Ungefär som Tibro

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Egentligen hade jag tänkt att skriva en putslustig krönika om hur vi pratar med varandra, men just nu kan jag verkligen inte det.

Butja, Zaporizjzja, Mariupol, Borodianka – platser som jag för bara några månader sedan inte visste fanns och än mindre kunde peka ut på en karta. Platser som för alltid kommer att vara en del av det mörka kapitel i Europas historia som nu skrivs i realtid.

Den 24 februari vaknade jag mitt i natten och började läsa nyheterna i mobilen. Kleptokraten Putin hade gjort det jag aldrig trodde att han skulle göra – attackera Ukraina.

Sedan dess har ondskan bokstavligen talat antagit djävulska proportioner. Oavsett vad jag försöker säga, skriva eller göra så känns det futtigt.

På gränsen till meningslöst.

Jag känner mig liten och maktlös som människa.

Tillsammans med kollegorna på jobbet har jag förberett sängplatser till flyende ukrainare och skolgång till drabbade ukrainska barn. Vi har suttit i massor av möten med staten, regionen, näringslivet, kyrkor och föreningar.

Alla hjälper till, alla ställer upp.

Ändå känner jag mig bara liten och maktlös inför den ondska som Kreml släppt lös.

Detta var innan bilderna från Butja drabbade mig som ett knytnävsslag i TV-soffan. När jag inte trodde att det kunde bli värre så blev det mycket värre. Från den lilla grannstaden Borodianka, ungefär lika stor som Tibro, kommer nu nya vittnesmål om en avgrundsdjup, djävulsk ondska. Oskyldiga civila har inte bara bakbundits och mördats med en plastpåse över huvudet, de har också torterats.

Den ryska regimen inledde direkt en massiv informationskampanj där man aggressivt slog ifrån sig alla anklagelser om krigsbrott. Men, Kreml är grundligt överbevisat av journalister och fristående människorättsorganisationer på plats och av satellitbilder.

Bagdad-Bob, eller Komiske Ali, Saddams Husseins blåljugande propagandaminister, framstår plötsligt som en förnuftets röst i jämförelse med Kremls talespersoner. Kreml tror på Hitler-lögnen att om man bara ljuger tillräckligt mycket och stort så kommer man att bli trodd.

Men, vi låter oss inte luras.

Jag kan inte värja mig för det som sker. Det här är en kall, rå och djävulsk ondska som nu är så nära att den nästan kan röra vid mig.

FN:s internationella brottmålsdomstol, som kan åtala individer för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, har startat en utredning.

Det är en riktigt bra början.

Du och jag kan inte blunda för den djävulska ondskan i Kreml, oavsett hur hotfull och farlig den verkar vara.

Vi måste bjuda motstånd på alla tänkbara sätt.

För, det är faktiskt precis som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta:

– Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Vad tycker du?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Frågan överrumplade mig helt, men jag får väl skylla på att det var väldigt tidigt på morgonen. Varje morgon går jag till tågets bistro för att hämta mackan och kaffet som numera ingår i min biljett. Eftersom jag åker varenda dag så nickar ofta jag och ombordpersonalen igenkännande mot varandra.

Men, häromdagen hände något oväntat. En i personalen, som jag aldrig tidigare träffat, frågade plötsligt:

– Vad tycker du om vårt nya koncept?

Sedan följde ett intressant samtal där hen var genuint intresserad av att få veta vad jag, som SJ:s kund, faktiskt tycker. Jag fick säga min ärliga mening om att det är exakt samma smörgås vareviga morgon, att det är lite fantasilöst och att det varit så sedan konceptet infördes. Att den lugna vagnen, där samtalen både ska vara sparsamma och lågmälda, inte riktigt funkar. Jag fick berätta om alla gånger jag störts av medresenärer. I synnerhet den där gången då några medelålders gubbar satt och drack, skränade och betedde sig så störigt som bara halvfulla gubbar kan göra.

Jag har årskort och är alltså en av SJ:s mest trogna och lojala kunder. Jag kan till och med gå så långt som att säga att tåget är min arbetsplats en del av dagen. 

