Bröderna Lejonhjärta, en okänd advokat och jag

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är en tidlös berättelse om ont och gott, rädsla och mod och kampen för frihet. I boken finns några rader som etsat sig fast hos mig.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

De orden har förstärkts av att jag läst om försvarsadvokaten Hans Litten under min semester. Litten föddes in i en välbärgad tysk familj i början av 1900-talet och läste juridik i både Berlin och München innan han öppnade eget ihop med en kompis.

1931 åtalades fyra nazistiska brunskjortor från SA, de hade attackerat ett dansställe och dödat tre personer. Trots att Hitler just lovat tyska medelklassväljare att SA var en organisation som bara ägnade sig åt ‘intellektuell upplysning’, inget annat. Litten kallade Hitler som vittne i hopp om att avslöja att nazistpartiet hade en strategi för att störta demokratin genom mord, våld och terror på gatorna. Han korsförhörde Hitler i över tre timmar för att bevisa att brunskjortorna i SA var nazistpartiets eget mördarband. Förhöret var så skickligt genomfört att Hitler först blev illröd i ansiktet och sen helt tappade fattningen och fick ett raseriutbrott.

Litten var precis allt som Hitler föraktade, han var välutbildad och jude. 

Den där dagen i maj smulade Hans Litten metodiskt sönder Hitlers vittnesmål. Och, där och då blev han en av nazisternas främsta politiska motståndare och måltavla. När Hitler fick makten i Tyskland ett och ett halvt år senare stod Hans Litten högt upp på nazisternas dödslista. På kort tid omvandlades Tyskland till en brutal diktatur, all politisk opposition förbjöds och press, radio, litteratur, film och teater censurerades. Hans Litten greps nästan omedelbart, torterades och mötte sen döden i koncentrationslägret Dachau.

Hans Littens öde för mig tillbaka till idag, till en tid då vi återigen sakta börjar slira runt principen om alla människors lika värde. 

Och, jag tänker att steget mellan Hans Littens livsöde och sagans Jonatan Lejonhjärta nog egentligen inte är så långt.

För vem är jag egentligen i det som nu sker? En människa, som Hans Litten, eller bara en liten lort?

Snippets: Creativity and self-expression

Excerpt from ‘Creativity and self-expression’, an academic essay by Pascal Tshibanda, Middlesex University & the Institute of Psychosynthesis, London, United Kingdom (2021)

Photos © Pascal Tshibanda

‘Learning to see and to understand the transformation of the world through the lens teaches you not only about photography, but about yourself and others.’
David Ulrich (p.83, 2018) 

‘For me, it was never actually about being a photographer, it was always about the human connection, and the camera is my tool.’
Anders Petersen, Fotografiska, Color Lehmitz, (n.d.) 

I am not particularly interested in technology and only learned to handle my camera through plodding persistence. I argue that the, somewhat messy, secret behind photography is not about paraphernalia, but rather about the creative mindset crystallising through my viewfinder. To me, photography is about capturing photos that makes me, or you the viewer, feel or experience something. It is all about finding a different way to see world. 

Photography is my way to represent myself and tell my story and, on a transpersonal level, to reconnect with the ‘more-than-human’ world (Harding, 2009). To me, photography enables perception, presence and connection, i.e. it is a form of mindful meditation. Ulrich (p. 73, 2018) notes ‘The way one perceives is a reflection of the inner evolution of the perceiver […] Photography teaches and demands both: a deepening self-awareness and an evolving relationship to the world itself.’ Hattersley (1979, p. 78) posit the view that ’We are making photographs to understand what our lives mean to us.’ 

Photography is a manifestation of my creativity, it is about daring to step into a state beyond my conscious control. The founder of psychosynthesis, Italian psychiatrist Roberto Assagioli (p. 59, 1994), notes ‘Creativity […] often requires a period of elaboration […] during which it is advisable to let the unconscious work without further interference from the conscious will [Italics mine].’ I am interpreting Assagioli’s writing as an invitation to foster an ambidextrous open mindset; i.e. to let go of restricting constructs, to pique my curiosity and to vivify a dormant playfulness within. 

As an action researcher I am seeking transformative change through taking action, while simultaneously being critically reflective. Hence, I am particularly interested in how knowledge is advanced through practice. To me photography is, in and of itself, a tool for personal growth, since it is mirroring my inner landscape. Craig (p. 19, 2009) writes ’[…] taking a photograph may be likened to making a journey where the final image represents a meeting place that can be both a destination and a starting point. Self-exploration may occur at any point in the process [Italics mine].’ 

Link to some photos

References

Assagioli, R. (1994). The act of will. London: The Aquarian Press. 

Craig, C. (2009). Exploring the self through photography: Activities for use in group work. London: Jessica Kingsley Publishers. 

Harding, S. (2009). Animate Earth: Science, Intuition and Gaia – A New Scientific Story. [Kindle ed.]. Devon, England: Green Books. 

Hattersley, R. (1979). Discover your self through photography: A creative workbook for amateur and professional. Dobbs Ferry, NY: Morgan & Morgan. 

Ulrich, D. (2018). Zen Camera: Creative Awakening with a Daily Practice in Photography (Kindle ed.). New York: Watson-Guptill.