Nationalism i kilt

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Jag satt för några kvällar sedan runt en brasa ute på den brittiska landsbygden ihop med en grupp forskare. Vi förde ett lågmält samtal om läget i världen, i synnerhet om den mänskliga tragedin i Syrien.

– Jag är en stolt nationalist, sa hon plötligt och tittade med pliriga ögon på oss i väntan på en reaktion.

Hon är född i Skottland, en stolt skotska som röstade för självständighet i valet häromåret. När skottarna pratar om sitt land dröjer det inte länge innan slaget vid Bannockburn 1314 nämns. Efter det var Skottland i princip ett eget land fram till 1707 då det blev en del av Storbritannien. På 1970-talet hittades olja och drömmarna om självständighet vaknade till liv igen. Strax innan millenieskiftet öppnades Holyrood, Skottlands eget parlament, i Edinburgh.

Jag har varit i Holyrood och jag har träffat många skotska nationalister, så jag förstod vartåt min forskarkompis var på väg i sitt resonemang. Skottarna är nämligen inte som svenska nationalister som ju alltid har full sjå med att inte höja högerarmen när de pratar.

– För mig är skotsk nationalism detsamma som jämställdhet, rätten för homosexuella att gifta sig, att bekämpa fattigdom och att satsa på utveckling av miljövänlig energi, sade min kompis där vid brasan.

Den skotska regeringen leds av en kvinna, har elva kvinnliga ministrar och en Europaminister som är muslim. Nyligen började regeringen i Edinburgh att träna syriska kvinnor på gräsrotsnivå för att det ska finnas fredsbevarande kunskap i landet när det fasansfulla kriget är över. I över hälften av Skottlands kommuner bor nu syriska flyktingar och skottarna har aldrig hört talas om hittepåordet systemkollaps.

– Att vara skotsk nationalist är att bry sig om sina medmänniskor, både i Skottland och i resten av världen, förklarade min forskarkompis den där kvällen.

Skottland är fortfarande en del av Storbritannien, lär nog så förbli och kanske är det bra nog så. Men det viktigaste är kanske inte självständighet på pappret, utan att människor i lokalsamhället går samman för att skapa kraft för att hjälpa varandra med livets utmaningar. Och det samtidigt som man bryr sig om sina medmänniskor på andra håll i världen.

Så är det i Skottland.

Så resonerar fortfarande majoriteten av oss här i Sverige.

Det är något som är värt att kämpa för. Varje dag.

Våga vara rädd

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Ovanpå en gammal träkista hemma i vardagsrummet ligger en bok som jag ofta bläddrar i. På framsidan ser jag två människor som kramas. Kanske en man och en kvinna, kanske två män. Jag vet inte, ser inte. Det spelar ingen roll.

I boken finns hundratals fantastiska svartvita bilder tagna av svensken Anders Petersen, en av världens bästa fotografer om du frågar mig.

Som forskare funderar jag och skriver mycket om vad det innebär att ha en röst. På vilket sätt har jag en röst? Vems röst räknas, och varför?

Och vad har de att säga som vi väljer att inte lyssna till? För ja, det är ett val vi gör. Vi väljer att inte lyssna.

Anders Petersen hjälper mig i mina funderingar, hans bilder är konst snarare än fotografi eller kanske till och med litterära verk utan ord. Han är en socialt engagerad fotograf som fick sitt erkännande i slutet av 70-talet för de starka bilderna från Café Lehmitz i Hamburg. En sylta som ibland kunde vara öppen dygnet runt, helt beroende på vilket humör Klaus i baren råkade vara på. Svartvita, dokumentära bilder tagna bland människor som står utanför samhället, många gånger utan en röst.

– Jag fotograferar inte så mycket det jag ser, utan det jag känner. Det handlar inte om att registrera, utan om att möta den känsla som uppstår, säger han i en intervju i slutet av boken.

