Långsammetens lov

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag har semester och hela mitt väsen har gått ner i tempo. De sista dagarna på kontoret var jag nästan ensam kvar och allt gick väldigt långsamt, ändå var jag produktiv och effektiv.

Jag har funderat mycket på varför, och jag tror att svaren finns i att jag fick börja och avsluta en tanke eller handling utan att bli avbruten. Alltså, långsamheten och tystnaden födde eftertanke, beslutsamhet och handlingskraft.

Det där står i kontrast till hur vi förväntas leva våra liv numera. Alltid uppkopplade, alltid tillgängliga. Kanske till och med på semestern. Vi vispar bara runt tankarna i huvudet för vi har så bråttom att ”lösa” allt som dyker upp. Ett ytligt, lösningsfokuserat snabbhetstänk plågar vår samtid. Vi har så bråttom framåt att vi inte funderar på om det är åt det hållet vi ens ska gå.

En del människor lever ett helt liv på det sättet. Utan att lyssna mer inåt än utåt. Nästan helt lomhörda för sitt eget inre liv. Jag tänker på en del jag mött genom åren, de som råkat hamnat på ett jobb som egentligen är fel för dem och som tappat livsgnistan på vägen. De som mest ägnar dagarna åt att gnälla, sucka, räkna ned tiden och tycka att alla andra runt omkring är mindre vetande.

Jag tror att den bästa vägen vidare många gånger är att stanna upp, sjunga långsamhetens lov och sedan ta sig en ordentlig titt i sin egen livsspegel. Det är där, i det djupa allvaret och i de dröjande samtalen, som öppenheten till livet och resan till mitt eget inre börjar.

Jag har en bekant i England som en gång berättade för mig hur han misslyckades på en kurs på jobbet, så till den milda grad att han skickades hem. När han stod i hallen, kämpade med tårarna och såg sig själv i spegeln insåg han att han försökt leva sin pappas liv.

Inte sitt eget.

Jag berättade det här för en vän som inte längre sover om nätterna, på grund av stress på jobbet som hon uttryckte det. Kanske är det inte bara det, försökte jag. Kanske är det i själva verket en kraft på insidan som vill säga dig något? Att det i rastlösheten, i smärtan, i tröttheten, i utbrändheten kan bo en längtan efter en ny livsväg?

För jag håller detta för sant, genom att vara lyhörda inåt får vi den nödvändiga kraften att agera utåt och att det är hållbara individer som bäst kan skapa en mer hållbar värld.