118 kôrvar å rätt môe drecka

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det blåste rätt mycket den där kylslagna aprilkvällen och frågan är om det inte började regna efter ett tag också. Jag kom dit efter jobbet, med andan i halsen och huvudet knökafullt av alla arbetsuppgifter som jag inte hade hunnit med.

Nu var det dags för nästa jobb.

På Klostervallen i den lilla byn Gudhem utanför Falköping skulle jag nu förvandlas, från min vanliga yrkesidentitet till något helt annat. Den här kvällen var det hemmapremiär för säsongen, Tomtens IF skulle ta emot Folkabo IK i fotbollens division 6.

Det här är så långt från Champions League, La Liga, Premier League, penningstinna TV-avtal och alla galna miljoners miljoner det bara är möjligt att komma. Men det här är så vansinnigt mycket bättre. Det här är äkta. Det här är idrott när den är som allra bäst.

Ett av mina barn spelar i Tomtens IF, i ett lag där tjejer och killar spelar tillsammans. Där alla får vara med. Där alla är välkomna, oavsett om de kommer från Mogadishu eller grannbyn Torbjörntorp. Där alla, helt utan undantag, alltid får lika mycket speltid.

Hela Tomtens IF andas det som jag hävdar gett vårt lilla, lilla yttepytte land helt oproportionerligt stora sportsliga framgångar i världen: att framgång bygger på att alla får vara med på sina villkor, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån.

Till och med jag, trots min ytterst tveksamma talang som tillfällig korvförsäljare. Men jag gjorde så gott jag kunde; kokade korv, fixade och donade. Och när jag väl slog upp kioskluckan tog jag till alla försäljningsknep jag kunde komma på. Resultatet blev faktiskt inte så himla dåligt. Jag krängde iväg ”118 kôrvar å rätt môe drecka” som någon konstaterade när domaren blåst av matchen och vi nyfiket räknade ihop både sedlar och mynt.

Jag och alla andra gav vår tid den där kvällen för någonting som är betydligt större än oss själva. Vi gav vår tid för att våra barn ska glädjas, utvecklas och tränas, inte bara för att bli fotbollsspelare, utan för att bli justa samhällsmedborgare.

I den tid vi lever i så underskattar vi vad som kan hända när människor från en massa olika håll i samhället går samman och osjälviskt strävar mot samma mål. I Tomtens IF är målet att alla ska jobba för varandra, att alla ska få ha en plats, att alla ska få vara med.

Och med det målet blir alla vinnare.

Hur gick det då i matchen? Tomtens IF vann såklart, med klara 3-0.

Vi behöver något annat

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Häromdagen stod vi där och pratade på det lilla italienska torget, Illaria från grannbyn, José från Spanien och jag från Sverige. Vi är jobbarkompisar från Europas olika hörn. Samtalsämnena böljade fram och tillbaka som de kan göra bland de man känner sig trygg med, bland människor som är betydligt mer intresserade av frågorna och själva samtalet än att debattera, övertyga och ”få rätt”.

Vi pratade om en av de starkaste utvecklingstrenderna i Europa just nu, att kvinnorna springer ifrån männen när det gäller utbildningsnivå.

Idag är fler än hälften av alla som tar en universi­tets­examen i Europa kvinnor och kvinnorna börjar även dominera forskningen. Häromdagen såg jag en lokaltidning här i Skaraborg som på förstasidan slog upp att i just den staden var kvinnorna betydligt mer välutbildade än männen.

Trenden syns inte bara i EU-byråkraternas statistik, den är tydlig lokalt också.

Men det är fortfarande männen som sitter på den formella makten. Jag har kollat igenom varenda parlament i EU, i samtliga sitter det fler män än kvinnor.  Runt styrelseborden i EU:s största börsföretag sitter det nästan 85 procent män.

Men om utbildningstrenden håller i sig så backar männen snart ut från styrelserummen och bort från chefspositionerna, kvinnorna kommer att ta över. Kanske även i parlamenten.

Men det handlar inte bara om siffror hit och dit, det var det Illaria, José och jag pratade om där i vårsolen på torget. Det handlar ännu mer om vad det är för slags inre bilder som vi bär på. Om vår syn på jobb, ledarskap, vad vi anser är viktigt i samhället och vem som har rätt att bestämma vad som ska anses vara viktigt.

I min roll som forskare har jag den senaste tiden läst flera olika studier om hur vi män dominerar samtal. Forskningen visar att män gärna håller monologer, kvinnor lyssnar mer och pratar mindre. Män avbryter ofta andra och talar helst utifrån sina egna upplevelser i livet. Kvinnor uppmuntrar talaren, oavsett om det är en man eller en kvinna, genom aktivt lyssnande och genom att ställa frågor. Studierna visar också att kvinnor ser samtal som en social aktivitet, en dans där man ska både föra och bli förd.

Så, hos mig och mina europeiska kollegor där på torget väckte det här en nyfikenhet att faktiskt börja samtala med varandra om hur vi skulle kunna börja samtala med varandra på nya sätt.

För en sak är säker, vi behöver inte mer av det vi har haft. Vi behöver något annat. Ett nytt slags samhällssamtal.

Och jag tror vi alla har mycket att lära från det feminina sättet att hantera samtalet, som ett fenomen som skapar relationer.