Anders Petersen pratar om våga utan att veta svaret på förhand, om att lägga undan intellektet och lita på vad vi känner. Om lust, nyfikenhet och att förvirring kan vara bra, till och med ett önskvärt tillstånd.

Jag tänker att det är nog precis det vi behöver, vi som lever i en tid där de folkvalda slutat vara politiker och istället beter sig som ängsliga sifferrabblande revisorer. Där drivkraften är att undvika att göra ”fel”, det verkar vara viktigare än moral och ideologiska principer. Där de vi har valt förlorat sina berättelser och slarvat bort sina drömmar och framtidsbilder bland alla förenklingar, all rationalitet, all så kallad realpolitik.

De senaste månader har de medmänskliga samhällsutmaningarna krupit oss riktigt nära. Jag tänkte på det när jag nyligen stod på tågstationen i Hyllie utanför Malmö och tittade på stängslet som ska hindra flyende medmänniskor utan id-handlingar att komma in i Sverige. Jag har turen, för det är just tur det handlar om, att få stå på rätt sida stängslet.

Världen förändras och vi måste förändras med den. Därför måste vi också göra plats för fler röster i samhället, det är det min forskning går ut på. Och byta ut rädslan för förändring mot en välkomnande nyfikenhet inför det nya, det ovissa. Eller som fotografen Anders Petersen säger:

– Man behöver inte vara rädd för att vara rädd. Man behöver faktiskt inte det.

Människopaus i jul

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Hon sökte mig med blicken där i vimlet och jag förstod att hon ville prata. Någon minut senare vågade hon sig fram och förklarade på engelska att hon hade något att visa.
– Titta här! sade hon ivrigt.

Hon bläddrade bland bilderna i mobilen och berättade att när hon flydde från bomberna och kulorna i Syrien så bestämde hon sig för att dokumentera sin flykt. Hennes bilder kändes i hela min kropp. Damaskus, bara en grushög kvar. Precis som andra världskrigets Stalingrad eller Berlin.

– Titta, titta, sade hon igen.
Det var bilder från en båt någonstans på Medelhavet. Full med folk. Omänsklig trängsel. Hon stannade upp och våra blickar möttes. Hon började berätta om när hon tvingades hoppa i vattnet utanför Italiens kust, om de två små barnen som nästan drunknade. Hur hon fick tag i dem där i vågorna, hur hon räddade livet på dem. Släpade upp dem på stranden på något sätt. Hon minns inte hur.
– Du måste använda mina bilder, du måste hjälpa mig att berätta min historia, sade hon.

Jag nickade tyst. Lovade utan att använda ord.

Han sitter fortfarande där utanför butiken med sin pappmugg, på huk i kylan. Jag brukar stanna till några gånger i veckan. Jag vill veta hur han mår, se till att han har varma kläder och ge några kronor så han kan överleva. Vi är typ jämngamla. Där slutar alla likheter. Vi brukar hålla varandras händer när vi pratar, men den här gången släppte han taget.
– Jag har en julklapp till dig, sade han plötsligt på knagglig engelska och rotade runt en stund i sin plastkasse.
Han plockade fram ett halsband som han stolt gav mig. Jag tog på mig det och har inte tagit av det sedan dess.

Evakueringsboendet är stängt nu. De fyrtio flyktingarna, de flesta småbarn, som bodde i sporthallens fönsterlösa källare är borta. Jag vet inte riktigt vart de tog vägen. Någon annan ska väl ta hand om dem gissar jag.

Jag har annat att tänka på nu. Det är jul och jag förväntas bidra till att julhandeln slår rekord ännu en gång. 75 miljarder, alltså sjuttiofemtusen miljoner kronor, ska vi handla för enligt Handelns Utredningsinstitut.

Samtidigt har vi visst inte råd att ta emot eller ta om hand om fler människor på flykt hör jag. Inte ens från Damaskus som bombats till grus på grund av mänskligt vanvett. Nya ord dyker upp i radio och TV, förklädda likt ulvar i fårakläder.
– Systemkollaps, påstår några och slipper följdfrågor på det.

