Människopaus i jul

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Hon sökte mig med blicken där i vimlet och jag förstod att hon ville prata. Någon minut senare vågade hon sig fram och förklarade på engelska att hon hade något att visa.
– Titta här! sade hon ivrigt.

Hon bläddrade bland bilderna i mobilen och berättade att när hon flydde från bomberna och kulorna i Syrien så bestämde hon sig för att dokumentera sin flykt. Hennes bilder kändes i hela min kropp. Damaskus, bara en grushög kvar. Precis som andra världskrigets Stalingrad eller Berlin.

– Titta, titta, sade hon igen.
Det var bilder från en båt någonstans på Medelhavet. Full med folk. Omänsklig trängsel. Hon stannade upp och våra blickar möttes. Hon började berätta om när hon tvingades hoppa i vattnet utanför Italiens kust, om de två små barnen som nästan drunknade. Hur hon fick tag i dem där i vågorna, hur hon räddade livet på dem. Släpade upp dem på stranden på något sätt. Hon minns inte hur.
– Du måste använda mina bilder, du måste hjälpa mig att berätta min historia, sade hon.

Jag nickade tyst. Lovade utan att använda ord.

Han sitter fortfarande där utanför butiken med sin pappmugg, på huk i kylan. Jag brukar stanna till några gånger i veckan. Jag vill veta hur han mår, se till att han har varma kläder och ge några kronor så han kan överleva. Vi är typ jämngamla. Där slutar alla likheter. Vi brukar hålla varandras händer när vi pratar, men den här gången släppte han taget.
– Jag har en julklapp till dig, sade han plötsligt på knagglig engelska och rotade runt en stund i sin plastkasse.
Han plockade fram ett halsband som han stolt gav mig. Jag tog på mig det och har inte tagit av det sedan dess.

Evakueringsboendet är stängt nu. De fyrtio flyktingarna, de flesta småbarn, som bodde i sporthallens fönsterlösa källare är borta. Jag vet inte riktigt vart de tog vägen. Någon annan ska väl ta hand om dem gissar jag.

Jag har annat att tänka på nu. Det är jul och jag förväntas bidra till att julhandeln slår rekord ännu en gång. 75 miljarder, alltså sjuttiofemtusen miljoner kronor, ska vi handla för enligt Handelns Utredningsinstitut.

Samtidigt har vi visst inte råd att ta emot eller ta om hand om fler människor på flykt hör jag. Inte ens från Damaskus som bombats till grus på grund av mänskligt vanvett. Nya ord dyker upp i radio och TV, förklädda likt ulvar i fårakläder.
– Systemkollaps, påstår några och slipper följdfrågor på det.

Vinden börjar sakta blåsa åt ett annat håll igen. Kallt. De med makt sträcker upp sina känsliga pekfingrar i luften för att känna efter vartåt. Flyktingboenden brinner över hela landet. Lund, Vilhelmina, Tjörnarp, Munkedal, Oskarshamn, Arboga, Floda. Till och med i lilla Götene. Nu senast i Bjuv. Listan är ändlös, bränder, mordbränder.

En slipad, välkammad folkvald typ med tom blick dyker upp i rutan och lanserar ännu ett påhittat ord.
– Flyktingpaus, säger han. ”Vi behöver en flyktingpaus.”

Det är snart julafton.

Ni vet, den där högtiden då vi ska fira det barn som föddes in i en flyktingfamilj.

Flyktingpaus? Alltså, en människopaus i jul? Nej, personligen vill jag mycket hellre ta paus från människor som tror det går att ta paus från medmänsklighet.