Men, inte en enda gång under åren har SJ frågat mig om min kundupplevelse. De har aldrig varit intresserade och de få gånger jag har försökt att bli lyssnad till har jag fått ett kallt, opersonligt standardsvar från kundtjänst, efter att ha väntat i flera veckor.

Det som verkar vara ett uppenbart feltänk på huvudkontoret på Vasagatan i storstaden mötte i alla fall sin raka motsats i bistron den där morgonen. SJ:s medarbetare hade verkligen förstått vad riktig kundvård är. 

Jag tror att hen hittade rätt nyckel till att både underhålla och stärka nöjdheten hos mig som kund. Det är inte mer hokuspokus än att aktivt, och med verkligt intresse, lyssna in kunderna och sedan använda synpunkterna för att utveckla företagets erbjudanden.

Och, man får ju vara mer än lovligt tondöva där uppe på huvudkontoret om man inte ens begriper att det är vi, deras mest lojala kunder, som de först och främst ska ta sig tid att lyssna till.

Jag har haft förmånen att få jobba ihop med Mikael Wallteg, mannen som förändrade Systembolaget från ett korruptionsanklagat företag i total kris till Sveriges starkaste och mest respekterade varumärke. 

Är det något Mikael Wallteg lärt mig så är det att hållbar förändring handlar om att lyssna med en sann vilja att försöka förstå. 

För, företag finns först och främst till för sina kunder, i synnerhet de som ägs av oss som också är deras kunder.

Och nu då?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Så många som fyra av tio svenskar har jobbat hemifrån eller på distans under pandemin, visar siffror från Statistiska Centralbyrån. Nio av tio av dem vill fortsätta att göra det.

När viruset spreds över världen förändrades vårt sätt att jobba, kanske inte över en natt, men på bara några veckor. Själv skapade jag ett distanskontor hemma i Falköping och började leda möten i mysbyxor, med kaninen i mitt knä.

Coronapandemin har förändrat arbetssättet för många, både för oss som har kunnat jobba hemifrån och för de som inte har haft den möjligheten.

Jag är personligen en människa som får mycket energi i mötet med andra. Så, för mig har hemarbete inte varit det allra bästa. Jag tycker att det är en svår balansgång att inte hamna i diket där jobbet och privatlivet blandas ihop, där alla gränser mellan jobb och ledighet suddas ut.

Jag har saknat snacket runt kaffeautomaten och i lunchrummet. Alla de där enkla, spontana mötena där vi delar livet och jobbets klurigheter med varandra.

Jag trivs på kontoret.

Men, samtidigt har jag lärt mig att jag och mina medarbetare varit minst lika effektiva trots att vi suttit utspridda i landet. Det har inte bara funkat, det har till och med blivit minst lika bra.

Jag har också hunnit föreläsa i Norrbotten utan att åka dit och under våren och hösten ska jag leda en mötesserie för en hel region från mitt hemmakontor.

Jag tror att det är just nu som vi alla måste stanna upp och tänka till. Pandemin har tvingat oss till nya arbetssätt som visat sig funka. Nu kan vi inte bara kasta ut de lärdomarna och återgå till det gamla vanliga igen. Frågan vi måste ställa oss handlar om vad i detta som varit bra och som är värt att behålla?

Nu är det dags att på allvar börja fundera på hur framtidens arbetsplats och arbetsliv ska se ut. Måste verkligen alla vara på plats varje dag? Eller finns det möjligheter att arbeta på distans? Är en hybridlösning ett alternativ? Där några jobbar på plats och andra på distans.

Och, när vi möts fysiskt behöver vi mötas på nya sätt. Hur ska det då gå till?

Jag menar att det är dags för oss att verkligen våga tänka nytt, innovativt och flexibelt. Nu är tiden här för att utmana gamla cementerade uppfattningar om hur och var ”riktigt arbete utförs”.

Framtidens arbetssätt kan faktiskt betyda att företag och organisationer inte behöver så stora kontorsytor, och när människor inte reser till jobbet varje dag så behöver samhället inte bygga så många kostsamma vägar eller järnvägar.