Vinden börjar sakta blåsa åt ett annat håll igen. Kallt. De med makt sträcker upp sina känsliga pekfingrar i luften för att känna efter vartåt. Flyktingboenden brinner över hela landet. Lund, Vilhelmina, Tjörnarp, Munkedal, Oskarshamn, Arboga, Floda. Till och med i lilla Götene. Nu senast i Bjuv. Listan är ändlös, bränder, mordbränder.

En slipad, välkammad folkvald typ med tom blick dyker upp i rutan och lanserar ännu ett påhittat ord.
– Flyktingpaus, säger han. ”Vi behöver en flyktingpaus.”

Det är snart julafton.

Ni vet, den där högtiden då vi ska fira det barn som föddes in i en flyktingfamilj.

Flyktingpaus? Alltså, en människopaus i jul? Nej, personligen vill jag mycket hellre ta paus från människor som tror det går att ta paus från medmänsklighet.

Bland tiggare och fyllon

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

De stod där en tidig morgon, i hörnet där Park Street möter Cumberland Street. På rad, stirrandes in i skyltfönstret. Det tog ett tag innan jag fattade, det här var kön till pantbanken. I händerna höll de prylar som i ärlighetens namn inte skulle ge dem många pund.

Foto: © Pascal Tshibanda
49 Cheapside, Luton, England

I nästa gathörn satt tre män i min egen ålder. I sjabbiga kläder, utan tänder, de var redan fulla trots att det bara var morgon.

Jag är i Luton, som har utsetts till Storbritanniens smutsigaste stad. Just det epitetet är väldigt orättvist, det ser inte så värst mycket värre ut här än i vissa delar av London.

Men vackert är det inte.

Längs affärsgatan gapar lokalerna tomma och utanför sitter människor på pappkartonger och tigger.

Nästan all statistik som handlar om Luton är nedslående läsning. Barnfattigdomen ligger på svindlande 28 procent. Lutons ledamot i House of Commons, den brittiska motsvarigheten till riksdagen, slog nyligen larm om att det finns barn i stan som är undernärda. Ofta bor barnen i hushåll där föräldrarna inte ens har råd att ha på värmen.

Och deras framtidsmöjligheter är begränsade, för inte ens de som har något i Luton, har speciellt mycket. Drygt 35 procent av barnen lever i hushåll där mamma och pappa är låginkomsttagare. Det betyder alltså att fler än sex av tio barn lever i familjer där varje mynt räknas.

Men det som kanske är allra svårast för mig att ta in är att Luton inte skiljer sig så värst mycket från övriga Storbritannien. Statistiken visar att var femte brittiskt barn växer upp i en fattig familj. Storbritannien har troligen den högsta andelen barnfattiga av alla länder i den industrialiserade världen.

Tankarna börjar snurra i huvudet på mig. Det här är Storbritannien, det här är Västeuropa. Här ska det inte finnas några fattiga barn. Här ska det absolut inte finnas några barn som har det så dåligt att de visar tecken på att vara undernärda.

Men där människor tvingas kämpa spirar också hoppet. Där skapas också en beslutsamhet att ingen i Luton, framför allt inte barnen, ska lämnas utanför. På universitetet i centrum av stan, där jag går min doktorandutbildning, träffar jag frivilligarbetare. Muslimer, kristna, ateister, alla med olika hudfärg och bakgrund, som har gått samman och startat en så kallad food bank. De har de senaste åren delat ut matpaket till flera tusen Lutonbor. Bara i år har de mättat över tvåtusen hungriga barn, berättar en ung frivilligarbetande tjej i slöja för mig. Lagret där maten packas har de i den kristna kyrkan berättar hon. Problematiskt? – – Nej, vi är alla människor svarar hon.

