Några ord på polska

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Snabbtåget från Warszawa dundrade fram genom det polska landskapet. När jag öppnade dörren till restaurangvagnen möttes jag av ett leende och en välkomnande hälsning på knagglig engelska. Servitören försäkrade mig att här serverades minsann hemlagad och inte mikrovärmd, inplastad mat.

– Jag har något speciellt, bara för dig, log han och lotsade mig till en avskild kupé där han föreslog att jag skulle inta min måltid. Jag insåg att jag just mött Polens bästa turistambassadör. Hans arbetsmetoder var lika enkla som framgångsrika, ett leende, lite omtanke och en hel del charm.

Han byggde relationer.

Men dit jag var på väg, till staden Oświęcim i Małopolska, har historien visat att allt kan vara annorlunda.

Dagen efter gick jag igenom portarna till Nazitysklands största förintelseläger. På tyska stavas nämligen Oświęcim Auschwitz. Bland det första nazisterna gjorde när de ockuperat Polen 1939 var att fängsla akademiker och påbörja ett folkmord på judar.

Här i Auschwitz dog 1,1 miljoner människor, nittio procent av dem var judar.

   

Mina ögon fastnade på ett stort svartvitt foto med en nazistläkare i uniform som pekade på människor i en lång kö. Först skildes män och kvinnor åt, sedan skildes de som ansågs duga till slavarbete från svaga, sjuka, gamla och barn. De fördes istället direkt till gaskamrarna.

Ingen vet exakt, men majoriteten av de som kom till Auschwitz mördades direkt.

Den sista transporten av judar anlände från Berlin den femte januari 1945, knappt två veckor senare övergav nazisterna lägret. Fler än 65 000 fångar tvingades då gå i dödsmarscher mot Tyskland, tusentals sköts längs vägen eller dog av utmattning. I slutet av januari befriades de sista fångarna av den ryska armén.

   

På väg till flygplatsen åkte jag med en taxichaufför som pratade väldig knagglig engelska. Jag hälsade honom med orden ”Dzień dobry”, god dag på polska. Jag försöker att, oavsett vilket land i världen jag reser till, alltid lära mig några artighetsfraser. För att skapa kontakt, för att skapa relation. När han lämnade av mig önskade han mig inte bara en trevlig hemresa utan även gott nytt år med ett leende.
– Dziękuję, som betyder tack svarade jag.

Jag är övertygad om att vi måste bygga relationer med varandra, i det stora och i det lilla, för att världen ska bli hållbar och livet uthärdligt.

Jag tror att det är det enda vi kan göra för att inte fler städer ska bli ihågkomna på samma sätt som Oświęcim i Małopolska.

Samtliga foton © Pascal Tshibanda, 2018

Två koppar kaffe, tack!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Vi möttes i fiket på jobbet en förmiddag och insåg direkt att det fanns saker vi hade gemensamt.
– Två koppar kaffe, tack, sade jag när vi kom fram till kassan.

Precis som jag tog hon mycket mjölk i kaffet, vi var båda överens om att svart kaffe inte är någon höjdare precis.

Vi kryssade genom kafeterian och fann vår plats vid ett av de runda borden. Det som på ytan såg ut som en förutsättningslös fika hade egentligen en mycket djupare innebörd.

Vi var där och då deltagare i en lika enkel som genial projektidé med namnet Double Cup. Tanken är att vi som har jobb på den svenska arbetsmarknaden förvandlas till ”framtidsguider” för en timme och möter asylsökande eller nyanlända.

Jag gav henne en bild av hur det är att jobba i Sverige och svarade på alla hennes nyfikna och kloka frågor. Målet var att skapa integration och nätverkande genom personliga och enkla fikamöten på arbetsplatser.

Men i vårt fall blev det så mycket mer, det blev till ett samtal om livet.

Där satt vi och pratade om våra barn, om våra drömmar och vår längtan och om hur viktigt det är att få känna att man tillhör.

Ett samtal på svenska med hjälp av något engelskt ord här och där.

Hon berättade om flykten från Iraks huvudstad Bagdad för något år sedan. En stad som utrikesdepartementet varnar för på grund av terroristattentat, våldsamma kriminella gäng som drar runt och många kidnappningar.

