Jag bor vid foten av ett berg

Jag bor vid foten av ett berg dit jag ofta vandrar. Idag var jag där igen, i tystnad, i självvald ensamhet.

Det kändes som om jag, för varje steg, blev ett med omgivningen. Min vandring blev till en ordlös gemenskap bortom mig som människa.

Low res naturwalk 1
Foto: © Pascal Tshibanda, 2017

Andra har upplevt detta före mig.

Stephan Harding, som jag haft förmånen att studera för på Schumacher College i Devon, Storbritannien, beskriver i ”Animate Earth: Science, Intuition and Gaia” hur han som ung doktorand blev ett med hjortarna i Rushbeds Wood utanför Oxford.

Och jag minns första gången jag läste David Abrams ”The Spell of the Sensuous: Perception and Language in a More-Than-Human World” och Aldo Leopolds ”A Sand County Almanac” och deras möten med naturen.

Eller kanske snarare möten med Naturen.

Långt bortom människan, orden, logiken och rationaliteten.

Low res naturewalk 2
Foto: © Pascal Tshibanda, 2017

Något steg från det lilla vattendraget på berget föll min blick på ett löv. Ett hjärtformat löv på marken. Som ett slags hälsning från Naturen självt, från Alltet.

Till mig.

Jag vandrade vidare i tystnad. För varje steg nedför berget förändrades mitt inre, min sinnesstämning. Först gradvis utan att jag nästan märkte det. Sedan allt snabbare och mer påtagligt.

Low res nature walk 3
Foto: © Pascal Tshibanda, 2017

Det var som om jag vandrade in i logiken, ned i rationaliteten och den själlösa reduktionismen.

Bort från berget, från Naturen. Alltet.

Jag märkte det för att min hjärna gick upp i varv. Jag började omedvetet att planera, att lösa.

Inte längre bara vara.

Nere vid asfalten och betongen var känslan från berget, från stigen, från vattnet borta. En klok vägledare i mitt liv sade en gång ”Men, från och med nu vet du alltid vägen tillbaka.”

Den meningen bär jag med mig.

Alltid.

Världens mest kände flykting

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning och Smålandsbygdens Tidning

Några dagar innan jul kom jag hem från jobbet och fann ett av barnen i full färd med att fixa mat för att hinna i tid till träningen. När vi satte oss vid matbordet utspann sig ett av de där fantastiska samtalen som man som förälder kan få uppleva med sina barn.

Där och då insåg jag att jag har förmånen att få leva med ett barn som redan nu, tidigt i livet, är full av medkänsla för sina medmänniskor. Just den här dagen handlade frågorna om vilka de egentligen är som tvingas fly från sina hemländer. Hur kommer de till Sverige? Hur tar vi hand om dem som behöver hjälp och skydd? Varför hjälper vi inte fler, pappa?

Enligt statistiken finns det just nu ungefär 60 miljoner människor i världen som tvingats på flykt.

Hälften av dem är barn.

Så när du läser de här raderna så befinner sig alltså närmare 30 miljoner barn på flykt, den högsta siffran sedan andra världskriget menar FN.

När den syriska konflikten startade för drygt sex år sedan kunde i alla fall inte jag ana att den skulle bli en av de värsta flyktingkriserna i vår tid. Eller att jag skulle få både nya kollegor och vänner från Damaskus, Homs och Aleppo som bjuder hem mig till dignande matbord och lärorika samtal om kultur, religion och livet självt.

Vi svenskar lever i ett av de minst religiösa länderna i världen. Och det är lätt att tro att julen mest verkar handla om vår kollektiva ansträngning för att säkra köpmännens framtida pensioner.

I själva verket handlar julen om världens mest kände flykting.

Vad jag väljer att tro på eller inte är för mig som tvivlande, sökande, famlande och ifrågasättande skeptiker en privatsak. Men berättelserna från världens alla olika religioner utmanar oss nutidsmänniskor.

Det är som om de alla är ett tidlöst rop från själen.

När jag läser och funderar över dem så känns de som en uppmaning till mig att stanna upp lite grann och fundera på hur jag kan bli en lite, lite anständigare människa.

Och det är nog det som får bli min strävan i jul, att helt enkelt försöka bli en människa som både känner och bryr mig lite mer. I synnerhet om de närmare 30 miljoner barn som på julafton befinner sig på flykt undan krig, förtryck och svält.

Jag pekar finger

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning och Smålandsbygdens Tidning

Det händer då och då att jag pekar finger och påstår en massa saker om andra. Ofta är mina påståenden grundlösa, antagligen försöker jag mest göra mig själv bättre än jag är.

Jag är helt enkelt inte bättre människa än så. Men jag är inte heller sämre än någon annan.

När vi pratar om våra medmänniskor som ”de där” eller “de andra” så är vi egentligen i full färd med att skapa ett ”vi” där vi själva ger oss rätten att tillhöra.

Jag har funderat mycket på vem den där ”andre” egentligen är och inser att många mycket smartare klurat på samma sak genom historien. Och jag tror att vårt behov av att tillhöra ofta faktiskt är större och viktigare för oss än nästan allt annat i livet. Att vara sedd och accepterad av andra, av gruppen, av samhället är en oerhörd kraft som är så stark att vi ofta har svårt att hantera den.

Jag är övertygad om att det är just därför som vi dom-ifierar, alltså klumpar ihop människor i grupp, och dum-ifierar dem för att dominera dem, så att vi själva får tillhöra. Psykologer pratar ofta om att det negativa jag klistrar på andra faktiskt oftast handlar om mig själv.

De där mindre vackra sidorna hos mig som jag inte är så jättestolt över. Bakom dem ligger ofta den där obesvarade längtan, den obesvarade önskan.

De senaste veckorna har jag lyssnat på olika poddar om unga svenska män som dragits in i nazistiska kretsar. Och när jag lyssnar på deras berättelser så handlar allt om en känsla av utanförskap och om en otroligt stark önskan att få tillhöra, att få vara med och att bli sedd.

Om vi inte får tillhöra så verkar många av oss vara beredda att nästan gå hur långt som helst för att få göra det. Till och med bli något så korkat som människohatare.

Författaren Hjalmar Söderberg skrev ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.”

Och därför spelar vi alla möjliga livsroller bara för att få tillhöra, arbetsnarkomanen, duktiga flickan, roliga killen, den arga aktivisten. Listan kan göras hur lång som helst, och tyvärr jobbar inte alltid alla de där rollerna för vårt eget bästa.

Så här kommer en utmaning till dig, ta dig tid idag att se en annan människa som behöver bli sedd. På jobbet, i vänkretsen, i familjen.

Din lilla insats, som kanske kan verka obetydlig i stunden, kommer garanterat skapa en positiv förändring och rent av en bättre värld för oss alla att leva i.