Jag är helt övertygad om att de arbetsgivare som låter sina medarbetare då och då jobba från caféet, från parkbänken eller sommarstugan tillhör framtidens vinnare.

En sak är säker, det finns inte en enkel lösning som passar alla, det som funkar bra idag kan behöva en annan lösning imorgon. Men, just nu är tiden den rätta för att fundera på hur vi verkligen kan skapa ett smartare, bättre och mer livstillvänt arbetsliv.

Fast i tullen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Storbritannien har en stor plats i mitt liv. Det började med att jag som liten tittade på Tipsextra och hittade favoritlaget Watford. Det fortsatte med kärleken till det engelska språket på Vasaskolan i Skövde och två akademiska utbildningar på universitet i och utanför London.

Några av de viktigaste människorna jag mött i mitt liv är britter.

Så, det var inget konstigt att jag för några veckor sedan fick en SMS-avi om ett paket från Storbritannien. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hämta ut det.

Men, låt oss backa bandet en stund.

I mars 2017 begärde den brittiska regeringen utträde ur Europeiska unionen. Knappt tre år senare, natten mellan januari och februari, blev Brexit verklighet. Jag var där den sista tiden och upplevde den otäcka politiska stämning som piskats upp i landet.

Nu har det snart gått två år och till och med i mitt lilla liv märks konsekvenserna av Brexit. När jag nyligen beställde en bok till mina studier så kostade tullavgiften mer än boken. Och nyligen fastnade alltså en julklapp i tullens byråkrati. Klappar som skickas från länder som inte tillhör EU är suspekta och dessutom ska både moms och tull betalas.

Det väcker frågor om konsekvenserna av britternas utträde ur vår europeiska gemenskap.

På EU-kommissionens hemsida konstateras det numera, byråkratiskt snustorrt, att ’Storbritanniens utträde ur den inre marknaden, tullunionen och EU har skapat hinder för handel och utbyte över gränserna’. Konsekvenserna för myndigheter, företag och helt vanligt folk är ’oundvikliga och väldigt långtgående’.

Och, håll i dig nu.

Storbritannien är en av Sveriges absolut viktigaste handelspartners. Vi svenskar säljer bilar, papper, trävaror och mineraler till britterna för mer än femtiotusen miljoner kronor varje år. Dessutom är Storbritannien vår största köpare av svensk forskning, utvecklings- och konsulttjänster.

Fler än sextusen svenska företag gör affärer i Storbritannien och ungefär hundratusen svenskar bor i landet.

Konsekvenserna av Brexit handlar alltså inte om att jag får betala några spänn extra i moms och tull.

EU-gemenskapen handlar om att exportlandet Sverige, som är helt beroende av att vi kan sälja varor och tjänster utomlands, kan göra det utan en massa krångliga hinder.

För i slutändan så är det ju just de inkomsterna som ska gå till vår egen sjukvård, skola och dina och mina pensioner.

Änglar, finns dom?

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning


Bland alla mina spellistor i mobilen finns en livekonsert med ett svenskt band. En av låtarna börjar med att sångaren frågar publiken:

– Mina vänner! Änglarna, finns dom?
När jag tänker på änglar ser jag inte barndomens vitskrudade änglar med vingar framför mig. Jag har mött änglar i mitt liv, men de har alltid varit helt vanliga medmänniskor som funnits där när jag som mest behövt dem.

Ja, jag tror verkligen att vi alla kan vara varandras änglar då och då.

De senaste veckorna har jag följt nyhetsrapporteringen om svenska politiker, en rapportering som obarmhärtigt avslöjar journalistikens kris.

Jag är utbildad journalist och för mig är yrket bland det finaste man kan ha i en demokrati.

Nyligen publicerade en sajt, som tidskriften Expo benämner som högerextrem alternativmedia, en gammal bild på en tonåring. Det ser ut som tonåringen sträcker ut högerarmen.