Jag befinner mig personligen i livets halvlek och jag funderar på vad jag gör av min tid på jorden. Hur använder jag mina pengar, mina resurser och min kunskap? Senare den här eftermiddagen samtalar jag med min handledare på universitetet. Hon utmanar mina tankar och ställer en fråga som kräver ett svar:

Hur ska din forskning bidra till att världen blir en mänskligare plats för fler?

Och det är en fråga jag inser att jag måste ta med mig till alla olika delar av mitt liv.

Hans hand i min

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning, 2015-09-25

Luton, Storbritannien
Det var lunchtid och jag gick längs affärsgatan, plötsligt stod hon framför mig med en utsträckt hand. Slitna kläder, flackande blick och antagligen lite påtänd. Hon behövde liksom inte säga något, jag förstod att hon ville ha pengar. Och det fick hon.

Hon är en tiggare i folks ögon, också i mina.

Falköping, Sverige
Han sitter alltid utanför affären, ordentligt påbyltad och med sin lilla pappmugg stående framför fötterna. En filt om sig för att hålla kölden borta. Alltid tyst, gör aldrig något väsen av sig.

Han är en tiggare i folks ögon, också i mina.

Jag vet egentligen inte vad det var med honom som fick mig att stanna upp den där första gången. Kanske var det hans leende eller att han utstrålar så mycket inre lugn. Vi började prata på knagglig engelska. När han inte hittar orden försöker han på rumänska och jag förstår tack vare mina dåliga kunskaper i latin och franska.

Vi förstår varandra eftersom vi vill förstå varandra.

Jag sätter mig alltid på huk för att vi ska mötas på samma nivå. Det kommer vi och i för sig aldrig att göra eftersom jag är så oerhört priviligerad, materiellt sett, i jämförelse med honom. Det finns en osund maktbalans mellan oss som jag aldrig kan bortse ifrån, men jag gör vad jag kan för att mota bort den i stunden. Vi pratar om våra barn, om livet och vädret. Hans framtidsdröm är att slippa tvingas sova i ett tält i vinter, han är rädd för att dö i kylan säger han. Jag sväljer orden om min framtidsdröm, den kändes plötsligt helt oviktig. Rent ut sagt banal i jämförelse.

Ulvik, Norge
Utanför mitt fönster här i ett av världens vackraste och rikaste länder står en grupp japanska turister och fotar varandra. Jag tänker på gränser, att jag aldrig har sett dem från flygplansfönstret, aldrig heller från bergets högsta topp. För egentligen finns de inte, de är oftast bara något som vi människor hittar på när vi inte längre orkar eller klarar att se helheter. När vi inte längre orkar se medmänniskan som en oskiljaktig del av oss själva utan istället väljer att göra henne till någon därborta.

För mig är det inte alls långt mellan orden gräns och begränsning. De gränser vi hittar på och sätter upp bara stänger ute, motar bort och är en begränsning i mitt liv. Och våra påhittade begränsande gränserna finns överallt, grindar, staket, murar och långa taggtrådsstängsel genom Europa.

Fast de allra största begränsningarna finns inom oss, de som effektivt hindrar oss från att tänka fritt, känna efter på djupet och handla så som hjärtat säger åt oss att göra. För vad ska vännerna säga? Och grannen? Mina föräldrar? Eller kanske till och med Gud?

Gränser begränsar.

Det är när jag vågar gå över en gräns och utmana en begränsning, som tiggaren slutar vara just tiggare och istället blir en människa. Det är när jag får förmånen att få känna hans hand i min som jag blir lite mer av det jag borde vara, nämligen medmänniska.

Tvärsäker okunnighet

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

Det verkar som om inget gör oss människor mer tvärsäkra än okunskap. Ju mindre vi vet om något, desto säkrare är vi på att vi har rätt.

