Våga vara ärlig mot dig själv

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag gick runt i museet som skapats för att hylla hans livsverk. Det var då jag såg den, en liten, liten anspråkslös skylt. Texten löd ungefär, ”Jag skriver om mig själv. Om du kan vara ärlig mot dig själv så kommer du att tala även för din medmänniska.”

Orden tillhör den norska poeten Olav H. Hauge, han som bodde hela sitt liv i den sagolika byn Ulvik vid Hardangerfjorden. Han var äppelodlaren som blev Norges nationalskald och slog igenom hos den breda publiken på 60-talet.

Hauges ord om att vara ärlig mot sig själv har fastnat hos mig och jag har burit med mig dem som en gåva ända sedan dess. Att verkligen våga känna efter kan vara en svindlande utmaning. Att kasta ankaret och ge sig av på en inre resa kräver både mod och inre styrka.

Under de senaste åren har det skett stora förändringar i världen och jag upplever att vår samtid präglas av en ängslig vilsenhet, i en värld där allt kan förändras varje sekund. Tittar vi på statistiken så har de flesta, år efter år, fått det ekonomiskt bättre. Ändå upplever många både frustration och maktlöshet.

Jag pluggar just nu psykologi och inom det ämnet finns ett intressant ord, projektion. Det är det försvar jag använder när jag inte vill erkänna mina egna brister. Istället skjuter jag iväg dem med pilbåge mot någon annan.

Men det beteendet avslöjar faktiskt vem jag själv är. Min oärlighet mot mig själv drabbar alltså någon annan.

Projektion är inte bara något du och jag håller på med lite till vardags. Grupper, och ibland hela länder, kan projicera mot andra. Det här mörka, mänskliga skuggbeteendet har lett till sexism, rasism, klimatkris, krig och folkmord.

Och när de som vi gett vårt förtroende via valsedeln flyger iväg, till ett streck långt bort som någon råkar ha ritat på en karta, för att mota bort medmänniskor i nöd och på flykt, så borde vi haja till, stanna upp och tänka efter.

Det gjorde i alla fall jag i veckan.

Poetens ord på den där skylten i Norge, om att våga vara ärlig mot sig själv, kom till mig igen. För lösningen kan inte vara att peka finger mot någon annan.

Istället handlar det om att våga vara mer ärlig mot sig själv. Och förstå att jag är min egen medmänniska, samtidigt som jag också är min medmänniskas medmänniska.

 

 

 

Landet där jag föddes

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Mitt i sommaren, i landet där jag föddes, slog pandemin till och tog med tiotusentals av oss ner i graven. Fattig som rik fick sätta livet till.

Det var oro överallt, hela landet skakades av strejker och hungerkravaller. Hänsynslösa svartabörshajar gjorde sig en förmögenhet på folks armod.

Om våren spreds ryktet att en handlare gömt undan potatis för att sälja till utvalda kunder. De hungrande samlades utanför affären och började kasta sten när ridande poliser gav sig på dem.

Ute på landsbygden misstänkte de hungrande att bagarna sålde allt bröd på svarta marknaden. Femhundra militärer kallades dit, ett hundratal skott avlossades mot obeväpnade civila.

Till slut var det brist på långt mer än mat, det var brist på allt.

Den första sommarmånaden stoppades tiotusentals demonstranter hårdhänt av polis. På flera offentliga byggnader placerade militären ut kulsprutor, det viskades nämligen i vinden att landet befann sig på randen till en revolution.

Oron växte för hur långt militären egentligen var beredd att gå. För att vara på den säkra sidan gjordes deras vapen obrukbara så att de inte skulle kunna ta makten med våld.

En demonstration kom att gå till historien som blodbadet på torget. Ett trettiotal personer fick svåra huggskador när polisen gick till attack och ett fyrtiotal demonstranter blev omkullridna av polisens hästar, bland dem fanns både kvinnor och barn.

Alla var rädda, till och med vår högsta ledare. Han började förbereda sin egen flykt, för utanför hans fönster hördes ropen skalla allt högre, om storstrejk och revolution.

Vad är det för land jag skriver om? Jag skriver om landet där jag föddes, jag skriver om Sverige. Åren 1917 och 1918 valde kloka företrädare, från flera olika partier, den väg som ledde fram till att jag kunde födas i frihet och trygghet.

Och jag förstår, när jag läser mitt eget lands historia, att jag inte borde ta något för givet av det som idag är så självklart.

Demokratin.

Yttrandefriheten.

Välfärden.

Det är bara ungefär hundra år sedan Sverige började bli en verklig demokrati. Det borde vara något att fira, men om detta är det tyst.

Märkligt tyst.