Den spekulativa texten understryker påståendet i rubriken, att tonåringen gör en Hitler-hälsning.
Tonåringen på bilden är numera politisk motståndare till nyhetssajten, som alltså klassats som högerextrem.

Alla normalt funtade publicister borde höra världens alla varningsklockor ringa innan publicering. Men bilden spred sig som en löpeld, till och med redaktörer på public service blev fartblinda och tappade omdömet.

Ingen kan med säkerhet säga om tonåringen verkligen gör en hälsning som enligt svensk rättspraxis kan leda till åtal för hets mot folkgrupp.

När jag själv var tonåring sa och gjorde jag en massa korkade och idiotiska saker. Allt det där handlar om att söka identitet, att prova sig fram och är en helt naturlig del av livet.

Den högerextrema nyhetssajten ägnade sig åt ett så kallat Ad hominem-argument, de smutskastar meningsmotståndarens karaktär i stället för att prata politiska sakfrågor. Och, det är djupt sorgligt att se etablerade nyhetsredaktioner springa rakt i den gillrade fällan.

Den som vill smutskasta dig och mig kan säkert hitta något som går att kritisera och någon som är beredd att göra det. Ad hominem är en beprövad smutskastningstaktik som han som är orsaken till att vi firar jul bemötte genom att säga ”Den av er som är fri från synd ska kasta första stenen.”
Min sten hade garanterat direkt fallit ur min hand, rakt ner på marken.

Att välja förtroendevalda politiker är att välja vanligt folk att företräda oss som är vanligt folk. Vi ska med rätta granska dem, vara kritiska och syna dem.

Men en sak vet vi med säkerhet, varken du, jag eller min barndoms vitskrudade änglar står på valbar plats.

Ge dem sparken!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Mina tågresor ger mig tid, tid att till och med läsa en kvarglömd lokaltidning. Förstasidan pryddes av ett kommunalråd som skröt om att han minsann sparkat en hög kommunal chef. Jag googlade den sparkade chefens namn och hittade en massa elaka och kränkande kommentarer om hens alla påstådda brister. 

Det finns inget som internet älskar så mycket som någon som fallit från höjden rakt ner i golvet, ett lätt offer att sparka på.

De senaste veckorna har jag rest landet runt med tåg, mest har jag besökt norra Sverige. 

Det finns ett spänningsfält, ibland ett minfält, i svenska kommuner som ofta leder till konflikter. Det handlar om vad som är politikernas och tjänstepersonernas olika roller. Oftast brukar man säga att politikerna ska bestämma vad som ska göras, alltså peka ut riktningen, men inte lägga sig i hur det ska göras.

Men, det finns tyvärr fortfarande ett litet fåtal politiker som tror att de är födda till starke man och kan ha kommunkontoret på fickan. Att rollen innebär att de rätt att göra vad de vill, som tror att deras åsikter är sanning och inte just bara åsikter. 

Det var ett sånt kommunalråd jag läste om i den där kvarglömda tidningen på tåget.

Hur långt sträcker sig egentligen kommunpolitikernas rätt att bestämma? Och hur mycket ska tjänstepersonerna fatta beslut om baserat på sin yrkeskunskap? I vårt grannland Finland har man till exempel helt tagit bort politikernas rätt att besluta i individärenden inom socialtjänsten. De besluten fattas av proffsen, alltså tjänstepersonerna.

När jag så bytte tåg på en station norröver stötte jag helt otippat på en chefskollega som brutalt fick sparken och köptes ut av ett kommunalråd. Orsaken, hen upplyste politikern om att Svea Rikes lag faktiskt gällde även i den lilla kommunen. Där i regnet fick jag höra en berättelse om hur hen totalt tappat självförtroendet, hur dåligt hen och familjen hade mått på grund av det som hände. Nu, efter arbetslöshet och en lång sjukskrivning började det mesta bli hyfsat okej igen.

Att ge en kommunal chef sparken kan få en politiker att framstå som handlingskraftig, men det är sällan det rätta svaret på det egentliga problemet. Tvärtom kan det vara ett effektivt sätt att gömma undan sitt eget politiska misslyckande.