Jag tror att en del av förklaringen ligger i att de flesta av oss är dåliga lyssnare. Vi lyssnar på vår omgivning med ett halvt öra, fullt upptagna med att klura ut vad vi ska drämma till med när den mittemot oss måste andas.

Jag försöker hålla koll på hur många gånger i veckan jag hör kaxigheter typ ”så här är det” och ”det här är sanningen”. Sånt där som folk alltid slänger sig med när de egentligen bara luftar sina favoritåsikter.

För ett tag sedan fick jag frågan om jag kunde ge ett gott råd till en människa. Jag förberedde mig noga, läste på och tänkte igenom allt så att jag skulle ha ordentligt på fötterna. När det så var dags blev jag avbruten direkt och fick sedan lyssna till en evighetslång monolog. Jag gick därifrån, helt dränerad på energi, efter att ha agerat resonanslåda i en timme åt en person som mest verkade vara kär i sin egen röst.

Listan på folk som tror sig veta och kunna i princip allt utan att behöva lyssna eller läsa är lång. De finns överallt, på jobbet, i politiken, i TV:s debattprogram, på kloaksajterna på nätet och där alla världens bästa fotbollspelare alltid sitter, på läktaren.

Men allt handlar inte om att vi är dåliga lyssnare, det största problemet är att vi tror att vi är smartare och bättre än vad vi faktiskt är. Det kallas för Dunning-Kruger-effekten efter två forskare som bevisat, genom en serie vetenskapliga experiment, att den som är okunnig inte förstår att hen är okunnig och därför överskattar sig själv. Dunning och Kruger bevisade att okunniga inte bara fattar dåliga beslut utan även att deras okunskap hindrar dem från att förstå konsekvenserna.

De lever i en illusion av överlägsenhet.

Jag kan ta mig själv som exempel, jag tror att jag är bättre bilförare än de flesta, att jag kan sjunga mig till en guldbiljett i TV:s Idol och varje lördag inbillar jag mig att jag platsar i Premier League om jag bara kunde klura ut var jag lagt fotbollskorna.

Dunning och Kruger har också bevisat att riktigt kunniga människor, till exempel forskare, ofta underskattar sina djupa kunskaper vilket leder till att de tror att omgivningen kan minst lika mycket som de själva.

Alltså, den som inget kan har en övertro på sig själv och den som verkligen kan är full av tvivel.

Jag upplever att Dunning-Kruger-effekten på sistone dragit in som en virvelvind över landet. Självutnämnda ”experter” sprider sina åsikter om tillståndet i världen som vore de sanningar, allt medan självgodheten oblygt sprutar ur deras öron.

Jag tror faktiskt att det är dags att vi alla tänker till en smula nu och börjar fundera på vems så kallade verklighetsbeskrivning vi väljer att lyssna till och som vi vill ska definiera samhällsdebatten.

Och du, nästa gång någon tvärsäkert deklarerar ”sanningen” i din närhet, utan minsta tvivel, då kan du le lite inombords och tänka på Dunning-Kruger-effekten.

Eftertanke och frågor

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

”Om man lever i en ankdamm och är fullständigt tillfreds tror man snart att gölen är en ocean. Då blir näckrosen en urskog och man själv en mänsklighet och på varje fråga har man själv ett svar. Och allt bortom horisonten känns skrämmande och fel, som ett onaturligt, obegripligt spel. Då blundar man och jäser av självbelåtenhet och dumheten blir snart ens religion.”

Björn Afzelius text om samhällelig perspektivlöshet känns tyvärr lika aktuell idag som när den skrevs för trettiofem år sedan. Den tanken kom till mig när jag hörde den häromdagen under min semester här på landsbygden i Toscana.

Det är något speciellt med ledighet, jag kan slappna av, själen hinner ikapp mig och jag kan sortera både tankar och känslor. Jag har kommit till flera insikter under semestern, insett saker jag måste förändra och förbättra, vilka prioriteringar jag behöver göra och pusslat ihop olika sammanhang till en fungerande helhet. Jag har fått tid att tänka till och tänka om.

