Utan jobb som gör skillnad stannar Sverige

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning och Smålandsbygdens Tidning

Morgondimman ligger tät över gatan där hemma, vi möts, ler och utbyter några artiga hälsningsfraser. Numera gör vi det nästan varje morgon. Just den här gången säger hon:

– Skönt att det är fredag.
– Ja, men först kör vi några timmar till va’? undrar jag tillbaka.

Hon cyklar vidare mot sitt jobb, jag styr stegen mot stationen för att hinna i tid till tåget. Vi på tåget har blivit fler och fler de senaste veckorna, pendlarna som är på väg till jobbet. Vi som är på väg in i vardagen igen, bort från en lat ledighet och sena uppesittarkvällar med för många och långa brittiska mordserier.

Tolka mig inte fel, jag älskar semester. Jag älskar att få äga min egen tid och göra precis vad jag vill när andan faller på.

Men jag trivs också med vardagen.

Jag älskar känslan av att vara till nytta för någon annan precis lika mycket som att vara ledig. Jag brukar ofta påminna mig själv om att jag är lyckligt lottad. Lycklig för att jag får jobba med det jag verkligen vill, att få utveckla samhälle tillsammans med andra.

När jag hoppat av tåget och promenerar mot kontoret ser jag tre jobbare i gula hjälmar vid ett hål i gatan. De är fullt upptagna med problemlösning. Vattnet i huset är avstängt, rören där nere i hålet måste lagas, ett problem måste lösas.

Jag tassar tyst förbi dem för att inte störa.

Den här sommaren har jag återigen läst Viktor Frankls bok, han var läkaren och professorn som satt fången i koncentrationslägrena Theresienstadt, Dachau och Auschwitz ända fram till krigsslutet 1945. Där studerade han hur det kom sig att vissa medfångar förlorade både hoppet och livslågan, medan andra till och med kunde se livets skönhet mitt i den bestialiska ondska som Förintelsen innebar.

De som klarade sig bäst var de som hade någonting, eller någon, att leva för.

De som hade en mening klarade sig lite oftare.

Att få jobba med hållbar samhällsutveckling, att ha förmånen att få göra det tillsammans med mina medarbetare skänker mening till mitt liv. Därför gillar jag hösten, när vardagen kommer åter. Och jag, och så oändligt många med mig, får bidra till skapandet av ett samhälle där vi alla får plats.

Oavsett vilka vi än är.

När min arbetsdag var över gick jag mot tågstationen och då såg jag att hålet i gatan igentäppt. De tre jobbarna i de gula hjälmarna var borta, problemet löst och hyresgästerna hade fått tillbaka sitt vatten.

Utan jobb som gör skillnad stannar Sverige, bokstavligt talat.