Det är just därför vi alla ska vara väldigt skeptiska när vi läser såna artiklar som jag läste i den kvarglömda tidningen på tåget.

Strunt i planeringen!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag har länge fascinerats över de som tror att livet går att kontrollera genom planering. Människor som med petig noggrannhet tror att verkligheten ryms i ett Excel-blad eller ett styrdokument.

Nu ska du inte tro att jag är en människa som inte gillar att ha koll på saker. Tvärtom, också jag har mina fasta rutiner för att livet ska funka.

Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att livet är det som händer medan jag håller på att planera det. Och det gör att jag har blivit bättre på att släppa taget; om mig själv, om andra och hela livet.

Ta mitt yrkesliv, eller den så kallade karriären, till exempel. Jag har aldrig planerat den speciellt mycket. Jag följer mina värderingar och ser var de tar mig. För snart två år sen fick jag ett nytt jobb och nu gör jag väldigt mycket mer än titeln på mitt visitkort.

Häromveckan fick jag en fråga om jag ville leda en verksamhet som jag på pappret inte har helt rätt bakgrund för. Men, jag fick jobbet för andra kompetenser än de som man kan läsa sig till i regelboken.

En av mina lärare i London har just gett en ledarskapsbok, som delvis bygger på forskning på svenska arbetsplatser. I boken slår han fast att vi idag har en global ledarskapskris. Han räknar upp direktörer, statsministrar, presidenter och påvar som misslyckats i sitt ledarskap. Detta samtidigt som digitaliseringen och sociala medier gör att både konsumenter och medborgare ställer allt tuffare krav på oss som leder samhällen, organisationer och företag.

Vi förväntas, helt enkelt och självklart, bete oss sjyst mot både människor och naturen.

När jag snurrar runt i landet och pratar ledarskap brukar jag ofta säga att vi alla är ledare; för våra barn, våra åldrande föräldrar, på hästryggen, i fotbollsföreningen eller bostadsrättsföreningen.

Ledarskap är verkligen inget som några få utvalda med titeln chef, hokus pokus filiokus, får ägna sig åt.

En organisation, liten eller stor, består först och främst av människor. Och människor känner och upplever först och främst. Fantasin om den förnuftiga och logiska människan är lika mycket en fantasi som att vi kan kontrollera livet.

Det var den insikten, att vi människor är just människor som gjorde att just jag fick det där jobberbjudandet som jag inte kunde säga nej till.

Jag hoppas att det räcker också för dig, i de sammanhang där du är ledare, för att ta dig an det som livet kastar emot just dig.

För livet, precis som människor, går inte att planera.

Hon är en fattiglapp

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag scrollar förbi en artikel om att fotbollsspelaren Lionel Messi letar hus. Han verkar ha hittat ett intressant objekt i utkanten av Paris. 

Prislappen, en halv miljard.

Jag scrollar vidare. Jag orkar inte bry mig. Messi må ha tjänat miljarder på att sparka boll, men han intresserar mig verkligen inte.

Några dagar senare lyssnar jag på Radiosporten. En av Sveriges mesta fotbollsspelare intervjuas. En legendar med fler än 170 landskamper, med fler medaljer och pokaler än de flesta. En som varit proffs i tre länder.

Hon heter Hedvig Lindahl och är en fattiglapp. I alla fall i jämförelse med Lionel Messi.

I intervjun i Radiosporten berättade Lindahl att hon ser slutet på sin långa, framgångsrika karriär. Nu måste hon direkt skaffa sig ett jobb, hon har nämligen inte tjänat några pengar på sin fotboll.

En rapport som fackförbundet Unionen gjort visar att hälften av de svenska damspelarna inte kan leva på sin lön.

Under sitt första år i Chelsea gick Hedvig Lindahl minus varje månad, hon lånade pengar av klubbens ordförande för att ha råd att köpa bil. Detta samtidigt som Chelseas manliga storstjärna tjänade mer än hundra miljoner om året.

