpa oss.

Allihop.

Det – just precis det – är vi faktiskt skyldiga våra barn.

Tack Skövde!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Den här sommaren kommer jag att minnas för all livemusik jag njutit av, både på festivaler och konserter runt om i landet. Allt från riktigt tung hårdrock, som fick trumhinnorna att dallra i flera dagar efteråt, till eftertänksamma visor.

Den ljumma sommarnatten tillsammans med Lars Winnerbäck på mäktiga Dalhalla var en magisk stund som jag kommer att bära med mig in i höstrusket.

Jag har också varit en trogen besökare på Scensommar på Kulturhustorget i Skövde. Där har rikskända artister stått på scen utanför det som jag menar är Sveriges mest fantastiska kulturhus.

Här samsas bibliotek, teater, konst och bio mitt i stan. Kulturhuset i Skövde är det hus som betytt mest för mig som människa och mina livsval.

Mitt bästa konsertminne från torsdagarna i Skövde är inte någon av de kända artisterna utan ett av de lokala förbanden. I slutet av juli ställde sig makalöse Marcus Wilsson & Kollektivet på scen och knockade totalt alla oss som var där.

Kvalitet rakt igenom.

Med vardagsnära texter från livet i Falköping och småstadens alla drömmar och livssvärta trollband han publiken i kvällssolen på Kulturhustorget. 

Ett arrangemang, signerat Skövde kommun, som var både gratis och tillgängligt för alla.

Jag är övertygad om att ett aktivt lokalt kulturliv är en av de viktigaste demokratiska grundbultarna i samhället. Där finns utgångspunkten för människors rätt till livslång utveckling och lärande.

Det lokala kulturlivet bidrar till att skapa attraktivitet, mötesplatser, sammanhållning och bidrar till mångfalden genom alla människors självklara rätt att uttrycka sig.

Kultur är helt enkelt en ovärderlig del i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Genom sommarsatsningen på Kulturhustorget har Skövde kommun skapat mervärde – inte bara för sina egna invånare – utan även för oss som bor i städerna runtomkring och för de lokala musikerna i Skaraborg.

Torsdagskonserterna i Skövde denna sommar är ett tydligt och väldigt välkommet tecken på att den lokala musikscenen så sakteligen börjar komma ur den töcken som pandemin orsakade.

Så, tack Skövde kommun – och alla andra kommuner, föreningar och kyrkor – som den här sommaren skapat scener för den lokala musiken.

Ni har gjort så mycket mer än bara arrangerat konserter, ni bidrar faktiskt till att den här jorden blir en lite bättre plats att leva på.

Precis så livsviktigt och livsavgörande är det ni åstadkommit i sommar.

Ordning i högen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag gjorde det på första semesterdagen, lade alla böcker jag längtar efter att läsa i rätt ordning i en hög.

De handlar om samtalskonst, psykologi och favoritämnet historia. Överst i högen ligger en bok om när Sverige befann sig vid avgrunden. 

Jag fascineras av de där stunderna som varit historiskt avgörande men som vi ogärna pratar om. En hel del män(niskor) vurmar för den svenska stormaktstiden, däremot pratar de inte om åren då vi höll på att gå under som nation. 

Jag har läst om Finlands historia i många år, mest för att jag aldrig fick lära mig något om vårt östra grannland i skolan. Överst i min hög av sommarböcker läser jag om då Sverige, i början av 1800-talet, förlorade den östra riksdelen till Ryssland. Och som om det inte vore nog, i söder slogs vi mot Napoleon och i väster mot Danmark.

Sverige var i krig på tre fronter samtidigt och det gick riktigt dåligt för oss. Delar av den svenska armén gjorde uppror, det blev statskupp och kungen avsattes. Frankrike, Ryssland och Danmark hade oss i ett strupgrepp och planerade att en gång för alla göra slut på landet Sverige.

Även om den här tiden var turbulent och vi stod och stirrade ner i den nationella avgrunden så såddes nu fröet till det demokratiska Sverige vi känner idag.

Låt mig spola fram tiden.

