Tänk på döden!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När jag bodde i Göteborg åkte jag varje dag spårvagn förbi Stampens kyrkogård och läste stenplattan med orden ’Tänk på döden’.

Jag minns att jag som ung tyckte att det var konstigt, lite för dystert och vuxet. Döden kändes väldigt långt bort på den tiden. Idag har de där tre orden fått en annan innebörd och ett helt annat djup.

Okej, jag måste erkänna en sak. Det var inga problem att fylla vare sig 30 eller 40. Men, om något år fyller jag 50 och helt plötsligt ser jag livet från en annan utsiktsplats. Och nej, du behöver inte bli orolig för mig. Jag har det jättebra, jag är otroligt tacksam för de människor jag har runt mig, jag har ett kanonjobb med fantastiska medarbetare och chefskollegor.

Jag har det helt enkelt väldigt bra. Och viktigaste av allt, jag trivs med mig själv.

Men däremot har jag insett att livet bara går fortare och fortare ju äldre jag blir. Och, att jag verkligen spelar i livets andra halvlek, att matchen kommer att blåsas av. 

Orden där vid kyrkogården som jag passerade för länge sedan är en fri översättning av latinets ’Memento mori’, ’Kom ihåg att du är dödlig’. Det är det som blivit så uppenbart för mig på sistone. Jag är närmare slutsignalen än jag någonsin tidigare varit.

Psykiatern Scott Peck inleder sin bok ’Den smala vägen’ med en kort, väldigt krass mening: Livet är svårt. Och självklart har han rätt i det.

Men, jag känner starkare och starkare att livet också är viktigt och meningsfullt på djupet. Under en promenad på Västkusten nyligen undrade min vän om hen hade funnits där när jag behövde det som mest och livet skavde. Och svaret är ja, för när jag verkligen behövde en riktig vän så fanns hen där. Bjöd mig på lunch, tog med mig på evenemang, ringde och frågade hur det var med mig och bara fanns där i mitt liv med vänskaplig, vardaglig omtanke.

Scott Peck skriver att det är meningen att livet ska vara svårt, för det är då vi utvecklas som människor. Jag tänker att det låter lite mörkt och dystert, men han bärs av en positiv människosyn; att vi människor kan klara av livet, för vi kan faktiskt klara av det mesta.

Om inte ensamma, så i alla fall tillsammans när vi på allvar finns där för varandra. 

Sommaren är en idealisk tid att samla livskraft och energi. Jag tänker göra det när jag hemestrar med familjen och vännerna jag älskar, runt Siljan, i Stockholm, i Sörmland och Halland.

När sommaren sedan sakta övergår i höst hoppas jag att batterierna är laddade för att möta det liv som ligger framför mig. Och inte bara mitt eget hoppas jag, utan att jag också ska finnas där för andra som behöver mig.

Livet funkar nämligen bäst när det utförs som lagsport.