När Lindahl nyligen skrev ett proffskontrakt med spanska Atlético Madrid blev det bara en liten notis i lokaltidningen i hemstaden. Hela sportuppslaget tillägnades i stället några gubbar i 60-årsåldern som golfade som motion.

Jag tvingades nyligen lyssna på en hö-höande gubbe som aldrig tittar på fotboll. Gubben påstod, på fullaste allvar, att tjejer inte kan spela boll. Jag frågade om han kunde nämna tre lag i damallsvenskan. 

Det kunde han inte. 

Nu, om du är gubbe, så skruvar du på dig och tycker att jag är orättvis som jämför Hedvig Lindahl med Lionel Messi. Okej då, jag kan i stället jämföra henne med en halvdan svensk, manlig fotbollsspelare som du aldrig har hört talas om. Han tjänade 43 miljoner i en utländsk andraliga, trots att han ansågs vara så dålig att han mest fick sitta på bänken eller spela med reservlaget.

Hedvig Lindahl fick ta ett extrajobb under pandemin för att kunna ge sina barn mat.

Om du är gubbe så fortsätter du säkert att skruva på dig. 
– Marknadskrafterna, säger du. ”Herrarna tjänar mer därför att folk är beredda att betala mer för att titta på dem.” 

Jag säger inte emot, men jag tänker på orden moral och etik. Alltså vad som kan anses vara hyfsat rimligt i fråga om rätt och fel här i livet.

Jag har hittills inte hört en enda manlig fotbollsspelande mångmiljonär som lackat ur och sagt ifrån att sån här ojämlikhet kan vi inte längre acceptera. Inte sett eller hört en enda manlig spelare som valt att sponsra en damkollega eller ett helt damlag för den delen.

Vi kan prata oss trötta om ojämställdhet och ojämlikhet, både på fotbollsplanen och i världen. 

Det lär inte förändra ett dugg. 

För så länge vi inte i praktisk handling visar var vi personligen står så kommer orättvisorna att bestå.

Precis så enkelt är det faktiskt.

En bärs med prästen

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det finns listor och rankingar på precis allt, från bästa tennisspelaren till den mest näringslivsvänliga kommunen. Häromdagen fladdrade en annorlunda lista förbi mina ögon. Det var en lista över vilka kändisar vi helst av allt vill ta en bärs med. 

Det var en parad av äldre män från första till sista plats. Det kändes dammigt, gubbigt, trist och väldigt förutsägbart. 

Nu gillar jag inte öl och ingen av de där herrarna tror jag heller hade varit särskilt spännande att samtala med. 

Om jag hade fått välja så hade jag hellre tagit en kopp te med Antje Jackelén. Hon är sedan åtta år tillbaka Sveriges första kvinnliga ärkebiskop och ledare för en organisation med drygt 5,7 miljoner medlemmar. 

Jag är nyfiken på ärkebiskopen för att hon är modig och annorlunda, både som person och ledare. Jag har massa frågor jag skulle vilja ställa till henne.

Hur är det att vara den första kvinnliga ledaren i en organisation där det manliga ledarskapet går tusentals år tillbaka i tiden?

Hur är det att leda en organisation som består av flera miljoner medlemmar; anställda, politiker och ideella?

Det finns risk för att mitt te hade kallnat där i koppen, för jag hade varit så nyfiken på alla hennes svar. Ärkebiskop Jackelén har ett tilltal som är öppet, hon deltar gärna i samhällsdebatten och lyfter frågor som inte alltid är inomkyrkliga. Men, för det har hon också fått ta emot näthat. Påhoppen gjorde att hon valde att lämna Twitter i våras. Jag förstår henne, Twitter är i stor utsträckning en åsiktskloak för grälsjuka människor. 

Men, jag skulle vilja fråga ärkebiskopen vad meningsfull kommunikation är för henne och hur vi skulle kunna ha ett respektfullt, utforskande samhällssamtal med varandra?

Och vilken roll anser hon att kyrkan kan ha där? 

