En kram på ICA

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Han var definitivt skolans allra coolaste lärare, nästan alltid klädd i svart tröja, slitna blåjeans och vita basketkängor. En dag hoppade han in som vikarie i min högstadieklass. Antagligen helt oförberedd ställde han sig längst fram i klassrummet och drog en lång linje över tavlan.

– Det här är evigheten, slog han fast.
Så ritade han en liten, liten, nästan osynlig prick.
– Och det här är mitt liv.

Sedan följde en passionerad monolog om livet och hur små vi människor egentligen är i världsrymden. Just den här lektionen är en av de få från högstadiet som jag minns så här tre decennier senare.

För det är något med det motsägelsefulla som läraren i basketkängorna pekade på som fortfarande lockar mig. Att jag är så otroligt liten och obetydlig i världsalltet samtidigt som jag och mitt liv är en oersättlighet.

Lärarvikarien gläntade på en dörr till en fascinerande värld jag alltid dragits till. En värld långt bortom själlös logik och rationalitet.

Att försöka leva sitt liv bortom sitt ego handlar för mig om att utforska emotionell och själslig intelligens. Det sägs att människans IQ är färdigutvecklat redan i 20-årsåldern. Vår emotionella intelligens däremot går att träna livet ut genom att vara nyfiken och uppmärksam på tankar, känslor och beteende.

hug
Foto © Pascal Tshibanda

Och här tror jag att de allra bästa lärarna, som kan hjälpa oss vuxna återupptäcka livet, finns på nära håll.

Häromdagen var jag på ICA och plötsligt stod en okänd liten kille på tre, fyra år framför mig. Han hade både vinteroverall och fodrad mössa och en mun som gick i ett. Han berättade för mig hur allt egentligen hänger ihop. Orden forsade ur honom, det var fantasi och verklighet i magisk förening.

Det var ett fantastiskt, livgivande och energifyllt möte. Och lika plötsligt som han dök upp försvann han bort. Men han hejdade sig i steget och kom sedan springande tillbaka till mig. Han slog ut med armarna och bad om en kram och sedan sade han spontant, högt och tydligt:
– Jag älskar dig!
Där stod jag förstummad, leende och väldigt, väldigt lycklig när han pinnade iväg.

Och jag tänker att den här lille killen är en bättre ambassadör för mänskligheten än någon vuxen jag hittills träffat.

Han bröt mot alla konstiga och påhittade vuxenregler om hur vi borde vara. Han bara följde sitt hjärta och gav av sig själv till en för honom okänd medmänniska.