Bland tiggare och fyllon

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

De stod där en tidig morgon, i hörnet där Park Street möter Cumberland Street. På rad, stirrandes in i skyltfönstret. Det tog ett tag innan jag fattade, det här var kön till pantbanken. I händerna höll de prylar som i ärlighetens namn inte skulle ge dem många pund.

Foto: © Pascal Tshibanda
49 Cheapside, Luton, England

I nästa gathörn satt tre män i min egen ålder. I sjabbiga kläder, utan tänder, de var redan fulla trots att det bara var morgon.

Jag är i Luton, som har utsetts till Storbritanniens smutsigaste stad. Just det epitetet är väldigt orättvist, det ser inte så värst mycket värre ut här än i vissa delar av London.

Men vackert är det inte.

Längs affärsgatan gapar lokalerna tomma och utanför sitter människor på pappkartonger och tigger.

Nästan all statistik som handlar om Luton är nedslående läsning. Barnfattigdomen ligger på svindlande 28 procent. Lutons ledamot i House of Commons, den brittiska motsvarigheten till riksdagen, slog nyligen larm om att det finns barn i stan som är undernärda. Ofta bor barnen i hushåll där föräldrarna inte ens har råd att ha på värmen.

Och deras framtidsmöjligheter är begränsade, för inte ens de som har något i Luton, har speciellt mycket. Drygt 35 procent av barnen lever i hushåll där mamma och pappa är låginkomsttagare. Det betyder alltså att fler än sex av tio barn lever i familjer där varje mynt räknas.

Men det som kanske är allra svårast för mig att ta in är att Luton inte skiljer sig så värst mycket från övriga Storbritannien. Statistiken visar att var femte brittiskt barn växer upp i en fattig familj. Storbritannien har troligen den högsta andelen barnfattiga av alla länder i den industrialiserade världen.

Tankarna börjar snurra i huvudet på mig. Det här är Storbritannien, det här är Västeuropa. Här ska det inte finnas några fattiga barn. Här ska det absolut inte finnas några barn som har det så dåligt att de visar tecken på att vara undernärda.

Men där människor tvingas kämpa spirar också hoppet. Där skapas också en beslutsamhet att ingen i Luton, framför allt inte barnen, ska lämnas utanför. På universitetet i centrum av stan, där jag går min doktorandutbildning, träffar jag frivilligarbetare. Muslimer, kristna, ateister, alla med olika hudfärg och bakgrund, som har gått samman och startat en så kallad food bank. De har de senaste åren delat ut matpaket till flera tusen Lutonbor. Bara i år har de mättat över tvåtusen hungriga barn, berättar en ung frivilligarbetande tjej i slöja för mig. Lagret där maten packas har de i den kristna kyrkan berättar hon. Problematiskt? – – Nej, vi är alla människor svarar hon.

Jag befinner mig personligen i livets halvlek och jag funderar på vad jag gör av min tid på jorden. Hur använder jag mina pengar, mina resurser och min kunskap? Senare den här eftermiddagen samtalar jag med min handledare på universitetet. Hon utmanar mina tankar och ställer en fråga som kräver ett svar:

Hur ska din forskning bidra till att världen blir en mänskligare plats för fler?

Och det är en fråga jag inser att jag måste ta med mig till alla olika delar av mitt liv.