Hon är universitetsutbildad farmaceut och drömmer om att få jobb på ett svenskt apotek. Under tiden på flyktingförläggningen har hon snabbt lärt sig svenska och börjat jobba som volontär.

OECD, en internationell organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, har hittat tio viktiga områden för att få till en fungerande integration på arbetsmarknaden. På nästan samtliga områden tycker OECD att Sverige ligger i topp i världen.

Något som inte hörs i det svenska samhällssamtalet.

Vi är ju fullt upptagna med att måla våra framtidsutmaningar i dystra, mörka färger och krångla till det mesta lite ondödigt mycket.

Och den där förmiddagen i fiket blev jag övertygad om att en timme och två koppar kaffe är det enda som behövs för att göra världen till en lite anständigare plats.

Mauthausen, söndag

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När vallokalerna öppnade i söndags tappade jag orden, känslorna rusade runt i mig och drog ner hela ordförrådet i tystnaden.

För samtidigt som ni här hemma gick till vallokalerna gick jag genom porten till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike. Där mördade nazisterna 122 766 människor mellan 1938 och krigsslutet. De dödades genom slavarbete, svalt ihjäl eller genom att knuffas ner i det femtio meter höga stenbrottet.

Tusentals andra mördades i lägrets gaskammare.

Foto © Pascal Tshibanda, 2018

Jag har besökt flera andra koncentrationsläger tidigare, men just det här besöket, på den svenska demokratins egen högtidsdag, kändes speciellt.

När jag gick runt i Mauthausen tänkte jag på att det är färre än hundra år sedan svenska kvinnor fick börja rösta. Långt in på 1900-talet var det möjligt att utesluta vissa grupper från demokratin. Till exempel behövde unga män ha klarat av värnplikten innan de fick rösta, det kravet togs bort 1922. Intagna på häkten och fängelser fick rösträtt 1937 och de som hade fattighjälp fick rösträtt först 1945.

Den sista begräsningen av rösträtten försvann så sent som 1989 när riksdagen tog bort möjligheten att omyndigförklara psykiskt sjuka, dementa och utvecklingsstörda.

Så, allmän rösträtt i ordets fulla bemärkelse har vi alltså bara haft i 29 år.

Jag var på plats i Österrike för att delta i två integrationskonferenser. Bland deltagarna från hela EU fanns en växande oro för att inte bara våra demokratier är hotade utan även tanken att alla människor är lika mycket värda.

Men, i Österrike hörde jag också hoppfulla berättelser och mötte människor som i praktisk handling sprider medmänsklighet varje dag.

Jag tänker på sjuksköterskan som tog sig an mannen från Syrien som fått ett svårt epileptiskt anfall efter att polisen i Ungern först misshandlat honom och sedan beslagtagit hans medicin.

Jag tänker på min nya vän, entreprenören Bernhard, som håller cykelkurser och renoverar cyklar som han skänker till flyktingar. De senaste åren har han skänkt både sin tid och tömt alla sina sparkonton i medmänsklighetens namn.

Jag lämnade Österrike och flög hem mot valresultatet. På planet tänkte jag att vår gemensamma mänskliga värdighet alltid hänger på att vi försöker bete oss anständigt mot varandra.

Och jag tänkte att det är ett val som jag har varje dag, inte bara var fjärde år.

Mörkhyad och krullhårig

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Sommaren 1975 gick en småländsk reporter runt på stationen i Nässjö i ett försök att hitta något att skriva om. Plötsligt fick han syn på en man och kvinna med två små barn. I artikeln skulle reportern senare komma att meddela sina läsare att han träffat på ”en tvättäkta afrikan”.

Minsann.

Och som inte det skulle vara nog, barnen beskrev han fåordigt som ”mörkhyade med krulligt hår”.

Inget mer, som om de inte var intressantare än sin hudfärg och sin hårtyp.

Det var min familj som reportern av en slump råkade stöta på.

Fotot från tidningsartikeln från 1975.

Jag hittade det där gulnade tidningsurklippet på vinden för någon vecka sedan. Tanken slog mig återigen, jag har blivit exotifierad i hela mitt liv. Alltid först och främst bedömd efter min hudfärg, snarare än för den jag är.

