Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning
Personen intill mig på tåget tog upp sin mobil, slog på högtalarläget och ringde upp sin vän. Sen satt de där och tjattrade med varann så att alla kunde höra.
Eller, så att alla vi andra blev störda.
Jag har, precis som många andra svenskar, svart bälte i passiv aggressivitet. Det är vår nationella paradgren. Så, istället för att säga ifrån satt jag där med en stigande irritation som till slut kantrade över i ilska.
Men, jag sa inget.
Vi borde alla ta oss en rejäl funderare på hur vi beter oss i det offentliga rummet, den plats som vi delar med alla andra. Hur beter jag mig? Och, när börjar mitt beteende inkräkta på andras utrymme?
Nu är väl mobiltjatter i högtalarläge inte hela världen. Det finns betydligt allvarligare beteenden i det offentliga rummet som vi behöver bli uppmärksamma på.
I mitt jobb behöver jag ha stenkoll på vad media väljer att rapportera. Dessutom behöver jag ha daglig koll på vad som debatteras på sociala medier. Och nu får jag en klump i magen. Twitter är i långa stycken en mänsklig kloak där en liten minoritet svingar vilt omkring sig. Tyvärr hamnade jag nyligen i en Facebooktråd som uppehöll sig på ungefär samma intellektuella nivå.
Jag jobbar på uppdrag av den svenska demokratin, det är en uppgift som jag tar på allra största allvar. Och ja, folk har rätt att tycka precis vad de vill, det är en riktigt viktig princip. Men jag har också ett stort personligt ansvar för hur jag väljer att framföra mina åsikter.
Det är här jag tycker att vi borde besinna oss lite och tänka på vilket slags samhällssamtal vi egentligen vill ha.
Inte mycket är sig likt sen jag var ung journalist, nu har vi alla fått nya mediavanor och kan sända direkt genom våra sociala medier. Det har lett till förändrade maktförhållanden och samtidigt som vi människor kommit varandra närmare så har vi också kommit längre ifrån varandra. Så kallade bottar sägs stå bakom två tredjedelar av all trafik på nätet och tillsammans med alla fejkkonton får de oss ibland oss att tro på en verklighet som inte finns, som bara är påhittad.
Numera präglas det offentliga samtalet rätt ofta av en aggressiv åsiktskultur. Twitter är nog det värsta exemplet, där är fientlighet, medvetna missförstånd och försök att mosa motståndare genom att tillskriva dem åsikter som utesluter ett seriöst samtal.
Algoritmerna på sociala medier lurar ner oss alla i den egna åsiktens kaninhål. Jag tror att vi måste bli medvetna om de mekanismer som skapar, när och göder polariseringen.
I måndags var vi många som firade källkritikens dag. Om du missade den så ta den kommande veckan och fundera på vilka “sanningar” du för vidare och om det kanske inte är en helt orimlig idé att tänka till en extra gång innan du skickar iväg en syrlig kommentar på nätet i en fråga du kanske inte har full koll på.
Pascal Tshibanda • MA & MSc 