Almedalsveckan, proffstyckarnas och tyckomanernas egen sommarfestival, har just avslutats. Landets ledande politiker drar vidare för att redan nu börja kampanja inför höstens val.

Boken jag läser visar att demokratin och vår självständighet som land, sett ur ett historiskt perspektiv, inte är en given självklarhet. Just därför det är så viktigt att vi nu tar ett gemensamt ansvar för att föra ett anständigt och värdigt samhällssamtal. 

Jag läste nyligen en rapport skriven av Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet. Rapporten handlade om Sverige bortom den politiska kampen om den påstådda ”verklighetsbilden”. 

I debatten framställer allt fler politiker Sverige som ett land på väg att rasa ihop. Professor Strömbäck jämför oss med andra länder i 49 internationella rankingar och index. Då växer en helt annan bild fram, Sverige är fortfarande ett av världens allra främsta och mest jämlika länder.

Så, min innerliga önskan här från hängmattan är en öppen, ärlig, tuff, men schysst, hederlig och – inte minst – värdig politisk debatt under valrörelsen. 

Det är alla ni politiker, som vill ha vårt förtroende på valdagen, skyldiga oss som går och röstar.

Den konstiga studenten

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Allt som kan tyckas vara självklart för dig och mig kan för någon annan framstå som helt obegripligt.

Ta den konstiga studenten som exempel. 

Jag har förgäves försökt att förklara det svenska studentfirandet för mina engelska vänner. Alla har lyssnat artigt och försökt förstå utan att lyckas. För dem är det svenska studentfirande lika oförståeligt som det engelska skolsystemet är för mig.

Något som liknar den svenska studenten finns inte i England. Där finns inget utspring, inga plakat med gamla barndomsbilder, blommor och gosedjur som hängs runt halsar, korteger eller flak dragna av traktorer.

Allt det där som är självklart här.

När jag skriver de här raderna har de sista gästerna gått hem, partytältet står tomt i min trädgård och det finns mat och dryck över för flera dagar.

Jag sitter här och både pustar ut och filosoferar. Jag tänker att traditioner är viktiga för att känna tillhörighet, för att vi ska förstå vad det betyder att vara människa ihop med andra människor.

Arkeologin lär oss att vi ägnat oss åt traditioner ända sen vi bodde i grottan. Det är de gemensamma traditionerna som bekräftar oss som människor och som samhälle. Det yttre beviset på att vi hör ihop. Jag tänker att våra traditioner är en möjlighet att hantera olika faser av livet; födelse, död och andra gränspassager.

Det gamla svenska enhetssamhället är borta, även om en del av oss drömmer sig tillbaka en nostalgisk, men falsk, historisk bild av vårt land. Och de verktyg som nostalgikerna använder, missnöje, misstro och misströstan, riskerar faktiskt att fräta sönder oss inifrån som land.

Numera lever vi en mycket utmanande tid, men rik och myllrande, där världen krympt och tid och rum upphävts.

Jag menar att den konstiga studenten, i alla fall sett med engelska ögon, har varit ett fantastiskt tillfälle för oss att samlas som samhälle. Jag kämpade med att hålla tårarna tillbaka i väntan på utspringet, mitt i den mångfald som är mitt Falköping. 

Tillsammans var vi där i ett och samma syfte, att hylla alla våra ungdomar som nu är på väg ut i vuxenlivet.

Och vi firade verkligen alla, oavsett vem de än är. Från världens alla hörn, långa, korta, hbtqi-personer eller funktionsvarierade.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna att alla intryck och upplevelser vi fått den här studentveckan vävs in i våra liv som små, men oändligt betydelsefulla trådar. Väven får nyanser och nya mönster den inte skulle fått utan vår gemensamma studenttradition.

Och jag är övertygad om att det är just den här gemensamma livsväven som håller oss samman som människor och som samhälle.

Heja svenska språket!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Ni som följer mig här i spalterna vet att jag har en förkärlek till England, det engelska språket och allt som är engelskt. Mest beror det på att jag utbildat mig där och mött några av de viktigaste människorna i mitt liv i just det landet.