Jag spanar mycket i mitt liv och de senaste åren har jag försökt vara uppmärksam på hur olika organisationer fungerar, hur vi chefer beter oss och vilka slags beteenden som belönas på våra arbetsplatser.

Och jag börjar bli orolig.

Det är ett ständigt rusande framåt, mycket svart och vitt, massa förenklingar, generaliseringar och rejäla ryggdunkningar till den som levererar snabba, enkla och ytliga så kallade lösningar. Och vi mäter allt, vi försöker till och med att mäta sånt som inte går att mäta. Vår iver, stress och rationalitet dödar kreativiteten, medkänslan och skapar likgiltighet och isolering.

Jag tror att vi är ängsligare än någonsin på jobbet, ja, kanske till och med i våra liv.

En liten bit utanför Boston i USA ligger The Right Questions Institute, grundarna har en vision, de vill lära folk att ställa frågor. Och jag tror att de är något på spåren, för i min vardagsspaning ser jag att vi ofta helt glömmer av att ställa frågor. Vi kastar oss direkt över vad vi tror är ”lösningar”, som ofta inte är långsiktigt hållbara. Och våra åsikter presenteras som vore de fakta, påståendena haglar och i sociala medier verkar många av oss att lida av grav åsiktsinkontinens.

Tillbaka i skuggan på piazzan här i Italien.

Mahatma Gandhis ord kommer till mig ”Det finns mer i livet än strävan att öka dess hastighet”. Jag tänker, vad skulle hända om vi istället bestämde oss för att, till exempel på jobbet, börja byta ut våra åsikter och påståenden mot frågor?

Varför är det då så viktigt att stanna upp, tänka efter och ställa frågor istället för att rusa på och vara förment ”effektiv”? Jo, frågor leder framåt eftersom de söker ett svar. Frågor lyfter det egna tänkandet till nya nivåer för att vi måste tänka till på vad det är vi egentligen söker efter och frågorna tränar oss i det som kanske är viktigast av allt, att lyssna.

Jag önskar att vi nyfiket kunde börja söka efter den okända kunskapen som finns i alla frågor som vi aldrig har ställt och se de som utgångspunkten för lärande och utveckling.

Undra just vad som skulle hända då?

Framtiden existerar inte, den skapas av oss människor och bygger på våra beslut. Det är därför det är så viktigt att vi saktar in och tänker efter innan vi skrider till verket.

Polsk midsommar på spanska

Texten är skriven till Internationella Handelshögskolans konferens 250 möjligheter

De bilder vi målar med ord säger mer om oss än vad vi i förstone själva är medvetna om. De senaste åren har jag nogsamt följt de ord som journalister, vissa politiker och filmmakare använder när de målar livet på den svenska landsbygden.

Och det är en bild som jag inte känner igen mig i. En bild av lite lagom småkorkade, lågutbildade lantisar som lever i halvt nedlagda samhällen och mest drömmer om en svunnen tid.

Min bild är en annan.

Kållandsö, Lidköping
Runt en hednisk påle klädd med blommor och blad hoppar vi runt och låtsas att vi är små grodor som om detta vore världens mest naturliga beteende. Spanjoren som inte kallar sig för spanjor utan katalan, håller i min vänstra hand. Hans katalanska fru, som kallar sig för spanjorska, håller i min högra. Vi firar midsommar tillsammans med den forskande italienaren från Rom som nyligen flyttat hit, med min nyvunna vän från Argentina som typ är polack. Eller de andra vännerna från Tjeckien, Panama och Skåne.

Det här är min landsbygd, långt från bilden av småskurenhet och främlingsfientlighet. Det här är min landsbygd, full av tolerans, nyfikenhet för det nya och öppenhet mot omvärlden.

En landsbygd långt ifrån kvällstidningarnas och vissa politiska partiers dystopier om tillvarons existens.

