Ett tidlöst budskap från helvetet

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning 

Vad är det som får en grupp människor att låsa in sig en hel helg för att tillsammans läsa en 700 år gammal bok? Frågan är berättigad, för det var nämligen precis detta som jag gjorde i helgen.

Boken är Den gudomliga komedin av Dante. Ett tidlöst, litterärt mästerverk om de stora, djupa och avgörande livsfrågorna. De om liv och död, ljus och mörker.

Det som gjorde störst intryck på mig var de första människorna Dante mötte i helvetet. Det första han hörde var skriken från de som aldrig valde någon sida i livet. De som följde med strömmen, de som inte stod upp för något. De som till och med vek undan när ondskan visade sig.

Dantes erfarenheter från helvetet fick mig senare, i ensamheten på mitt hotellrum, att tänka på Martin Niemöller. Han var tysk nationalist och präst, det sägs att han först såg Hitler som Tysklands räddare. Men nazisternas mordiska förtryck fick Niemöller att byta åsikt. Han blev motståndsman och sändes redan 1937 till koncentrationslägret Sachsenhausen. Där satt han i en isoleringscell i över tre år innan han flyttades till ett dödsläger.

Efter krigets slut ansåg Niemöller att han själv, och alla andra tyskar som hade stött Hitler, hade en moralisk skyldighet att erkänna sin skuld. 1946 publicerade han det som kommit att bli hans gåva till världen, dikten ”Först kom de…”. Där beskriver han vad som händer i ett samhälle som ser ondskan men väljer att titta bort.

Hans dikt fångar tyskarnas passivitet under nazisternas mördande av judar, romer, funktionsnedsatta och oliktänkande. Med poetens sparsmakade, men exakta språk, beskriver han hur människor valde att inte ta sitt moraliska ansvar.

Men för mig är Martin Niemöllers dikt är framförallt en påminnelse om att det är allas vårt ansvar att stå upp för medmänniskan, oavsett vem hen är eller kommer ifrån. Att det finns något som är större, något som vi aldrig någonsin får slarva bort, varje människas okränkbara rätt till att fullt ut få vara just människa.

Martin Niemöller och Dante Alighieri är bärare av ett tidlöst budskap, du och bara du har ansvar för hur du väljer att leva ditt liv.

Och jag inser att jag just nu lever i en tid då starka krafter, som vill ställa oss alla mot varandra, vinner mark. Den fråga jag måste ställa mig själv är om jag ska vara tyst och vända bort blicken, eller stå upp för mig själv och min medmänniska?