Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning
Jag har knappt nått halvtid i livet, äldre än så är jag inte. Ändå kommer jag ihåg ett annat Europa.
Jag minns tågresan som barn till Sovjetunionen, gränssoldater beväpnade med Kalasjnikovs låste vagnarna, sökte igenom allt, skruvade till och med ner kupétaket.
Jag minns de östtyska schäferhundarna i koppel i Sassnitz, bistra beväpnade män i långa gråa kappor som med misstänksamhet inspekterade våra pass. Jag minns Berlinmuren en dimmig, grå höstdag, den mur som inte skulle hindra människor från att ta sig in, utan ut.
Jag minns hur mamma och jag gick till posten i Skövde för att skicka nödpaket med mat till våra polska vänner i Warszawa som led under undantagstillstånd och utegångsförbud efter general Jaruzelskis militärkupp.
Jag minns ett Europa som fanns för inte så länge sedan.
Den här sommaren har jag vandrat i flera olika länder, meter blev till kilometer, som blev till mil. Vandring gör något med mig, alla pratade ord tar slut, tystnaden infinner sig och alla osorterade tankar landar mjukt på sin rätta plats.
Till slut blir jag ett med naturen.
Plötsligt stod jag vid en anspråkslös skylt där i bergen, med texten Bundesrepublik Deutschland. Mitt ute i ingenstans gick skiljelinjen mellan Österrike och Tyskland. Jag kunde hoppa jämfota över en gräns som både kändes absurd och helt onödig. Det är ingen skillnad på naturen på den ena eller andra sidan, människorna delar samma kultur och pratar till och med samma språk.
För drygt 70 år sedan hade skylten inte ens stått här, utan någon helt annanstans. Gränser är ju oftast bara ett hittepå av maktmänniskor med behov av kontroll.
Jag är tacksam över att leva i en tid där jag kan resa, bo, studera och jobba vart jag vill i Europa. Vi tar tyvärr den här nyvunna friheten för självklar. Men inget är självklart, i synnerhet inte när den osunda nationalismen åter börjar bubbla i sin bruna sörja över stora delar av kontinenten.
De senaste decennierna har vi som värnar om ett öppet, demokratiskt och tolerant Europa visat att gränser faktiskt går att sudda ut, att en annan väg och en annan framtid är möjlig. Att det är bättre att människor möts och lever tillsammans än hålls åtskilda.
Så, där stod jag vid en skylt mitt ute i skogen och kände stolthet över att få leva i en tid där jag, lite småbusigt, kan hoppa jämfota över en osynlig och rätt obetydlig gräns.
Pascal Tshibanda • MA & MSc 