Låt oss inte komma överens!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Skam den som ger sig! Det var det jag försökte intala mig själv när jag gav mig på att läsa den tredje boken av professor John Shotter. Hans böcker är krångliga och jag orkar bara läsa ett par sidor innan jag brukar bli totalt förvirrad.

Jag får oftast läsa om flera sidor för att åtminstone förstå lite grann. Men för ett tag sedan trillade polletten ned och jag började se ett mönster. John Shotter pekar på att kommunikation är oerhört svårt. Vi människor är inte speciellt bra på att göra oss förstådda och därför förstår vi ofta inte varandra. Vi har alla en massa erfarenheter som vi filtrerar allt som händer igenom, och på det sättet skapar vi vår egen lilla utsiktsplats i världen.

Min utsiktsplats är inte din, och din är inte min.

Du ser inte det jag ser och tvärtom.

Härom helgen hade jag besök av några goda vänner, över en kopp kaffe på ett fik började vi fundera över varför vi i Sverige har ett så stort behov av konsesus. Det är ett finare ord för samsyn. Jag tycker i och för sig att det oftast är bra att åtminstone försöka komma fram till någon slags gemensam lösning. Problemen uppstår när vi inget hellre vill än, eller kräver av andra, att alla ska komma överens. Det är då vi börjar kompromissa ihjäl oss, dagtinga med våra egna övertygelser eller tysta de som råkar ha en annan åsikt.

I alla de jobb jag har haft det senaste decenniet har min mejlbox alltid svämmat över med erbjudanden från självutnämnda hitte-på-experter i förändringsledning. Deras affärsidé är att koka ihop olika vetenskapliga områden, som psykologi och neurovetenskap, till en tunn soppa och sedan ta bra betalt. De lovar alla samma sak, efter just deras kurs så ska jag minsann ”få med alla på tåget”.

Pyttsan.

Det gamla hederliga ordet charlatan dyker upp i mitt huvud, en person som utger sig för att vara något som hen inte är. Mirakelgörare, till exempel.

Nej, jag tror inte att det viktigaste är att vi kommer överens eller ens alltid drar åt samma håll, oavsett om det är på jobbet, i idrottsföreningen eller i familjen. Jag tror det är viktigare att fokusera på att vi kan jobba, eller leva, ihop utan att vara överens om allt. Och att det finns en enorm styrka i att respektfullt vara oense och tillsammans närma sig detta faktum med nyfikenhet och en vilja till gemensam utforskning.

Ärkebiskop Antje Jackelén svarade nyligen så klokt om sina meningsskiljaktigheter med påven, ”Ibland är det bättre att leva i en försonad mångfald än att försöka komma överens.”

Amen, säger jag till det.