Jag hörde fel!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Radion har, av flera anledningar, en speciell plats hos mig. Jag har gett rätt många år av mitt yrkesliv till Sveriges Radio. Och mitt hjärta bultar lite extra för P1, min trogna följeslagare som jobbpendlare.

Härommorgonen hörde jag på småländska, en dialekt som gärna hoppar över bokstaven R, att en av partiledarna skulle frågas ut inför valet. Den R-lösa dialekten ledde till att jag hörde fel, jag hörde istället ”empatiledare”.

Det var en felhörning som fastnade hos mig.

Enligt ordboken betyder empati ”förmåga att uppfatta och uppleva en annan människas känslor.” Begreppet lanserades av en filosof som för flera hundra år sen tröttnade på att många tänkare glömt av hur viktigt det är att vi människor känner för varandra.

Empati handlar alltså om att förstå och känna med andra, oavsett om du håller med dem eller inte.

Den tid vi lever i kan verka obegriplig, lika svårfångad som en hal tvål. Och många är de som går runt och längtar tillbaka till ett inbillat ’det-var-bättre-förr-samhälle’, till en tid som aldrig har funnits.

Forskning vid universitetet i Lund visar att det är vår uppfattning av att inte tillhöra som gör att polariseringen, alltså motsättningarna i samhället, ökar.

Vi blir istället vi och dom.

Men ljuset finns där, för annan forskning visar att empatisk förmåga är något vi kan lära oss och sedan vidareutveckla under hela vårt liv.

Vi kan alltså träna oss i att bli mer empatiska.

Och jag tänker att det ger kraft till alla oss som verkligen vill se våra medmänniskor. Vi som vill föra goda samhällssamtal med andra.

Vi som vill nå bortom de hårdföra debatterna och diskussionerna där ändå ingen lyssnar på den andre. Vi som vill utforska vad som finns bortom alla självsäkra påståenden och bortom tanken att det bara finns ett enda svar som är rätt.

Alla vi som varje dag vaknar övertygade om att vi människor måste försöka leva tillsammans. Och att det är just det som borde vara startpunkten för alla våra samtal och möten i vardagen.

Jag har den övertygelsen och jag tror att det var felhörningen i radion härommorgonen som satte ord på hur jag försöker leva mitt liv.

För jag vill ju på allvar vara en sån där ”empatiledare”.

Mörkhyad och krullhårig

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Sommaren 1975 gick en småländsk reporter runt på stationen i Nässjö i ett försök att hitta något att skriva om. Plötsligt fick han syn på en man och kvinna med två små barn. I artikeln skulle reportern senare komma att meddela sina läsare att han träffat på ”en tvättäkta afrikan”.

Minsann.

Och som inte det skulle vara nog, barnen beskrev han fåordigt som ”mörkhyade med krulligt hår”.

Inget mer, som om de inte var intressantare än sin hudfärg och sin hårtyp.

Det var min familj som reportern av en slump råkade stöta på.

Tidningsartikel
Fotot från tidningsartikeln från 1975.

Jag hittade det där gulnade tidningsurklippet på vinden för någon vecka sedan. Tanken slog mig återigen, jag har blivit exotifierad i hela mitt liv. Alltid först och främst bedömd efter min hudfärg, snarare än för den jag är.

Mitt innanförskap är alltid, och har alltid varit, villkorat och definierat av andra. Av dem som tillhör den så kallade normen.

Häromdagen råkade jag stöta på en helt okänd person som frågade mig var jag kom ifrån.
– Skövde, svarade jag, mycket väl medveten om vad som komma skulle.
– Ja, men var kommer du egentligen ifrån? Var är du född? undrade hen.
– I Skövde.
– Ja, men du är ju inte svensk, det ser jag ju. Så, var kommer du ifrån?

Jag orkade inte för femtielfte gången förklara att jag är född på gamla sjukhuset i Skövde. Att jag aldrig har bott någon annanstans än i Sverige, att jag känner ända in i märgen att just Skaraborg är min plats på jorden.

Varför skulle jag ens behöva förklara det?

Jag har blivit utsatt för rasism flera gånger, men jag har rätt stor fördragsamhet med dumbommar, tokstollar och foliehattar. Det som skrämmer mig däremot är hur främlingsfientligheten har blivit normaliserad på så kort tid.

Det offentliga samtalet har hårdnat och samhället har, den varma sommaren till trots, blivit kallare. Och ideologiskt tondöva politiker har på sistone, i sin opportunistiska ängslighet, fumlat bort sin moraliska kompass och börjat dagtinga med sin medmänsklighet.

Plötsligt har det blivit fullt möjligt, och socialt accepterat, att tala nedvärderande om medmänniskor runt middagsborden med släkten eller under småpratet mellan husvagnarna på campingplatsen.

Det är här du och jag kommer in. Det är nu som vi måste fundera på vår egen roll i det som sker.

Så, ikväll när du ligger där i sängen och har släckt lampan för att sova, fundera då en stund för dig själv vilket slags samhälle du är med och skapar.

Och om du tänker leva ditt liv som en motmänniska eller som en medmänniska.