Mauthausen, söndag

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När vallokalerna öppnade i söndags tappade jag orden, känslorna rusade runt i mig och drog ner hela ordförrådet i tystnaden.

För samtidigt som ni här hemma gick till vallokalerna gick jag genom porten till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Där mördade nazisterna 122 766 människor mellan 1938 och krigsslutet. De dödades genom slavarbete, svalt ihjäl eller genom att knuffas ner i det femtio meter höga stenbrottet.

Tusentals andra mördades i lägrets gaskammare.

Mauthausen
Foto © Pascal Tshibanda, 2018

Jag har besökt flera andra koncentrationsläger tidigare, men just det här besöket, på den svenska demokratins egen högtidsdag, kändes speciellt.

När jag gick runt i Mauthausen tänkte jag på att det är färre än hundra år sedan svenska kvinnor fick börja rösta. Långt in på 1900-talet var det möjligt att utesluta vissa grupper från demokratin. Till exempel behövde unga män ha klarat av värnplikten innan de fick rösta, det kravet togs bort 1922. Intagna på häkten och fängelser fick rösträtt 1937 och de som hade fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Den sista begräsningen av rösträtten försvann så sent som 1989 när riksdagen tog bort möjligheten att omyndigförklara psykiskt sjuka, dementa och utvecklingsstörda.

Så, allmän rösträtt i ordets fulla bemärkelse har vi alltså bara haft i 29 år.

Jag var på plats i Österrike för att delta i två integrationskonferenser. Bland deltagarna från hela EU fanns en växande oro för att inte bara våra demokratier är hotade utan även tanken att alla människor är lika mycket värda.

Men, i Österrike hörde jag också hoppfulla berättelser och mötte människor som i praktisk handling sprider medmänsklighet varje dag.

Jag tänker på sjuksköterskan som tog sig an mannen från Syrien som fått ett svårt epileptiskt anfall efter att polisen i Ungern först misshandlat honom och sedan beslagtagit hans medicin.

Jag tänker på min nya vän, entreprenören Bernhard, som håller cykelkurser och renoverar cyklar som han skänker till flyktingar. De senaste åren har han skänkt både sin tid och tömt alla sina sparkonton i medmänsklighetens namn.

Jag lämnade Österrike och flög hem mot valresultatet. På planet tänkte jag att vår gemensamma mänskliga värdighet alltid hänger på att vi försöker bete oss anständigt mot varandra.

Och jag tänkte att det är ett val som jag har varje dag, inte bara var fjärde år.