Den trötta gammelbanken

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Häromveckan var jag på banken. Jag hade slängt i mig lite mat på lunchen för att hinna dit för att göra en utlandsbetalning. Jag tryckte fram min lilla kölapp och stod lydigt och väntade.

Väntade en bra stund faktiskt.

Till slut plingade mitt nummer till och jag fick gå fram till en av de bankanställda. Jag är en ordentlig kille så jag var självklart väl förberedd. Jag hade alla siffror, bokstäver och krumelurer till den utländska banken så att allt skulle gå snabbt och lätt.

Till saken hör att jag har varit på just det här bankkontoret i samma ärende flera gånger tidigare, för att betala pengar till utlandet.

Men just den här dagen tog det stopp. Jag är kund i systerbanken och inte i just den här banken. Nu ville de inte längre, av någon oförklarlig anledning, utföra denna typ av tjänst längre. Inte ens om jag tar ut kontanter och ger dig? undrade jag som alltid är lösningsfokuserad.

Det var nej. Det var stopp. Det var omöjligt.

Jag lommade ut från bankkontoret i oförrättat ärende, rätt snopen. Irritationen över bristen på service och ointresset för mig som kund började växa i mig.

Och inte blev jag speciellt mycket muntrare av att tänka på att de svenska storbankerna gjorde en samlad vinst på 92 miljarder kronor förra året. Alltså, 92 000 miljoner spänn!

Där stod jag och fingrade på min obetalda brittiska faktura och funderade på hur jag skulle fixa mitt ärende nu när gammelbanken inte tänkte hjälpa till att göra, ja, just det, ett bankärende. Så plötsligt såg jag ett par rader i finstilt på fakturan. Det stod att det gick att betala med en tjänst på nätet.

Så jag fipplade fram min mobil där på gatan utanför banken, laddade ner en app, registrerade mig. Det tog allt som allt mindre än en minut. Sedan knappade jag in mina kortuppgifter, summan jag skulle betala och skickade iväg mina slantar till de brittiska öarna.

På bara någon minut löste en nättjänst det som gammelbanken inte ville göra, eller ens brydde sig om att försöka lösa.

Vi lever i en brytningstid, där nya lösningar gör de gamla överflödiga. Och jag behöver inte vara irriterad på gammelbanken, för jag behöver den inte längre.

Utvecklingen rör sig med blixtens hastighet framåt.

Kom ihåg att 2006 fanns varken Iphone, Ipad, Spotify, Instagram eller AirBnB. Det sistnämnda är världens största hotellkedja som finurligt nog inte äger ett enda hotell.

Det väcker frågor, till exempel om det finns kvar några gammelbanker om tio år?

Jag och Al Gore

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag är inte typen som dras med när alla börjar springa åt samma håll. Då brukar jag istället rygga tillbaka, bli lite skeptisk och ifrågasättande. För jag tror inte att det finns en enda väg framåt, utan alltid flera.

Men jag ska villigt erkänna att jag har ett väldigt starkt minne av en stund i mitt liv då jag drogs med. Det är tio år sedan nu, jag hade fått en specialinbjudan till ett möte med självaste Al Gore. Ni vet, mannen som snubblande nära blev USA:s president, han som förlorade trots att han fick flest röster.

Al Gore var i Göteborg för att ta emot ett hållbarhetspris och jag skulle få chansen att möta honom i ett mindre sammanhang tillsammans med utvalda gäster. Senare på kvällen skulle han, inför ett fullsatt Scandinavium och under pompa och ståt, ta emot sitt pris.

Jag var väldigt förväntansfull, för just vid den här tidpunkten var Al Gore närmast att betrakta som en rockstjärna. Han var i det globala rampljuset, hans bok ”En obekväm sanning” sålde i massupplagor och filmen med samma namn drog fulla hus.

Vi minglade runt där i rummet i väntan på Al Gore, och precis som alla sanna rockstjärnor var han såklart försenad. Plötsligt började det viskas om att han var på ingång. Viskningarna blev till ett förväntansfullt sorl, minglet avstannade och vi makade på oss så han med stort H skulle komma fram.

När Al Gore gjorde entré blev stämningen snabbt elektrisk, så nära magi som man kan komma. Jag drogs med i, eller kanske in i, något som jag definitivt inte var beredd på. Helt ärligt, jag kan inte säga hur länge han pratade med oss, eller ens vad det var hans sade. Jag var helt såld på hans passion för miljön, hans otroliga förmåga att uttrycka sig och hans självklara inställning att hållbar utveckling i grund och botten handlar om kampen för livet.

Tio år senare, nu är Al Gore tillbaka och han är fortfarande lika elektrisk. Härom veckan visade han upp fortsättningen på ”En obekväm sanning”. Den påminner om föregångaren och visar klimatförändringarnas ödesdigra konsekvenser; översvämningar i Asien, torka i Afrika, luftföroreningar som orsakat att livslängden i Kina har minskat med sex år.

Allt det som pågår medan samhällssamtalet numera handlar om annat.

En hållbar utveckling kan tyckas vara en självklarhet, men det senaste decenniet har frågan kommit alltmer i skymundan.

I en tid när väldigt mörka moln tornar upp sig över det demokratiska västerlandets himmel, i synnerhet i USA, så känns Al Gores återkomst som en nödvändighet. Jag gillar inte tanken på mänskliga frälsare, jag tror inte att de egentligen finns. Men i Al Gores fall kan jag nog vara beredd att åtminstone göra ett tillfälligt undantag.