Men, jag har också haft det svenska språket som mitt arbetsredskap genom hela yrkeslivet, som journalist, kommunikatör, chef och ledare. Det svenska språket har alltid varit mitt viktigaste verktyg.

Det är därför som jag ser med oro på anglifieringen som pågår.

Språk utvecklas, förändras och anpassas hela tiden, det är helt naturligt. Jag skulle till och med säga att det är självklart. Vi människor söker de uttryck som bäst hjälper oss att kommunicera.

Men, ingen kan ju blunda för att engelskans andel i svenskan bara ökar och har gjort så i många år. Inom svensk högre utbildning och forskning skrivs i dag de flesta avhandlingar och vetenskapliga artiklar på engelska. Engelska är också koncernspråket i många stora företag och favoritspråket i reklam.

Jag var nyligen inbjuden till en middag i Stockholm där två föreläsare skulle dela med sig av sina tankar kring hur näringslivet kommer att utvecklas framöver. Båda bytte ut ungefär tjugo procent av allt de sade till engelska.

En av dem presenterade sig som en ”people expert” som jobbade med ”talent acquisition”. Den andre förklarade att han minsann jobbade med ”why-et” och för att förtydliga vad han sysslade med lade han till:

– Jag tar alltid ”lead” i frågan om ”purpose”.

Jag vet inte om bilden klarnade ytterligare för oss som lyssnade.

Tveksamt.

Och så fortsatte de under hela middagen, de pratade om ”breaking-läget”, de ”claimade”, ”pitchade”, ”brandade” och förklarade hur viktigt det var att ”impacta”.

Jag lommade rätt förvirrad därifrån och funderade på vad det gör med oss när vi använder språket på det här slarviga sättet? Jag stod på centralstationen medan tankarna for runt i huvudet. Min blick landade på en affisch där ett företag gjorde reklam för att allt kan ”outsourcas”, till och med en ostfralla.

Missta mig inte för att vara en som inte fattar att språk förändras och utvecklas. Det är, som sagt, helt naturligt. Det är inte det jag reagerar på.

Jag blir däremot, milt sagt, förbryllad av de som delvis pratar engelska istället för svenska.

Speciellt i offentliga sammanhang.

Och det när det finns svenska ord som det går alldeles utmärkt att använda.

Sydafrikas president Nelson Mandela lär ha sagt: ”Om du pratar med en man på ett språk som han förstår, går det till hans huvud. Om du pratar med honom på hans modersmål, går det till hans hjärta.”

Redan för tjugo år sedan klubbade riksdagen en handlingsplan för att främja det svenska språket. Ändå håller engelskan på att tränga in i svenskan likt en invasiv växt.

Jag tror att det är dags nu att inte bara damma av den där handlingsplanen, utan även att göra ett rejält omtag.

Ungefär som Tibro

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Egentligen hade jag tänkt att skriva en putslustig krönika om hur vi pratar med varandra, men just nu kan jag verkligen inte det.

Butja, Zaporizjzja, Mariupol, Borodianka – platser som jag för bara några månader sedan inte visste fanns och än mindre kunde peka ut på en karta. Platser som för alltid kommer att vara en del av det mörka kapitel i Europas historia som nu skrivs i realtid.

Den 24 februari vaknade jag mitt i natten och började läsa nyheterna i mobilen. Kleptokraten Putin hade gjort det jag aldrig trodde att han skulle göra – attackera Ukraina.

Sedan dess har ondskan bokstavligen talat antagit djävulska proportioner. Oavsett vad jag försöker säga, skriva eller göra så känns det futtigt.

På gränsen till meningslöst.

Jag känner mig liten och maktlös som människa.

Tillsammans med kollegorna på jobbet har jag förberett sängplatser till flyende ukrainare och skolgång till drabbade ukrainska barn. Vi har suttit i massor av möten med staten, regionen, näringslivet, kyrkor och föreningar.

Alla hjälper till, alla ställer upp.

Ändå känner jag mig bara liten och maktlös inför den ondska som Kreml släppt lös.