Mitt innanförskap är alltid, och har alltid varit, villkorat och definierat av andra. Av dem som tillhör den så kallade normen.

Häromdagen råkade jag stöta på en helt okänd person som frågade mig var jag kom ifrån.
– Skövde, svarade jag, mycket väl medveten om vad som komma skulle.
– Ja, men var kommer du egentligen ifrån? Var är du född? undrade hen.
– I Skövde.
– Ja, men du är ju inte svensk, det ser jag ju. Så, var kommer du ifrån?

Jag orkade inte för femtielfte gången förklara att jag är född på gamla sjukhuset i Skövde. Att jag aldrig har bott någon annanstans än i Sverige, att jag känner ända in i märgen att just Skaraborg är min plats på jorden.

Varför skulle jag ens behöva förklara det?

Jag har blivit utsatt för rasism flera gånger, men jag har rätt stor fördragsamhet med dumbommar, tokstollar och foliehattar. Det som skrämmer mig däremot är hur främlingsfientligheten har blivit normaliserad på så kort tid.

Det offentliga samtalet har hårdnat och samhället har, den varma sommaren till trots, blivit kallare. Och ideologiskt tondöva politiker har på sistone, i sin opportunistiska ängslighet, fumlat bort sin moraliska kompass och börjat dagtinga med sin medmänsklighet.

Plötsligt har det blivit fullt möjligt, och socialt accepterat, att tala nedvärderande om medmänniskor runt middagsborden med släkten eller under småpratet mellan husvagnarna på campingplatsen.

Det är här du och jag kommer in. Det är nu som vi måste fundera på vår egen roll i det som sker.

Så, ikväll när du ligger där i sängen och har släckt lampan för att sova, fundera då en stund för dig själv vilket slags samhälle du är med och skapar.

Och om du tänker leva ditt liv som en motmänniska eller som en medmänniska.

Världens mest kände flykting

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning och Smålandsbygdens Tidning

Några dagar innan jul kom jag hem från jobbet och fann ett av barnen i full färd med att fixa mat för att hinna i tid till träningen. När vi satte oss vid matbordet utspann sig ett av de där fantastiska samtalen som man som förälder kan få uppleva med sina barn.

Där och då insåg jag att jag har förmånen att få leva med ett barn som redan nu, tidigt i livet, är full av medkänsla för sina medmänniskor. Just den här dagen handlade frågorna om vilka de egentligen är som tvingas fly från sina hemländer. Hur kommer de till Sverige? Hur tar vi hand om dem som behöver hjälp och skydd? Varför hjälper vi inte fler, pappa?

Enligt statistiken finns det just nu ungefär 60 miljoner människor i världen som tvingats på flykt.

Hälften av dem är barn.

Så när du läser de här raderna så befinner sig alltså närmare 30 miljoner barn på flykt, den högsta siffran sedan andra världskriget menar FN.

När den syriska konflikten startade för drygt sex år sedan kunde i alla fall inte jag ana att den skulle bli en av de värsta flyktingkriserna i vår tid. Eller att jag skulle få både nya kollegor och vänner från Damaskus, Homs och Aleppo som bjuder hem mig till dignande matbord och lärorika samtal om kultur, religion och livet självt.

Vi svenskar lever i ett av de minst religiösa länderna i världen. Och det är lätt att tro att julen mest verkar handla om vår kollektiva ansträngning för att säkra köpmännens framtida pensioner.

I själva verket handlar julen om världens mest kände flykting.

Vad jag väljer att tro på eller inte är för mig som tvivlande, sökande, famlande och ifrågasättande skeptiker en privatsak. Men berättelserna från världens alla olika religioner utmanar oss nutidsmänniskor.

Det är som om de alla är ett tidlöst rop från själen.

När jag läser och funderar över dem så känns de som en uppmaning till mig att stanna upp lite grann och fundera på hur jag kan bli en lite, lite anständigare människa.

Och det är nog det som får bli min strävan i jul, att helt enkelt försöka bli en människa som både känner och bryr mig lite mer. I synnerhet om de närmare 30 miljoner barn som på julafton befinner sig på flykt undan krig, förtryck och svält.