Rakt ner i myllan

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Häromdagen var jag i ett jobbsammanhang där vi skulle presentera oss för varandra två och två. Plötsligt hörde jag mig själv utbrista:
– Jag är nog mest av allt skaraborgare!

Det var inget jag hade planerat att säga. Men, när jag hörde mig själv säga orden så kändes de både rätt och naturliga.

Jag har alltid varit hemkär, det blev tydligt för mig när jag i min ungdom bodde på platser där jag inte riktigt trivdes. Då kunde hemlängtan periodvis vara riktigt stark.

Jag lever och har levt ett liv där jag rest mycket över världen. Men, Skaraborg har alltid varit platsen dit jag alltid återvänder.

Den enda plats på jorden som jag någonsin kommer att kalla mitt hem.

Det blev tydligt för mig förra helgen när jag åkte runt på Kinnekulle. Jag passerade ett hus där Västergötlands svartgula landskapsflagga vajade i den småkalla majvinden. Flaggan som funnits med i flera hundra år signalerar samhörighet både med platsen och människorna här.

När jag var ung och alldeles nybakad journalist sände redaktionschefen ut mig för att intervjua den norska skådespelaren Jon Skolmen. Ni vet, han som blev känd i Sverige genom rollen som den prylgalne Ole Bramserud i Lasse Åbergs Sällskapsresan-filmer. Jag minns intervjun med Jon Skolmen med värme, en sak som han sade fastnade hos mig.

– Norges nationaldag 17 maj är en uppvisning i ett slags vänlig, omtänksam och välkomnande nationalism.

Det är samma känslor som jag har för mitt Skaraborg, platsen där mina rötter når rakt ner i myllan. 

Numera jobbar jag under veckorna i Storstockholms utkanter, i områden där miljonprogrammen och samhällsutmaningarna gör sig påminda. Platser som trollen på Twitter och Flashback, internets stinkande kloaker, och viss media beskriver som direkt farliga. 

En bild som inte alls stämmer med det jag ser och upplever i min nya jobbvardag.

I stället möter jag dagligen barn och unga som verkligen älskar att bo i ’orten’, som är lika nöjda och stolta som jag över just sin speciella plats på jorden.

Låt oss ta den kommande veckan till att se att det alltid är mer som förenar än skiljer oss människor åt. Oavsett vem vi är eller var vi råkar komma ifrån. Låt oss verkligen försöka uppskatta varandras olikheter och motverka alla former av unken instängdhet som bara är till för att hålla oss människor ifrån varandra.