Almedalen, Visby
På en oansenlig innergård i Visby deltog jag nyligen i ett informellt och lågmält samtal med justitieminister Morgan Johansson. Vi satt i skrangliga plastmöbler och pratade om globaliseringen, att 60 miljoner människor nu befinner sig på flykt i världen, om att ta ansvar, om att se medmänniskan. Och om de utmaningar som svenska landsbygdskommuner står inför när de, likt min egen hemkommun, tar ett globalt ansvar för sina medmänniskor.

Jag tillhör inget parti och tänker heller aldrig göra det och det var inte politik på det sättet som samtalet med justitieministern handlade om. Istället pratade vi lågmält om hur en öppenhet mot omvärlden bidrar till att utveckla framtidens Sverige och i synnerhet småstäder likt min egen.

Häromdagen köpte ett indiskt företag som omsätter 20 miljarder dollar varje år en fabrik i min hemkommun. Här blir vi fler tack vare att människor med olika kulturell och etnisk bakgrund bosätter sig här. Det är positivt och bidrar till utveckling, men det skapar också utmaningar som kräver nya lösningar, bredare samarbeten och, kanske viktigast av allt, att vi målar en ny bild av den svenska landsbygden tillsammans.

Det är det jag ägnar mitt liv åt, på jobbet, som forskare, som förälder och som medborgare.

Det är nämligen så att vi människor skapar mening i våra liv och vår tillvaro genom de berättelser vi formulerar om oss själva och andra och att få sätta ord på sitt eget liv i ett sammanhang med andra skapar samhörighet.

Våra ord, våra berättelser är nämligen inte bara informativa, de är formativa och genom språket samskapar vi den sociala verklighet som vi lever i. Det är därför det är dags för en omförfattande dialog på den svenska landsbygden. Ett samtal som leds av oss som bor, lever och verkar här och där vårt mål är att samskapa hur vi ska leva tillsammans i harmoni med våra olikheter.

Det är dags nu att vi målar vår egen bild av våra egna liv på landsbygden.

På en lutande skolgård i Visby

Krönika publicerad i Skaraborgsbygdens Tidning

När de här raderna skrivs så befinner jag mig i det som av många kallas för den svenska maktelitens centrum, i spektaklet Almedalen. Det finns nog inte ett enda tillfälle på året när så många kända ansikten är på en och samma plats. Det här är ett slags åsikternas marknadsplats som helt saknar motstycke i Sverige. Varje politiskt parti med självaktning finns här, varje branschorganisation, myndighet, region, kommun eller företag. Alla försöker fånga allas uppmärksamhet på något av de flera hundra olika seminarier som drar igång här varje dag.

Stämningen innanför ringmuren känns lätt galen och uppskruvad, här trängs retoriskt drillade politiker och debattkonstens elit med varandra. Och allt som sägs är en duell. Jag tänker: Undra om någon egentligen vet att ordet debatt betyder ”att slå ner”?

Men mina fötter för mig bort från allt det där, bort till en skolgård där ett oansenligt tält av modell mindre står uppställt. Här bjuds inga snittar och inget vin. Det ligger bara några äpplen i en korg. Det syns att arrangörerna inte har någon stor budget, kanske existerar den inte ens.

Här samlas vi som vill föra det vi kallar för det goda samtalet i Almedalen, vi som vill utforska nya sätt att kommunicera. Vi som vill se bortom de hårdföra politiska debatterna, bortom självsäkra påståenden, bortom idén om att en expert talar och resten lyssnar och bortom tanken att det finns ett svar som är rätt och ett annat som är fel.

Det är vi som är mer intresserade av nyanserna och frågorna än av svaren som slår oss ner i de enkla platsstolarna.

Vi är inte många och vi är varken kända eller speciellt inflytelserika om man jämför oss med alla de andra som fullkomligt väller ur Visbys alla hotell denna morgon. Alla de som går förbi oss utan ens att lägga märke till vårt lilla tält.

