Heja svenska språket!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Ni som följer mig här i spalterna vet att jag har en förkärlek till England, det engelska språket och allt som är engelskt. Mest beror det på att jag utbildat mig där och mött några av de viktigaste människorna i mitt liv i just det landet.

Men, jag har också haft det svenska språket som mitt arbetsredskap genom hela yrkeslivet, som journalist, kommunikatör, chef och ledare. Det svenska språket har alltid varit mitt viktigaste verktyg.

Det är därför som jag ser med oro på anglifieringen som pågår.

Språk utvecklas, förändras och anpassas hela tiden, det är helt naturligt. Jag skulle till och med säga att det är självklart. Vi människor söker de uttryck som bäst hjälper oss att kommunicera.

Men, ingen kan ju blunda för att engelskans andel i svenskan bara ökar och har gjort så i många år. Inom svensk högre utbildning och forskning skrivs i dag de flesta avhandlingar och vetenskapliga artiklar på engelska. Engelska är också koncernspråket i många stora företag och favoritspråket i reklam.

Jag var nyligen inbjuden till en middag i Stockholm där två föreläsare skulle dela med sig av sina tankar kring hur näringslivet kommer att utvecklas framöver. Båda bytte ut ungefär tjugo procent av allt de sade till engelska.

En av dem presenterade sig som en ”people expert” som jobbade med ”talent acquisition”. Den andre förklarade att han minsann jobbade med ”why-et” och för att förtydliga vad han sysslade med lade han till:

– Jag tar alltid ”lead” i frågan om ”purpose”.

Jag vet inte om bilden klarnade ytterligare för oss som lyssnade.

Tveksamt.

Och så fortsatte de under hela middagen, de pratade om ”breaking-läget”, de ”claimade”, ”pitchade”, ”brandade” och förklarade hur viktigt det var att ”impacta”.

Jag lommade rätt förvirrad därifrån och funderade på vad det gör med oss när vi använder språket på det här slarviga sättet? Jag stod på centralstationen medan tankarna for runt i huvudet. Min blick landade på en affisch där ett företag gjorde reklam för att allt kan ”outsourcas”, till och med en ostfralla.

Missta mig inte för att vara en som inte fattar att språk förändras och utvecklas. Det är, som sagt, helt naturligt. Det är inte det jag reagerar på.

Jag blir däremot, milt sagt, förbryllad av de som delvis pratar engelska istället för svenska.

Speciellt i offentliga sammanhang.

Och det när det finns svenska ord som det går alldeles utmärkt att använda.

Sydafrikas president Nelson Mandela lär ha sagt: ”Om du pratar med en man på ett språk som han förstår, går det till hans huvud. Om du pratar med honom på hans modersmål, går det till hans hjärta.”

Redan för tjugo år sedan klubbade riksdagen en handlingsplan för att främja det svenska språket. Ändå håller engelskan på att tränga in i svenskan likt en invasiv växt.

Jag tror att det är dags nu att inte bara damma av den där handlingsplanen, utan även att göra ett rejält omtag.