Detta var innan bilderna från Butja drabbade mig som ett knytnävsslag i TV-soffan. När jag inte trodde att det kunde bli värre så blev det mycket värre. Från den lilla grannstaden Borodianka, ungefär lika stor som Tibro, kommer nu nya vittnesmål om en avgrundsdjup, djävulsk ondska. Oskyldiga civila har inte bara bakbundits och mördats med en plastpåse över huvudet, de har också torterats.

Den ryska regimen inledde direkt en massiv informationskampanj där man aggressivt slog ifrån sig alla anklagelser om krigsbrott. Men, Kreml är grundligt överbevisat av journalister och fristående människorättsorganisationer på plats och av satellitbilder.

Bagdad-Bob, eller Komiske Ali, Saddams Husseins blåljugande propagandaminister, framstår plötsligt som en förnuftets röst i jämförelse med Kremls talespersoner. Kreml tror på Hitler-lögnen att om man bara ljuger tillräckligt mycket och stort så kommer man att bli trodd.

Men, vi låter oss inte luras.

Jag kan inte värja mig för det som sker. Det här är en kall, rå och djävulsk ondska som nu är så nära att den nästan kan röra vid mig.

FN:s internationella brottmålsdomstol, som kan åtala individer för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, har startat en utredning.

Det är en riktigt bra början.

Du och jag kan inte blunda för den djävulska ondskan i Kreml, oavsett hur hotfull och farlig den verkar vara.

Vi måste bjuda motstånd på alla tänkbara sätt.

För, det är faktiskt precis som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta:

– Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Vad tycker du?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Frågan överrumplade mig helt, men jag får väl skylla på att det var väldigt tidigt på morgonen. Varje morgon går jag till tågets bistro för att hämta mackan och kaffet som numera ingår i min biljett. Eftersom jag åker varenda dag så nickar ofta jag och ombordpersonalen igenkännande mot varandra.

Men, häromdagen hände något oväntat. En i personalen, som jag aldrig tidigare träffat, frågade plötsligt:

– Vad tycker du om vårt nya koncept?

Sedan följde ett intressant samtal där hen var genuint intresserad av att få veta vad jag, som SJ:s kund, faktiskt tycker. Jag fick säga min ärliga mening om att det är exakt samma smörgås vareviga morgon, att det är lite fantasilöst och att det varit så sedan konceptet infördes. Att den lugna vagnen, där samtalen både ska vara sparsamma och lågmälda, inte riktigt funkar. Jag fick berätta om alla gånger jag störts av medresenärer. I synnerhet den där gången då några medelålders gubbar satt och drack, skränade och betedde sig så störigt som bara halvfulla gubbar kan göra.

Jag har årskort och är alltså en av SJ:s mest trogna och lojala kunder. Jag kan till och med gå så långt som att säga att tåget är min arbetsplats en del av dagen. 

Men, inte en enda gång under åren har SJ frågat mig om min kundupplevelse. De har aldrig varit intresserade och de få gånger jag har försökt att bli lyssnad till har jag fått ett kallt, opersonligt standardsvar från kundtjänst, efter att ha väntat i flera veckor.

Det som verkar vara ett uppenbart feltänk på huvudkontoret på Vasagatan i storstaden mötte i alla fall sin raka motsats i bistron den där morgonen. SJ:s medarbetare hade verkligen förstått vad riktig kundvård är. 

Jag tror att hen hittade rätt nyckel till att både underhålla och stärka nöjdheten hos mig som kund. Det är inte mer hokuspokus än att aktivt, och med verkligt intresse, lyssna in kunderna och sedan använda synpunkterna för att utveckla företagets erbjudanden.

Och, man får ju vara mer än lovligt tondöva där uppe på huvudkontoret om man inte ens begriper att det är vi, deras mest lojala kunder, som de först och främst ska ta sig tid att lyssna till.

Jag har haft förmånen att få jobba ihop med Mikael Wallteg, mannen som förändrade Systembolaget från ett korruptionsanklagat företag i total kris till Sveriges starkaste och mest respekterade varumärke. 

Är det något Mikael Wallteg lärt mig så är det att hållbar förändring handlar om att lyssna med en sann vilja att försöka förstå. 

För, företag finns först och främst till för sina kunder, i synnerhet de som ägs av oss som också är deras kunder.

