Var är männen?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag kryssade mig fram i folkhavet på den stora konferensen för några veckor sedan. Jag befann mig bland utställare som försökte locka oss 1200 deltagare med godis och rätt värdelösa småsaker i plast.

Plötsligt kom det till mig: Var är männen?

Jag insåg att jag var i minoritet som man på den här konferensen om alla barns rätt till jämlika uppväxtvillkor.

Jag uppskattade att långt fler än nio av tio deltagare var kvinnor. Det var en iakttagelse jag inte riktigt kunde släppa under de där dagarna i Örebro.

barnratt
Foto © Pascal Tshibanda

Vad är det som gör att en konferens om barns rättigheter inte intresserar män i ett av världens mest jämställda länder? Ett land som dessutom skryter om både pappamånader och barnbidrag till alla.

Är det så att år 2018, i Sverige, så är frågan om barnens rättigheter en ”kvinnofråga”? Har vi inte kommit längre än så?

Jag har jobbat i olika kommuner en rätt stor del av mitt yrkesliv. Och det ser likadant ut nästan överallt. Ungefär 80 procent av de anställda är kvinnor och ungefär lika stor andel av cheferna är kvinnor.

Det är rätt tydligt att välfärdsuppdraget, alltså omsorgen om medmänniskan, till största del fortfarande bärs upp av Sveriges kvinnor.

Männen i ett av världens mest jämställda länder verkar mest bygga, skruva, spika och köra stora gula maskiner.

FN:s barnkonvention antogs i full enighet den 20 november 1989 och började gälla i Sverige ungefär ett år senare. De senaste trettio åren har nästan 200 länder över hela världen gått med i konventionen, vissa har gjort den till lag.

Det här är något som en hel del här hemma i Sverige också vill försöka, redan nästa månad ska våra förtroendevalda i riksdagen rösta om barnkonventionen ska bli lag eller inte.

Så, frågan om barns rättigheter borde alltså vara högaktuell precis just nu. Något som inte märks i media, på nätet eller i samtalen runt fikabordet på jobbet.

Fast jag är ändå hoppfull, förändringens tid är redan här och det är hos barnen som jag ser den. Jag ser det i idrottsföreningarna på landsbygden där tjejer och killar kämpar tillsammans som om det vore det mest naturliga i världen.

Och jag tänker att det är just där, i vardagens alla möten oss emellan, som den verkliga förändringen sker.

Också på mitt jobb ser jag det hända varje dag, på äldreboendet, på förskolan, på trumpetlektionen, i gympasalen och på fritidsgården.

Frågan är bara när vi män ska börja delta, på allvar?