Jag sommarläser en bok om prästen Dietrich Bonhoeffer som avrättades i ett koncentrationsläger, troligen på direkt order av Hitler. När den nazistiska ondskan förgiftade hela Tyskland stod Bonhoeffer där och försvarade tydligt alla människors lika värde.

När mitt orörda te hunnit bli helt bortglömt så hade jag velat fråga ärkebiskopen hur hon ser på sin landsman, prästen som dog för sin övertygelse och kamp mot den mest djävulska mänskliga ondska världen skådat? Jag hade velat fråga vad hon tror att vi kan lära oss av Bonhoeffer idag och hur vi på ett demokratiskt sätt kan nå fram till varandra, trots alla våra meningsskiljaktigheter?

Ärkebiskop Antje Jackelén hade nog inte blivit mig svaret skyldig. För en tid sedan svarade hon klokt om sina egna meningsskiljaktigheter med påven, ”Ibland är det bättre att leva i en försonad mångfald än att försöka komma överens.”

Jag kommer aldrig någonsin att få dricka en kopp te med ärkebiskopen, men min nyfikenhet på henne som förebild består. Skälet är att jag ser att vi har ett skriande behov av ledare som vågar vara medmänskligt modiga just nu, mitt i den tid vi lever i.

Tänk på döden!

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När jag bodde i Göteborg åkte jag varje dag spårvagn förbi Stampens kyrkogård och läste stenplattan med orden ’Tänk på döden’.

Jag minns att jag som ung tyckte att det var konstigt, lite för dystert och vuxet. Döden kändes väldigt långt bort på den tiden. Idag har de där tre orden fått en annan innebörd och ett helt annat djup.

Okej, jag måste erkänna en sak. Det var inga problem att fylla vare sig 30 eller 40. Men, om något år fyller jag 50 och helt plötsligt ser jag livet från en annan utsiktsplats. Och nej, du behöver inte bli orolig för mig. Jag har det jättebra, jag är otroligt tacksam för de människor jag har runt mig, jag har ett kanonjobb med fantastiska medarbetare och chefskollegor.

Jag har det helt enkelt väldigt bra. Och viktigaste av allt, jag trivs med mig själv.

Men däremot har jag insett att livet bara går fortare och fortare ju äldre jag blir. Och, att jag verkligen spelar i livets andra halvlek, att matchen kommer att blåsas av. 

Orden där vid kyrkogården som jag passerade för länge sedan är en fri översättning av latinets ’Memento mori’, ’Kom ihåg att du är dödlig’. Det är det som blivit så uppenbart för mig på sistone. Jag är närmare slutsignalen än jag någonsin tidigare varit.

Psykiatern Scott Peck inleder sin bok ’Den smala vägen’ med en kort, väldigt krass mening: Livet är svårt. Och självklart har han rätt i det.

Men, jag känner starkare och starkare att livet också är viktigt och meningsfullt på djupet. Under en promenad på Västkusten nyligen undrade min vän om hen hade funnits där när jag behövde det som mest och livet skavde. Och svaret är ja, för när jag verkligen behövde en riktig vän så fanns hen där. Bjöd mig på lunch, tog med mig på evenemang, ringde och frågade hur det var med mig och bara fanns där i mitt liv med vänskaplig, vardaglig omtanke.

Scott Peck skriver att det är meningen att livet ska vara svårt, för det är då vi utvecklas som människor. Jag tänker att det låter lite mörkt och dystert, men han bärs av en positiv människosyn; att vi människor kan klara av livet, för vi kan faktiskt klara av det mesta.

Om inte ensamma, så i alla fall tillsammans när vi på allvar finns där för varandra. 

Sommaren är en idealisk tid att samla livskraft och energi. Jag tänker göra det när jag hemestrar med familjen och vännerna jag älskar, runt Siljan, i Stockholm, i Sörmland och Halland.

När sommaren sedan sakta övergår i höst hoppas jag att batterierna är laddade för att möta det liv som ligger framför mig. Och inte bara mitt eget hoppas jag, utan att jag också ska finnas där för andra som behöver mig.

Livet funkar nämligen bäst när det utförs som lagsport.