Under våra timmar tillsammans så ställer vi oss frågan: Kan ett gott samtalsklimat förändra samhället?

Tillsammans söker vi efter olika sätt att föra samtal med varandra och övar oss i aktivt och respektfullt lyssnande. Målet är hitta former för att kunna inkludera så många som möjligt i ett ständigt pågående samhällssamtal för ett bättre liv. I all sin enkelhet växer ett sant mänskligt möte fram, mellan gamla och unga, kvinnor och män, svenskar och nysvenskar. Vi som satt där på platsstolarna trevade oss fram, reflekterade, sökte ord, lyssnade, brydde oss.

Och jag tänker: Det ska aldrig underskattas vad en liten grupp människor som samlas i ett tält på en lutande skolgård i Visby kan åstadkomma tillsammans.

Tjejen i slöja tacklar hårt!

Krönika i Skaraborgsbygdens Tidning, publicerad

Tjejen i slöja springer ikapp killen som är huvudet längre, sätter in en perfekt avvägd tackling, stoppar bollen, ser sig sekundsnabbt omkring och slår sedan en öppnande passning i djupled. Jublet vet inga gränser när bollen letar sig in bland maskorna, barnen kramar jublande om varandra.

Klassbollen 2015 på Dotorp i centrala Falköping, tusentals barn, föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats trots regnskurar, snålblåst och en jämngrå himmel.

På ytan ser det ut som om Falköpings KIK och IFK Falköping arrangerar en fotbollsturnering, jag menar att föreningarna ägnar sig åt att skapa mening i våra liv och bygga ett bättre samhälle.

Det här är helgen när vi alla möts på lika villkor och där glädjen att få vara tillsammans är viktigast. Laget som jag ansvarar för förlorade fem raka matcher och vi gjorde det med ett stort leende på läpparna.

Under Klassbollen spelar de som kan ihop med de som inte ens kan träffa en liggande boll. Här spelar de med slöja ihop med dem utan. Här spelar de smala med de överviktiga och tjejerna med killarna.

Här möts alla vi som tyvärr inte möts tillräckligt ofta i vardagen.

Jag läser en bok av läkaren Viktor Frankl, en av psykologins pionjärer, som hölls fången i nazisternas koncentrationsläger. Under förintelsen studerade han vad det är som gör att vissa människor klarar av kriser, bakslag och svåra levnadsförhållanden. Helt enkelt, vad är det som gör att vissa överlever och andra inte.

Svaret han fann under åren i koncentrationslägren var att de som överlevde hade en mening att leva för och den meningen hittar vi när vi lever i goda relationer med oss själva och våra medmänniskor. Viktor Frankl skriver om hur han varje dag i Auschwitz såg vacker natur, upplevde kärleksfulla handlingar, glädje, skratt och kamratskap.

De som lyckades se detta i dödens väntrum var de som överlevde.

Den amerikanske författaren Parker J. Palmer skriver att ett samhälles styrka ska mätas i förmågan att hantera och härbärgera olika åsikter och livsstilar. Vi behöver alltså inte vara överens, men vi ska visa varandra respekt. Jag ser tyvärr dagligen hur gränserna för vad vi anser oss ha rätt att säga och tycka om våra medmänniskor flyttas åt fel håll.

Det är därför öppna och inkluderande mötesplatser som Klassbollen är livsnödvändiga. Tillfällen där vi alla, hud mot hud, möts bortom prestige, titlar och lönekuvert. Där vi alla möts som det vi i grunden är bakom alla våra påklistrade masker, nämligen människor.

Falköpings KIK och IFK Falköping skapar just den mening som Viktor Frankl såg vara så viktig för vår överlevnad som människor. Föreningarna bidrar till att bygga ett samhälle där alla får plats och där det är en självklarhet att tjejer i slöja tacklas hårt och slår öppnande djupledspassningar.