Och nu då?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Så många som fyra av tio svenskar har jobbat hemifrån eller på distans under pandemin, visar siffror från Statistiska Centralbyrån. Nio av tio av dem vill fortsätta att göra det.

När viruset spreds över världen förändrades vårt sätt att jobba, kanske inte över en natt, men på bara några veckor. Själv skapade jag ett distanskontor hemma i Falköping och började leda möten i mysbyxor, med kaninen i mitt knä.

Coronapandemin har förändrat arbetssättet för många, både för oss som har kunnat jobba hemifrån och för de som inte har haft den möjligheten.

Jag är personligen en människa som får mycket energi i mötet med andra. Så, för mig har hemarbete inte varit det allra bästa. Jag tycker att det är en svår balansgång att inte hamna i diket där jobbet och privatlivet blandas ihop, där alla gränser mellan jobb och ledighet suddas ut.

Jag har saknat snacket runt kaffeautomaten och i lunchrummet. Alla de där enkla, spontana mötena där vi delar livet och jobbets klurigheter med varandra.

Jag trivs på kontoret.

Men, samtidigt har jag lärt mig att jag och mina medarbetare varit minst lika effektiva trots att vi suttit utspridda i landet. Det har inte bara funkat, det har till och med blivit minst lika bra.

Jag har också hunnit föreläsa i Norrbotten utan att åka dit och under våren och hösten ska jag leda en mötesserie för en hel region från mitt hemmakontor.

Jag tror att det är just nu som vi alla måste stanna upp och tänka till. Pandemin har tvingat oss till nya arbetssätt som visat sig funka. Nu kan vi inte bara kasta ut de lärdomarna och återgå till det gamla vanliga igen. Frågan vi måste ställa oss handlar om vad i detta som varit bra och som är värt att behålla?

Nu är det dags att på allvar börja fundera på hur framtidens arbetsplats och arbetsliv ska se ut. Måste verkligen alla vara på plats varje dag? Eller finns det möjligheter att arbeta på distans? Är en hybridlösning ett alternativ? Där några jobbar på plats och andra på distans.

Och, när vi möts fysiskt behöver vi mötas på nya sätt. Hur ska det då gå till?

Jag menar att det är dags för oss att verkligen våga tänka nytt, innovativt och flexibelt. Nu är tiden här för att utmana gamla cementerade uppfattningar om hur och var ”riktigt arbete utförs”.

Framtidens arbetssätt kan faktiskt betyda att företag och organisationer inte behöver så stora kontorsytor, och när människor inte reser till jobbet varje dag så behöver samhället inte bygga så många kostsamma vägar eller järnvägar.

Jag är helt övertygad om att de arbetsgivare som låter sina medarbetare då och då jobba från caféet, från parkbänken eller sommarstugan tillhör framtidens vinnare.

En sak är säker, det finns inte en enkel lösning som passar alla, det som funkar bra idag kan behöva en annan lösning imorgon. Men, just nu är tiden den rätta för att fundera på hur vi verkligen kan skapa ett smartare, bättre och mer livstillvänt arbetsliv.

Fast i tullen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Storbritannien har en stor plats i mitt liv. Det började med att jag som liten tittade på Tipsextra och hittade favoritlaget Watford. Det fortsatte med kärleken till det engelska språket på Vasaskolan i Skövde och två akademiska utbildningar på universitet i och utanför London.

Några av de viktigaste människorna jag mött i mitt liv är britter.

Så, det var inget konstigt att jag för några veckor sedan fick en SMS-avi om ett paket från Storbritannien. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hämta ut det.

Men, låt oss backa bandet en stund.

I mars 2017 begärde den brittiska regeringen utträde ur Europeiska unionen. Knappt tre år senare, natten mellan januari och februari, blev Brexit verklighet. Jag var där den sista tiden och upplevde den otäcka politiska stämning som piskats upp i landet.

Nu har det snart gått två år och till och med i mitt lilla liv märks konsekvenserna av Brexit. När jag nyligen beställde en bok till mina studier så kostade tullavgiften mer än boken. Och nyligen fastnade alltså en julklapp i tullens byråkrati. Klappar som skickas från länder som inte tillhör EU är suspekta och dessutom ska både moms och tull betalas.

