De två ingen berättade om

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

De flesta av oss lever liv som gör att vi aldrig kommer att hamna i historieböckerna. Vi finns en stund på jorden, mest för de människor som finns oss nära, och passerar sedan helt obemärkt långt från historiens avgörande händelser.

Jag har alltid fascinerats av historia, men som vuxen har jag börjat fundera över alla de som jag borde undervisats om men som aldrig nämndes.

Som Sarah Baartman och Ota Benga.

Sarah var khoikhoi, en av ursprungsbefolkningarna i södra Afrika, men fördes till England för att visas upp som ett freak inför publik. Några år senare såldes hon till en man i Paris som visade upp henne i en bur ihop med exotiska djur. Sarahs nya baneman brukade inför publik beordra henne att sitta eller stå likt ett cirkusdjur.

Ota Benga
Ota Benga

Ota Benga, mannen du aldrig fick lära dig om i skolan, föddes i Kongo men togs till USA av en amerikansk affärsman och ställdes ut på ett zoo tillsammans med en orangutang. Utställningen skulle visa hur bra det var med rashygien och vetenskaplig rasism. Efter utställningen placerades Ota Benga på ett hem för föräldralösa i delstaten Virginia.

Jag tror de flesta av oss, någorlunda normalt tänkande, känner förfäran över Sarah Baartmans och Ota Bengas livsöden.

Men när jag söker i den moderna skandinaviska historien möts jag av samma tankesätt.

På 1950- och 60-talen försökte danska staten ”av-grönlandisera” grönlänningarna och tvinga in dem i den danska kulturen och språket. Danskarna byggde grå betonggetton dit grönländarna tvångsförflyttades, resultatet blev alkoholism, våld och självmord.

Den svenska behandlingen av samerna bär alla synbara tecken av ren och skär rasism och systematiskt förtryck. Jag tänker på hur samiska barn utsattes för statliga rasvetenskapliga undersökningar.

Så sent som 1970-talet ville svenska forskare göra samma sak igen.

Och nej, jag kan inte komma ifrån den otroligt obehagliga känslan av varför jag inte fick lära mig något om samernas, vårt eget ursprungsfolks, historia när jag satt i skolbänken.

Idag inser jag att vi har en nedärvd skandinavisk kollektiv skuld att bära.

Hur gick det då för Sarah Baartman och Ota Benga?

Sarah Baartman dog i Paris vid 26 års ålder i en kombination av alkoholism och lunginflammation. Hennes kropp kom att skändas till och med efter hennes död, i ”vetenskapens” namn. Exakt hundra år senare, vid 32 års ålder, tände Ota Benga en eld i delstaten Virginia, dansade en traditionell kongolesisk dans en sista gång och sköt sig sedan i sitt brustna hjärta med en stulen pistol.

Kvinnorna som lurade prästen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det var något ovanligt med brudgummen den där dagen, men det undgick den katolske prästen i San Jorge-kyrkan i La Coruña. De få släktingarna som satt i kyrkbänkarna röjde inte hemligheten med en min.

Både ”Mario” och hans brud, Marcela, var kvinnor, brudgummens riktiga namn var egentligen Elisa.

Men kärleksparets seger över den unkna kulturen i det tidiga 1900-talets Spanien skulle visa sig bli kortlivad.

Istället skulle de tvingas leva resten av sina liv på flykt.

Elisa Sánchez Loriga och Marcela Gracia Ibeas träffades och blev förälskade i varandra när de båda läste till lärare i La Coruña. När deras kärlek uppdagades skickades Marcela iväg till Madrid av sina föräldrar, för att hon skulle komma på andra tankar.

Men enligt historikern Narciso de Gabriel, som skrivit en bok om deras kärlekshistoria, så lyckades Elisa och Marcela så småningom bli stationerade i två byskolor bara några kilometer från varandra. Tillräckligt nära för att Elisa skulle kunna gå till Marcelas hus varje dag efter jobbet.

Och det var där på den galiciska landsbygden som de började utarbeta sin hemliga plan, att gifta sig i kyrkan. Först lät de sprida ryktet att Marcela väntade barn och att hon därför skulle gifta sig med Elisas kusin. Det var helt sant att Marcela var gravid, men med en okänd man. Plötsligt dök så kusinen ”Mario” upp, han påstod sig ha växt upp i London och var därför okänd för alla i La Coruña.

Den korthårige ”Mario”, som egentligen var Elisa, lyckades både bli döpt och gift samma dag i San Jorge-kyrkan. Men när paret skickade sitt bröllopsfoto till lokaltidningen blev de avslöjade. Dagen efter skrek löpsedeln ”Bröllop utan brudgum”.

Tidningens avslöjande ledde till att Elisa och Marcela snabbt tvingades fly till Portugal, där födde Marcela en dotter. Friheten i grannlandet blev kort, de hamnade i fängelse på grund av att spanska myndigheter jagade dem. Till slut lyckades de fly över Atlanten och bosatte sig i Buenos Aires.

Nu ska deras kärlekshistoria bli långfilm.

Det har passerat 117 år sedan Elisa och Marcelas bröllop, men fortfarande är inte alla vuxna människors kärleksuttryck tillåtna eller ens likställda och utan skuld i alla världens länder.

Och jag undrar, kan vi inte ägna vår korta stund på jorden till något annat, mer konstruktivt än att förvägra vuxna människor att få älska precis vem de vill?