Det väcker frågor om konsekvenserna av britternas utträde ur vår europeiska gemenskap.

På EU-kommissionens hemsida konstateras det numera, byråkratiskt snustorrt, att ’Storbritanniens utträde ur den inre marknaden, tullunionen och EU har skapat hinder för handel och utbyte över gränserna’. Konsekvenserna för myndigheter, företag och helt vanligt folk är ’oundvikliga och väldigt långtgående’.

Och, håll i dig nu.

Storbritannien är en av Sveriges absolut viktigaste handelspartners. Vi svenskar säljer bilar, papper, trävaror och mineraler till britterna för mer än femtiotusen miljoner kronor varje år. Dessutom är Storbritannien vår största köpare av svensk forskning, utvecklings- och konsulttjänster.

Fler än sextusen svenska företag gör affärer i Storbritannien och ungefär hundratusen svenskar bor i landet.

Konsekvenserna av Brexit handlar alltså inte om att jag får betala några spänn extra i moms och tull.

EU-gemenskapen handlar om att exportlandet Sverige, som är helt beroende av att vi kan sälja varor och tjänster utomlands, kan göra det utan en massa krångliga hinder.

För i slutändan så är det ju just de inkomsterna som ska gå till vår egen sjukvård, skola och dina och mina pensioner.

Änglar, finns dom?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning


Bland alla mina spellistor i mobilen finns en livekonsert med ett svenskt band. En av låtarna börjar med att sångaren frågar publiken:

– Mina vänner! Änglarna, finns dom?
När jag tänker på änglar ser jag inte barndomens vitskrudade änglar med vingar framför mig. Jag har mött änglar i mitt liv, men de har alltid varit helt vanliga medmänniskor som funnits där när jag som mest behövt dem.

Ja, jag tror verkligen att vi alla kan vara varandras änglar då och då.

De senaste veckorna har jag följt nyhetsrapporteringen om svenska politiker, en rapportering som obarmhärtigt avslöjar journalistikens kris.

Jag är utbildad journalist och för mig är yrket bland det finaste man kan ha i en demokrati.

Nyligen publicerade en sajt, som tidskriften Expo benämner som högerextrem alternativmedia, en gammal bild på en tonåring. Det ser ut som tonåringen sträcker ut högerarmen.

Den spekulativa texten understryker påståendet i rubriken, att tonåringen gör en Hitler-hälsning.
Tonåringen på bilden är numera politisk motståndare till nyhetssajten, som alltså klassats som högerextrem.

Alla normalt funtade publicister borde höra världens alla varningsklockor ringa innan publicering. Men bilden spred sig som en löpeld, till och med redaktörer på public service blev fartblinda och tappade omdömet.

Ingen kan med säkerhet säga om tonåringen verkligen gör en hälsning som enligt svensk rättspraxis kan leda till åtal för hets mot folkgrupp.

När jag själv var tonåring sa och gjorde jag en massa korkade och idiotiska saker. Allt det där handlar om att söka identitet, att prova sig fram och är en helt naturlig del av livet.

Den högerextrema nyhetssajten ägnade sig åt ett så kallat Ad hominem-argument, de smutskastar meningsmotståndarens karaktär i stället för att prata politiska sakfrågor. Och, det är djupt sorgligt att se etablerade nyhetsredaktioner springa rakt i den gillrade fällan.

Den som vill smutskasta dig och mig kan säkert hitta något som går att kritisera och någon som är beredd att göra det. Ad hominem är en beprövad smutskastningstaktik som han som är orsaken till att vi firar jul bemötte genom att säga ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen.”
Min sten hade garanterat direkt fallit ur min hand, rakt ner på marken.

Att välja förtroendevalda politiker är att välja vanligt folk att företräda oss som är vanligt folk. Vi ska med rätta granska dem, vara kritiska och syna dem.

Men en sak vet vi med säkerhet, varken du, jag eller min barndoms vitskrudade änglar står på valbar plats.